Magnum firar 50 år som band men är inte redo för gungstolen

I år firar de brittiska rockarna Magnum från Birmingham 50 år. För att fira jubileet gav de sig ut på en turné. I torsdags nådde turnén Huskvarna och där fanns jag på plats i teaterladan i Folkets Park som var fylld till bristningsgränsen av förväntansfulla fans.

För ovanlighetens skull var jag inte på konserten för att jobba, men jag hade med mig en liten Ricoh GR III  i fickan för att stilla den värsta abstinensen, och jag skrev ned några notiser på telefonen av ren vana. Efter att förbandet Million gjort sitt var det dags för Magnum, som har en trogen publik i Skandinavien att äntra scenen. Av dialekterna att döma förstod jag att en del av mina "grannar" på första raden rest långväga för att se bandet.

Även om de sålt ett par miljoner skivor totalt och har en stor låtskatt har Magnum aldrig riktigt slog igenom i de breda folkmassorna. Det är lite märkligt för bandet är riktigt bra live och den karismatiska sångaren Bob Catley fick snabbt publiken på fötter, publiken var med på noterna och sjöng allsång i bandets klassiska låtar från 1980-talet. Men trots att Bob och gitarristen Tony Clarkin passerat 70 med några år är det inte något mossigt band. De har fortfarande mycket kvar att ge, bland annat håller de två senaste plattorna som kom 2020 och 2022 mycket hög kvalitet och låtarna från dem gör inte bort sig i helheten.

Med ålderns rätt kan inte Bob Catley ta lika höga toner som tidigare (han fyller 75 år i september) och får hjälp av basisten tillika backupsångaren Dennis Ward när det behövs. Men på det hela taget håller Bobs röst, och även om han inte är riktigt lika rörlig som förr så ränner han runt på scenen, hoppar, dansar och drar igång publiken när den börjar bli för stel. "Rockin' Chair" är en av låtarna som bandet spelar under konserten, den innehåller textraden "I ain't ready for no rocking chair" och Magnum visar med eftertyck att de inte är redo för gungstolen ännu. Det är mycket möjligt att det blir en ny skiva (det 23:e i ordningen) och en ny Sverigeturné redan nästa år!

De flesta gitarristerna brukar tappa farten när de blir äldre men Tony Clarkin spelar flinkare och tyngre än tidigare. Borta är det svulstiga 80-tals soundet och det har istället ersatts med tyngd och kraft vilket jag uppskattar. Rytmsektionen bestående av Dennis Ward och Lee Morris (trummor) ger bra stabilitet åt låtarna medan Rick Benton (keyboard) väver sparsmakade syntmattor fria från 80-tals svulst och pomp.

Personligen uppskattar jag att bandet spelar många nya låtar, men en del i publiken är missnöjda. De vill sjunga eller rättare sagt skråla med i låtarna. Men det är inte någon nostalgiafton med allsång som bandet bjuder på, det är en konsert, och de vill visa att de fortfarande kan ställa skåp. I mitt tycke visar de med bravur att de fortfarande är att räkna med. Att de spelar min favoritlåt Kingdom of Madness som extranummer gör min dag. Även om jag var mer än nöjd med konserter skulle jag gärna hört fler låtar från min favoritplatta med Magnum; Chase the Dragon. Soldier of The Line och The Spirit hade varit intressanta att höra i en ny ljudkostym. 

Text och foto: Mikael Good

En Leica är ett verktyg och ingenting annat

Det är mycket tjôt om Leica i bloggarna just nu. Den ene säger att det är en överklasskamera som ska bäras som ett smycke runt halsen, den andra säger att analoga Leica M är de enda sanna Leicorna och att de digitala förlorat sin själ, och så går snacket runt, runt och runt.




För mig är en Leica ett verktyg, ett redskap för bildskapande och ingenting annat. Jag använder ofta en digital Leica M i jobbet. Mest för att jag älskar att fotografera med en mätsökarkamera, och för att Leicas kameror har få knappar, stor ljusstark sökare utan en massa extrainformation samt lättnavigerade menyer vilket jag föredrar. Behöver jag göra exakta kompositioner har jag en EVF att ta till som tillåter mig att se motivet genom objektivet.

Analoga Leicor har helt klart sin charm, trots att de är svårladdade (vilket är en orsak till att M-fotografer ofta hushåller med bilderna) men det finns analoga M-kameror från Zeiss, Voigtländer och Konica som är lättladdade. Personligen tycker jag att det är dyrt och omständigt att framkalla film som jag ändå ska scanna in. Väljer man att plocka fram bilderna i mörkrum är det en annan femma. Personligen föredrar jag att ha scannern inbyggd i kameran och att spara bilderna på ett minneskort.

Bilderna som illustrerar inlägget tog jag på Teaterstickornas uppsättning av Alice i Underlandet på kulturhuset Spira i Jönköping. Jag använde en Leica M10 med ett 35mm samt ett 90mm objektiv. Genom att fotografera teater har många spirande dokumentärfotografer lärt sig att hantera ljus och fånga ögonblicken i precis rätt tid. En av dem var Josef Koudelka. Nu är det länge sedan jag var en spirande dokumentärfotograf, men det är ändå kul att fota teater lite då och då. 




Om du har vägarna förbi Jönköping får du gärna följa med på Alice spännande och smått galna resa tillsammans med Teaterstickornas Musikteatergrupp. Biljetter till de tre kvarvarande föreställningarna köper du här.

Text och foto: Mikael Good

Leica är inte någon gubbkamera

Det finns en del som anser att Leica är en gubbakamera för medelålders män med allt för stor plånbok. Jag bryr mig inte om vad tyckarna tänker utan fortsätter att använda min digitala Leica som yrkes- och som walkaround-kamera.

Jag började att fota med en enkel mätsökarkamera för 40 år sedan, och har haft en hel del olika modeller sedan dess. Men det var inte förrän på 2000-talet som jag hade råd att köpa min första mätsökarkamera med utbytbara objektiv en Voigtländer Bessa-R. Ytterligare några år senare köpte jag en M3:a. Och för elva år sedan kunde jag köpa min första digitala Leica M8:a. Sedan dess har jag haft ett antal olika digitala M-kameror.



För mig är det befriande med en kamera som inte kräver en ingenjörsexamen för att kunna ställa in den rätt. Menyerna är lättöverskådliga, man gör en grundinställning och sedan är det bara att tuta och köra. Den stora ljusstarka sökaren ger mig kontroll över bilden och jag ser även det som sker utanför bildfältet och kan sätta exponeringen i precis rätt ögonblick. Nackdelen är priset, men köper man begagnat går det att hitta Leicor för riktigt rimliga pengar. En fördel är att andra handsvärdet är högt, när jag bytt modell har jag alltid fått tillbaka pengarna!



För min del är inte märket viktigt, om det hade funnits vettiga alternativ till Leica med sensor i småbildsformat hade jag övervägt dem. Men för dem som nöjer sig med en sensor i APS-C format finns det faktiskt ett vettigt alternativ till Leica M redan idag. Den franska mätsökarkameran Pixii är enligt en del tester ett riktigt bra alternativ till en digital Leica. Kommer den med en större sensor kan den helt klart bli högintressant för mig!



Bilderna i inlägget kommer från ett reportage som jag gjorde i Sinai, Egypten för tio år sedan.

Text och foto: Mikael Good

Svartvitt är fotografins sanna färg

Jag är en förespråkare av enkel rak fotografering, fri från specialeffekter och manipulationer. Kärnan i mitt fotograferande är att lyfta fram människorna på bilderna och bjuda in betraktaren till ett personligt möte, och för det ändamålet fungerar svartvitt bäst för mig.



I och med att jag ofta rör mig bland människor i utsatthet är jag noga med att det syns vad jag håller på med, och därför är jag öppen och tydlig med mitt fotograferande och söker aktivt kontakt med människor som jag möter. På sätt och vis umgås jag fram mina bilder. Jag har min egen stil och personlighet, men jag har låtit mig inspireras av fotografer vars arbetsmetod och bilder tilltalar mig. En av dem är Robert Frank, och hans arbetsmetod och sätt att närma sig människor har inspirerat mig. I följande citat berättar han kort om sin metod, och varför han valt att arbeta i svartvitt:



„Black and white are the colors of photography. To me, they symbolize the alternatives of hope and despair to which mankind is forever subjected. Most of my photographs are of people; they are seen simply, as through the eyes of the man in the street. There is one thing the photograph must contain, the humanity of the moment. This kind of photography is realism. But realism is not enough—there has to be vision and the two together can make a good photograph. It is difficult to describe this thin line where matter ends and mind begins.“ – Robert Frank



Mer än så behöver egentligen inte sägas. Förutom att det behövs ett verktyg som är en naturlig förlängning av vad ögat ser och upplever, ett verktyg som inte ställer sig mellan fotograf och motiv genom krångliga menyer och för många inställningsmöjligheter. Efter många års letande tror jag äntligen att jag har funnit det verktyget, men det tar vi nästa gång.




Text och foto: Mikael Good

Skulle Cartier Bresson valt en Leica idag?

Den 13 januari presenteras den nya Leica M11 med pompa och ståt. Av de läckta förhandsrapporterna och bilderna verkar det vara en riktigt bra mätsökarkamera, som trots ett relativt högt pris mycket väl kan bli en storsäljare med Leica mått mätt. Hur många som letar sig ned i professionella fotografers kameraväskor återstår dock att se.

Med anledningen av lanseringen var det någon i en Leicagrupp på Facebook som ställde frågan om vilken Leica Cartier Bresson skulle valt om han börjat fotografera idag? När Cartier började fotografera ville han ha en fickvänlig kamera med bra bildkvalitet, på den tiden fanns det i princip bara en kamera att välja på som svarade upp till hans önskemål nämligen Leica. Även om det snart dök upp värdiga konkurrenter till Leica var han kameramärket trogen fram till sin död 2 augusti 2004.

Det är svårt att spekulera i vilken kamera han skulle valt idag. Men med utgångspunkten att Cartier föredrog att se omvärlden genom ett normalobjektiv, och ville ha en fickvänlig kamera som inte gjorde avkall på bildkvaliteten tror jag inte att han skulle valt en Leica eller någon annan större digitalkamera. Jag tror att han skulle valt en liten fickvänlig och diskret Ricoh GR IIIx som har ett 40mm objektiv och som tillbehör en 40mm sökare.

Den översta bilden är ett självporträtt av artikelförfattaren och den nedre bilden kommer från Wikimedia och föreställer Cartier Bressons första Leica.

Text och foto: Mikael Good