Hemkarantän stavas med ett r

I dessa Coronatider uppmanas alla med förkylningssymtom att stanna hemma från jobbet tills de varit symptomfria i minst två dagar. De som är friska och kan så göra rekommenderas även att jobba hemifrån.



De flesta kanske hoppar över att jobba när de är krassliga, men så länge jag inte har för hög feber, och inte riskerar att smitta någon annan väljer jag att jobba på som vanligt. Jag jobbar på en dagstidning. Under kristider fyller tidningar och andra medier en samhällsviktig funktion, och därför är det viktigt att de kommer ut som de ska.

Under veckan har jag haft sällskap av barnen som också har varit sjuka, och av katten som varit tacksam över den extra uppmärksamheten. Om vi har Corona eller inte må vara osagt. Men flera av barnens och mina symptom stämmer väl överens med Corona.



Vi har varit i kontakt med vården, och när vi över telefon beskrivit symptomen, och kunnat utesluta halsfluss, bad vårdcentralen oss att hålla oss hemma tills vi varit symptomfria i minst två dagar. När man är hemma är det viktigt att bibehålla rutiner från arbetsplats och skola. Därför har vi gått upp som vanligt, haft regelbundna fikaraster, ätit lagad mat, samt jobbat och skött skolarbetet efter förmåga.




Text och foto: Mikael Good

TTArtisan 35mm f/1.4 ASPH bjöd på en positiv överraskning

Någon sa att det bästa sättet att motstå en frestelse på är att falla för den. Egentligen hade jag redan för många 35mm objektiv till min Leica, så vad gör det egentligen att ha ett till? Tänkte jag och föll för frestelsen att köpa ett 35mm till! 



I veckan köpte jag ett TTArtisan 35/1.4 ASPH. Jag har hört både ris och ros om objektivet, men jag fick det såpass billigt att jag bestämde mig för att köpa och testa det. Om det inte skulle passa mig, skulle jag lätt kunna sälja det för samma peng som jag gav. Idag tog jag med det på lördagspromenaden i Huskvarna, och passade på att dokumentera staden, och de få invånarna som var ute.



När jag testar ett objektiv, skruvar jag inte fast det i en testbänk, utan monterar det på kameran och använder det som jag har tänkt använda det. Utifrån bildresultatet ser jag ganska snabbt om det är värt att behålla det eller inte. I och med att 35mm är min favoritbrännvidd har jag gått igenom en hel del olika objektiv genom åren, och jag har bara blivit positivt överraskad en gång tidigare.



Förra gången jag blev positivt överraskad var den första gången som jag fotograferad med mitt Summicron M 35/2 ASPH, det objektivet är fortfarande ohotat som det bästa 35mm objektivet i min samling. Men även TTArtisan 35/1.4 ASPH har gett mig en positiv överraskning. Det är nästan löjligt bra och står sig väl i konkurrensen mot betydligt dyrare objektiv från Japan.



Sedan tidigare har jag ett Voigtländer Ultron 35/1.7 som av många inklusive mig själv ses som ett riktigt bra 35mm väl i klass med Zeiss ZM 35/2. Men trots det står det sig slätt mot TTArtisan 35mm. Motljusegenskaperna och mittskärpan är bättre på Voigtländerobjektivet, och det är något skarpare på 1.7, men vad gäller färgteckning, kontrast och byggkvalitet är det betydligt jämnare. Kantskärpan är dock bättre på TTArtisan-objektivet Ett stort plus för TTArtisan-objektivet är att det är relativt lätt att kalibrera. Om du har en Leica med Live-view eller elektronisk sökare går det ganska smidigt att kalibrera objektivet så att det stämmer med mätsökaren.



Jag är imponerad av bildresultatet med TTArtisan 35/1.4 ASPH. Men även byggkvaliteten är i paritet med Zeiss och Voigtländer men når inte riktigt upp till Leicanivå. Det är väldigt likt Leica 35/1.4, och ser inte överdimensionerat ut på kameran. Min tanke var främst att ha det till reportage och konserter då jag behöver kunna blända ned ett snäpp till. Men trots att det är ett 1.4 objektiv fungerar det bra som ett allroundobjektiv.



Jag har även testat objektivet på en Sony A9 med adapter, och det fungerar faktiskt rätt så bra. Kantskärpan är inte riktigt lika bra som när jag använder objektivet på en Leica, men det är fullt användbart även på Sony. Med Techart PRO-adaptern får jag full autofokus. I och med att objektivet har bländare 1.4 ställs skärpan snabbt och exakt.



Såvitt jag förstått kan objektiven från TTArtisan variera en del i kvalitet. Mitt exemplar gjordes en riktigt bra dag på fabriken, och kvaliteten är superb. Bara att nämna Zeiss och Voigtländer i samma andetag visar på den höga kvalitet gällande skärpa, kontrast och byggkvalitet som objektivet har.



Jag kommer att använda TTArtisan 35:an med samma självklarhet som mitt Summicron M 35mm, med vetskap om att det inte kommer att göra bort sig i jämförelse. Men jag har några 35mm för mycket och kommer säkerligen att sälja två, eller tre av dem inom en snar framtid, för att få plats med de nya prylarna.



Alla bilderna är tagna med Leica M240 och TTArtisan 35/1.4 ASPH. Jag har framkallat dem i ACR och använt objektivprofilen för Leica M 35/1.4 ASPH, som funkar bäst till objektivet. Bilderna är minimalt redigerade och de flesta av dem följer Dogma-07 pricipen.





Text och foto: Mikael Good

Bilderna från Rumänien hamnade i rampljuset

Många fotografer drömmer om att ta bilder som ska göra avtryck. Bilder som leder till debatt, förändring och som i bästa fall ska ge dem lite ära och berömmelse. Med förhoppning att de ska få lite fler uppdrag på en snäv arbetsmarknad.

För drygt sex år sedan besökte jag några byar i Valakiet i Rumänien varifrån många av dem som tigger på gatorna i Sverige kommer. Det var en omtumlande upplevelse. Framförallt var det svårt att se barn som lever i samma djupa fattigdom som i utvecklingsländer mitt i det rika och blomstrande Europa. När jag har rest i Kina och Indien, har jag också stött på djup fattigdom, men det är alltid svårt när den kryper så nära som i Rumänien. Jag bestämde mig för att använda kameran och anteckningsblocket till att dokumentera det jag såg, och sedan sprida materialet i rätt kanaler för att verka för en förändring.

Jag var inte den första reportern som åkte till byarna i Valakiet, men mina bilder och texter nådde fler. Målet för mig var aldrig att få mycket publicitet, eller att bli känd. Målet var att lyfta utsatta medmänniskors situation, och väcka debatt för en förändring. Bilderna och texterna har sedan dess publicerats i mängder av tidningar, de har varit med i TV, både i och utom landet, och har fått bidra till att lyfta problematiken till en stor grupp människor. De har även fått inspirera kollegor. Efter mitt besök har jag tappat räkningen på hur många reportageteam som besökt området. Jag har även varit behjälplig mot kollegor som åkt dit, och gett dem värdefull information, och förmedlat kontakter.

Den mediala uppmärksamhet blev stor och ledde till förändring, men inte lika stor som jag hade hoppats på. I mångt och mycket beror det på att fel aktörer blev verksamma i området. Aktörer som inte hade tillräckligt mycket kunskap om människornas kultur och levnadssätt. Deras intentioner var säkert goda, men tyvärr slutade det i misslyckande. Om rätt aktörer hade fått förvalta medlen, tror jag att en större förändring hade kunnat ske i området. Som med allt biståndsarbete är det viktigt att både hjärta och hjärna samverkar, annars är det risk för att det blir pannkaka av allt. Den lokala missionsorganisationen som varit verksam i området i lite över tio år ska inte klandras för det som hände. De har hela tiden jobbat med samma mål i sikte utan att göra avkall på det, och det är deras arbete som är fruktbärande, och sakta men säkert leder till förändring i området.

Även om mina bilder fick ett betydligt större genomslag än vad jag vågat hoppas på, ledde de inte till att jag fick fler uppdrag på fältet. Under tre års tid fick jag tyvärr inte möjligheten att åka ut på några reportageresor. Trots att bilderna som jag tagit och texterna som jag skrivit fått ett såpass stort massmedialt genombrott som var till stort gang för biståndsorganisationen som jag då jobbade för, fick jag inte åka på fler resor för dem, trots att jag fick löfte om det. Istället lät de andra personer göra täta resor till både Bulgarien och Rumänien, personer vars bild- och textmaterial var milt sagt uselt. Förvånad försökte jag reda ut frågan varför, och uttrycket ”otack är världens lön” blev väldigt levande för mig. Jag är inte bitter över det som hände, livet är orättvist, och rättvisa är bara en liten bonus som man råkar ut för då och då.

Men nu har det blivit ändring! Biståndsbranschen som jag har minst sagt blandade känslor till idag har jag lämnat bakom mig. Nu jobbar jag på en dagstidning. Sedan hösten 2017 har jag varit ute på sex reportageresor, och jag är inbokad på en resa till södra Asien och Balkan senare i år. Mycket av materialet från resorna har publicerats, men det har inte rönt lika stort medialt intresse som bilderna från Rumänien. Men å andra sidan spelar det inte så stor roll för mig. Så länge som jag får resa, umgås med, och berätta om människor som jag möter är jag nöjd, och jag lovar att det en dag ska bli till en bok eller fler.

Text och foto: Mikael Good

Orsakerna bakom tiggeriet

De senaste åren har tiggeridebatten böljat fram och tillbaka i landet. Många har åsikter i frågan men det är få som har försökt hitta de egentliga orsakerna bakom, och ställt frågan varför de som tigger kommer hit? Några som har försökt skapa sig en bild är Bayerischer Rundfunk, som träffade några av dem som tigger på gatorna i München och bestämde sig för att följa med dem hem till Rumänien.



I en dokumentär av Anna Tillack som visades på Bayerischer Rundfunk (BR) den 29 november 2019, följer en reporter med en romsk kvinna som tigger för sitt uppehälle på gatorna i München till hennes hemby Tufanu i Pauleascadalen i Rumänien. Det visar sig snart att kvinnan inte är del av något organiserat gäng, hon tigger för att hon inte har något annat val. I hennes hemby Tufanu är arbetslösheten hög , män och kvinnor åker till andra EU-länder med hopp om jobb eller för att tigga och på så sätt försörja sina familjer, medan de äldre i samhället tar hand om barnen.

Dokumentären är på tyska. Men om du behärskar språket är den väl värd att se, då den rätar ut en del frågetecken om orsakerna varför människor tigger: https://youtu.be/iLB1ji4WrDk

Det kändes lite märkligt för mig att se dokumentären. När jag var i Tufanu 2014, träffade och pratade jag med många av dem som är med i BR:s dokumentär. Några av dem som är med var barn när jag var där, nu är de vuxna, och som så många andra vuxna från byn tigger de i andra europeiska länder. När jag var där tiggde de flesta från Tufanu i Österrikiska Salzburg, sedan ett par år tillbaka har de precis som människorna i grann byarna, börjat resa till München, Stockholm, Jönköping, Linköping med flera städer.

Sedan mitt besök har det hänt en del positivt i Tufanu. 2015 byggdes byskolan ut med medel från Norge. Och lärarna får hjälp med transport till och från skolan av den rumänsk missionsorganisationen Somebody Cares Romania som arbetar i området. Tidigare kunde lärarna inte ta sig till skolan när det regnade, då den enda vägen dit är en uttorkad flodbädd som svämmas över när det regnar. Missionsorganisationen har även byggt ett missionshus, där de har söndagsskola och aktiviteter för barn och ungdomar. De har även dragit en vattenledning över berget så att byinvånarna har tillgång till rent vatten. Men fortfarande är arbetslösheten hög, och så länge den är det kommer de vuxna Tufanuborna precis som så många andra rumäner, att fortsätta att resa till andra EU-länder med hopp om jobb och inkomst. Orsakerna bakom tiggeriet är allt som oftast arbetslöshet, i kombination med fattigdom, diskriminering och utanförskap.








Text och foto: Mikael Good

Snösmockan slår till mot Huskvarna

När de allra flesta hade sänkt garden och börjat omfamna den kommande våren, valde naturen att gå på knock, och slog till med full kraft med en snösmocka som ställde till med problem i trafiken, och ledde till en del inställda tåg. Allt tyngre snöflingor faller utanför fönstret på mitt kontor, men jag sitter tryggt inne i värmen, och kan beskåda skådespelet. Om en liten stund är rasten över, och då ska morgondagens tidning färdigställas och lämnas till tryck. Kanske kommer någon av bilderna att leta sig in i den.






Text och foto: Mikael Good.