Instagram - en både älskad och hatad plattform för fotografer

Instagram är en plattform som är både älskad och hatad av fotografer. Men tänk om Instagram inte är för oss fotografer utan för alla dem som kravlöst vill dela sin privata och personliga bilder med vänner och familj. De som tar sina bilder med den smarta telefonen, och som med ett par knapptryck, ett filter eller två laddar upp dem i flödet.

När jag efter en tids tvekan började ”Instagramma” för drygt fem år sedan flödade plattformen över av bra dokumentärbilder, gatufoton, reportagebilder och andra högklassiga bilder som gav mig inspiration. Genom algoritmer exponerades jag för ännu mer bra dokumentärfotografi, och det var oftast en njutning att låta fingret svepa över skärmen och swajpa igenom flödet efter nya bildfynd.

Men i takt med att kommersiella krafter såsom influensers, kändisar och varumärkesstrateger tagit över Instagram har mitt intresse svalnat. Med åren har jag utvecklat en svår allergi mot reklam, och de överproducerade bilderna som följer i reklamens kölvatten får mig att må illa. Idag svämmar Instagram över med selfies, intetsägande filmer, rosenlundare och sockersöta bilder på husdjur och bebisar som ska locka till likes, allt varvat med kändisar, influensers och annonser som ska leda till konsumtion.

Om man bortser från den dåliga bildkvaliteten var Instagram till för ett par år sedan ett relativt bra forum för fotografer från hela världen att visa upp smakprov från sitt arbete på, och på så vis nå en större publik än vad de annars hade fått. Via bion kunde man enkelt klicka vidare till deras hemsidor, som serverade ett större smörgåsbord av högupplösta bilder av högsta klass.

Personligen är jag inte så förtjust i Instagram. Framförallt tycker jag att det är krångligt att ladda upp bilder. Tanken är i och för sig att man ska ta bilder med sin smarta telefon, men jag avskyr att fota med telefon, och vill helst ha en sökare att titta i när jag fotograferar. Jag vill helst kunna ladda upp bilderna som jag tagit med min kamera via datorn, och det kan jag av någon outgrundlig anledning inte göra med Instagram. Jag är hänvisad till att ladda upp bilderna med en flipprig smartphone, som är långsam att arbeta med.

Jag har insett att Instagram är fel forum för mig. Och jag behöver egentligen inte Instagram för att nå ut. Men jag fortsätter ändå att periodvis skapa innehåll, utan att själv konsumera. Andra forum fungerar mycket bättre för mig. De senaste fem åren har ett par tusen av mina bilder publicerats och nått en betydligt större publik än vad de gjort på Instagram. Även bloggen på Fotosidan har varit ett bättre forum att nå ut på för mig, och många av inläggen landar runt 10 000 besök över tid.

Men jag har kanske fel glasögon när jag ser på Instagram. Det kanske inte alls är en plattform för fotografi. Tänk om det är en plats där människor får jämföra sig med varandra, där de får dela sina gladaste och mörkaste stunder, peppa varandra, engagera sig, och låta sig inspireras genom att swajpa i det ständigt växande flödet av bilder som kankse får dem att må bra och drömma sig bort en stund. Kanske har de bättre resistens mot reklam än vad jag har, eller så väljer de helt enkelt att sugas in i reklamens svarta hål.

Text och foto: Mikael Good

Bilderna från Rumänien hamnade i rampljuset

Många fotografer drömmer om att ta bilder som ska göra avtryck. Bilder som leder till debatt, förändring och som i bästa fall ska ge dem lite ära och berömmelse. Med förhoppning att de ska få lite fler uppdrag på en snäv arbetsmarknad.

För drygt sex år sedan besökte jag några byar i Valakiet i Rumänien varifrån många av dem som tigger på gatorna i Sverige kommer. Det var en omtumlande upplevelse. Framförallt var det svårt att se barn som lever i samma djupa fattigdom som i utvecklingsländer mitt i det rika och blomstrande Europa. När jag har rest i Kina och Indien, har jag också stött på djup fattigdom, men det är alltid svårt när den kryper så nära som i Rumänien. Jag bestämde mig för att använda kameran och anteckningsblocket till att dokumentera det jag såg, och sedan sprida materialet i rätt kanaler för att verka för en förändring.

Jag var inte den första reportern som åkte till byarna i Valakiet, men mina bilder och texter nådde fler. Målet för mig var aldrig att få mycket publicitet, eller att bli känd. Målet var att lyfta utsatta medmänniskors situation, och väcka debatt för en förändring. Bilderna och texterna har sedan dess publicerats i mängder av tidningar, de har varit med i TV, både i och utom landet, och har fått bidra till att lyfta problematiken till en stor grupp människor. De har även fått inspirera kollegor. Efter mitt besök har jag tappat räkningen på hur många reportageteam som besökt området. Jag har även varit behjälplig mot kollegor som åkt dit, och gett dem värdefull information, och förmedlat kontakter.

Den mediala uppmärksamhet blev stor och ledde till förändring, men inte lika stor som jag hade hoppats på. I mångt och mycket beror det på att fel aktörer blev verksamma i området. Aktörer som inte hade tillräckligt mycket kunskap om människornas kultur och levnadssätt. Deras intentioner var säkert goda, men tyvärr slutade det i misslyckande. Om rätt aktörer hade fått förvalta medlen, tror jag att en större förändring hade kunnat ske i området. Som med allt biståndsarbete är det viktigt att både hjärta och hjärna samverkar, annars är det risk för att det blir pannkaka av allt. Den lokala missionsorganisationen som varit verksam i området i lite över tio år ska inte klandras för det som hände. De har hela tiden jobbat med samma mål i sikte utan att göra avkall på det, och det är deras arbete som är fruktbärande, och sakta men säkert leder till förändring i området.

Även om mina bilder fick ett betydligt större genomslag än vad jag vågat hoppas på, ledde de inte till att jag fick fler uppdrag på fältet. Under tre års tid fick jag tyvärr inte möjligheten att åka ut på några reportageresor. Trots att bilderna som jag tagit och texterna som jag skrivit fått ett såpass stort massmedialt genombrott som var till stort gang för biståndsorganisationen som jag då jobbade för, fick jag inte åka på fler resor för dem, trots att jag fick löfte om det. Istället lät de andra personer göra täta resor till både Bulgarien och Rumänien, personer vars bild- och textmaterial var milt sagt uselt. Förvånad försökte jag reda ut frågan varför, och uttrycket ”otack är världens lön” blev väldigt levande för mig. Jag är inte bitter över det som hände, livet är orättvist, och rättvisa är bara en liten bonus som man råkar ut för då och då.

Men nu har det blivit ändring! Biståndsbranschen som jag har minst sagt blandade känslor till idag har jag lämnat bakom mig. Nu jobbar jag på en dagstidning. Sedan hösten 2017 har jag varit ute på sex reportageresor, och jag är inbokad på en resa till södra Asien och Balkan senare i år. Mycket av materialet från resorna har publicerats, men det har inte rönt lika stort medialt intresse som bilderna från Rumänien. Men å andra sidan spelar det inte så stor roll för mig. Så länge som jag får resa, umgås med, och berätta om människor som jag möter är jag nöjd, och jag lovar att det en dag ska bli till en bok eller fler.

Text och foto: Mikael Good

Orsakerna bakom tiggeriet

De senaste åren har tiggeridebatten böljat fram och tillbaka i landet. Många har åsikter i frågan men det är få som har försökt hitta de egentliga orsakerna bakom, och ställt frågan varför de som tigger kommer hit? Några som har försökt skapa sig en bild är Bayerischer Rundfunk, som träffade några av dem som tigger på gatorna i München och bestämde sig för att följa med dem hem till Rumänien.



I en dokumentär av Anna Tillack som visades på Bayerischer Rundfunk (BR) den 29 november 2019, följer en reporter med en romsk kvinna som tigger för sitt uppehälle på gatorna i München till hennes hemby Tufanu i Pauleascadalen i Rumänien. Det visar sig snart att kvinnan inte är del av något organiserat gäng, hon tigger för att hon inte har något annat val. I hennes hemby Tufanu är arbetslösheten hög , män och kvinnor åker till andra EU-länder med hopp om jobb eller för att tigga och på så sätt försörja sina familjer, medan de äldre i samhället tar hand om barnen.

Dokumentären är på tyska. Men om du behärskar språket är den väl värd att se, då den rätar ut en del frågetecken om orsakerna varför människor tigger: https://youtu.be/iLB1ji4WrDk

Det kändes lite märkligt för mig att se dokumentären. När jag var i Tufanu 2014, träffade och pratade jag med många av dem som är med i BR:s dokumentär. Några av dem som är med var barn när jag var där, nu är de vuxna, och som så många andra vuxna från byn tigger de i andra europeiska länder. När jag var där tiggde de flesta från Tufanu i Österrikiska Salzburg, sedan ett par år tillbaka har de precis som människorna i grann byarna, börjat resa till München, Stockholm, Jönköping, Linköping med flera städer.

Sedan mitt besök har det hänt en del positivt i Tufanu. 2015 byggdes byskolan ut med medel från Norge. Och lärarna får hjälp med transport till och från skolan av den rumänsk missionsorganisationen Somebody Cares Romania som arbetar i området. Tidigare kunde lärarna inte ta sig till skolan när det regnade, då den enda vägen dit är en uttorkad flodbädd som svämmas över när det regnar. Missionsorganisationen har även byggt ett missionshus, där de har söndagsskola och aktiviteter för barn och ungdomar. De har även dragit en vattenledning över berget så att byinvånarna har tillgång till rent vatten. Men fortfarande är arbetslösheten hög, och så länge den är det kommer de vuxna Tufanuborna precis som så många andra rumäner, att fortsätta att resa till andra EU-länder med hopp om jobb och inkomst. Orsakerna bakom tiggeriet är allt som oftast arbetslöshet, i kombination med fattigdom, diskriminering och utanförskap.








Text och foto: Mikael Good

Snösmockan slår till mot Huskvarna

När de allra flesta hade sänkt garden och börjat omfamna den kommande våren, valde naturen att gå på knock, och slog till med full kraft med en snösmocka som ställde till med problem i trafiken, och ledde till en del inställda tåg. Allt tyngre snöflingor faller utanför fönstret på mitt kontor, men jag sitter tryggt inne i värmen, och kan beskåda skådespelet. Om en liten stund är rasten över, och då ska morgondagens tidning färdigställas och lämnas till tryck. Kanske kommer någon av bilderna att leta sig in i den.






Text och foto: Mikael Good.

I Indien har många kvinnor tunga arbeten

En stor orsak till att det inte är så många som dokumenterar arbetare i Sverige är att det är svårt att få tillträde till byggarbetsplatser och industrier i landet, oftast beror det på säkerheten. Men i andra länder är det lättare. När jag nyligen var i Indien fick jag tillträde att dokumentera arbetsplatser som jag inte hade fått vistas på i Sverige.



Säkerhetstänket i Indien skiljer sig radikalt från Sverige. Skydds- och säkerhetsutrustning saknas på de flesta arbetsplatserna. En annan skillnad mot Sverige är att många av dem som jobbat på byggarbetsplatserna som jag besökt är kvinnor. Tunga kroppsarbeten räknas som klassiska mansjobb i Sverige, men i Indien är det inte ovanligt att kvinnor har tunga arbeten. I Sverige tjänar byggnadsarbetare ganska så bra. I Indien är det ett låglöneyrke, och arbetarna tjänar bara ett par tior per dag.



Jag kommer att skriva mer om de arbetsplatserna som jag besökt i ett kommande reportage. Materialet är ganska omfattande, och arbetet med repet kommer att ske på min fritid när jag har tid och lust att jobba med det. När det är klart är det inte omöjligt att det dyker upp i någon tidning.



Text och foto: Mikael Good