Möten på den lettiska landsbygden

Som ni säkert redan vet har jag varit i Lettland ett flertal gånger och under den tiden har jag lärt känna Lettland och det lettiska folket ganska så väl. Jag har oftast anlitats för att göra socialreportage som sedan publicerats i nyhetsbrev, månadsbrev och magasin.

Trots ett bitvist ganska så tufft arbetsschema har det inte hindrat mig från att göra en del egna reportage och en del av dem har också funnit sin väg in i olika magasin. Men allt som oftast har jag inte haft så mycket tid över till att sammanställa mina egna reportage och efter att jag skrivit rent mina anteckningar har de oftast blivit liggande.

För ett par dagar sedan hittade jag renskrivna anteckningar från ett möte som jag hade med en äldre kvinna i ett litet dragigt hus på den lettiska landsbygden för ett par år sedan. Jag läste igenom anteckningarna och blev åter mycket tagen av kvinnans starka levnadsöde och berättelse.

Jag bestämde mig för att skriva ihop anteckningarna till en berättelse, en berättelse som jag eventuellt kommer att dela med er i min blogg när den är färdig.

Det finns inte så många äldre människor kvar på den lettiska landsbygden som kan levandegöra sitt lands historia. Hade jag bara tid, pengar och möjlighet till det skulle jag mer än gärna resa runt och träffa dem och skriva ned deras spännande berättelser innan det är för sent.


© Mikael Good, 2008. All rights reserved.

Klicka på länken nedan om du vill läsa mina inlägg eller länka till min blogg utan att behöva störas av all reklam. Som bonus får du se min blogg ungefär som jag själv vill ha den: chasid68.blogspot.com

Dagens låt: Why don´t you look into Jesus - Larry Norman

//Chasid

Sköt dig själv och skit i andra är tidens melodi

Jag hade en arbetskamrat som sakta men säkert förvandlades till en fullfjädrad misantrop och hon trodde till sist på fullaste allvar att alla som höll på med biståndsverksamhet enbart gjorde det för att verka duktiga i andra människors ögon...

Misantroper är bland det värsta jag vet och så snart som jag möter en människa som är direkt människofientlig kommer mina taggar ut. Jag kan för mitt liv inte förstå mig på dem som inte bryr sig om sina medmänniskor och bara lever efter en egoistisk sköt dig själv och skit i andra mentalitet … 

Min före detta arbetskamrat är tyvärr inte ensam om sina åsikter det värsta är att den sortens människor bara blir fler och fler och de finns nu representerade inom i stort sett alla samhällsgrupper. Sakta men säkert håller det här landet på att förgiftas av en allvarlig egoistisk sjuka och misantroperna blir bara fler och fler...


En trasig fönsterruta som lagats med packtejp © Mikael Good, 20011. All rights reserved.

Klicka på länken nedan om du vill läsa mina inlägg eller länka till min blogg utan att behöva störas av all reklam. Som bonus får du se min blogg ungefär som jag själv vill ha den: http://chasid68.blogspot.com

Dagens låt: Bob Dylan - A Hard Rain's A Gonna Fall

//Chasid

Storleken har ingen betydelse det är ändå bildresultatet som räknas

Många fotografer vill bara ha större och större kameror och objektiv att glänsa med men jag har valt en helt annan väg. Mina kameror och objektiv blir bara mindre, smidigare och lättare utan att för den skull ge avkall på bildkvaliteten. 

En kamera eller ett objektiv får aldrig komma mellan mig och bilden och det är viktigt att kameran har en mycket snabb reaktionsförmåga och kan leverera ett bra resultat. Kameran ska fungera som en förlängning av vad mina ögon ser och vad mitt hjärta känner och då har jag inte tålamod med lång uppstartid, seg fokusering och dåliga batterier, allt måste sitta direkt, pang, pang, pang.



Som ni säkert redan vet så har jag aldrig tyckt om att se ut som en gisten hornmina med stora kameror och objektiv som sticker ut från alla håll och kanter. När man fotar är det viktigt att inte se ut som en geek och det är väldigt svårt att se cool ut med allt för stora kameror och objektiv. Jag undviker inte att bli sedd när jag fotar utan jag är öppen med vad jag gör. De flesta av mina bästa bilder har jag tagit i umgänget med andra personer och då är det bra att ha en kamera som inte väcker allt för mycket uppmärksamhet.



Jag har alltid varit förtjust i 4/3 formatet och jag har haft ett antal kameror med det formatet som andra- eller tredjekamera genom åren. De har varit bra på i stort sett alla punkter förutom dynamiskt omfång och brusegenskaper på höga ASA. Även om jag nöjer mig med bra resultat 1600 ASA så vill jag helst ha en liten smidig kamera som leverera bra resultat på 3200 ASA.



Nu har jag äntligen hittat en kamera som uppfyller alla mina krav och efter att ha testkört den är jag helt lyrisk. Pansonic Lumix DMC-G3 är precis en sån kamera som jag har längtat efter. Trots att det är en förhållandevis billig kamera är den välbygg och duger gott och väl till yrkesbruk. Panasonic har visat att det går att bygga bra digitala systemkameror som är mindre än 70-talets slimmade modeller och storleksmässigt är G3:an betydligt mindre än Olympus OM1. 

Nu kanske det låter som om jag är sponsrad av Panasonic, med det är jag inte (ännu). Jag är bara tacksam att en liten kameratillverkare som Panasonic vågar tänka om och rätt när de stora drakarna bara går mot större och klumpigare kameror och objektiv. 



Jag har redan sålt av mina dyraste Canonprylar och det är inte alls omöjligt att jag säljer resten och bara satsar på Micro 4/3 i framtiden. Nu finns det som sagt en riktigt bra kamera med Micro 4/3-format och jag har en trippel med små smidiga och ljusstarka objektiv att mata den med och framförallt kan jag se cool ut när jag fotar :)

Innan jag hinner få några sura kommentarer vill jag även påpeka att det som är rätt och riktigt för mig inte nödvändigtvis behöver vara rätt för dig. Var och en må pröva sig fram tills de hittar den analoga eller digitala tidsmaskinen och de objektiven som passar bäst för deras behov och fotostil! Huvudsaken är att man vet vad man vill säga med sina bilder och inte låter tekniken bli ett hinder på vägen.



All images © Mikael Good, 2011. All rights reserved.

Klicka på länken nedan om du vill läsa mina inlägg eller länka till min blogg utan att behöva störas av all reklam. Som bonus får du se min blogg ungefär som jag själv vill ha den: http://www.chasid.fotosidan.se/blog/index.htm

Dagens låt: Heaven Knows i´m Miserable Now - The Smiths

//Chasid

Min Leica blev en riktig tidsmaskin

Jag satt i min svarta skinnfåtölj och vägde min Leica M3 i min hand. Frågan om jag skulle sälja eller behålla den gnagde i mitt huvud. När jag skärskådade fotoapparaten hittade jag en hittills okänd knapp, jag tryckte nyfiket på knappen och det började genast fräsa och spraka runt omkring mig och jag sögs in i något som liknade en gigantisk färgsprakande strut och jag virvlades snabbt frammåt 30 år i tiden.

Jag hamnade i ett stort ljust rum med kala väggar, i rummet satt en äldre man som till utseendet var väldigt lik Sean Connerys rollfigur i filmen medicinmannen, han satt i ena änden av rummet i en gammal trästol framför ett stort skrivbord och han höll en Leica M3 i sin hand, när jag kom närmare såg jag att han tryckte på samma knapp som jag nyligen hade gjort.

Trots att jag gjorde en del ivriga försök kunde jag inte kommunicera med mannen och det kändes som jag var helt osynlig för honom. Mannen satte i från sig sin fotoapparat och började prata in i en mystisk halvgenomskinlig ram som stod på skrivbordet. Jag gjorde mitt bästa för att memorera det som han sa så att jag kunde ta med mig orden tillbaka från framtiden.

Mannen talade rakt in i den mystiska ramen och han ondgjorde sig över den snabba tekniska utvecklingen och undrade varför ungdomarna bara tog kort med sina ögon nu förtiden. Han var rejält trött på alla fantasi- och drömbilder som manipulerades direkt i drömcentrat och framkallades genom att tankarna fördes över till en liten glaspyramid som kunde projicera perfekta tredimensionella bilder och filmer. 

Mannen tyckte inte att det var fotografi utan manipulation och han suckade tungt och tog ett rejält tag om sin gamla Leica M3, knäppte av ett par bilder och spolade sedan tillbaka filmen. När han öppnade fotoapparaten trodde jag att han skulle plocka ur en rulle med Tri-X. Med det visade sig att det inte var någon gammal hederlig film utan en digital filmrulle av en sort som jag tidigare inte sett. 

Plötsligt vände sig mannen från skrivbordet och tittade mot den plats där jag stod och fastän han inte kunde se mig så tittade han rakt på mig och sa: 
– Jag vet att du är här Mikael, jag kan inte se dig men jag har själv varit här och sett mig själv för 30 år sedan. Jag kan inte avslöja några hemligheter för dig om framtiden för då blir jag straffad av staten.
Han tog en andningspaus, lutade sig tillbaka i stolen med ett knarr och plötsligt gick det upp för mig att han var mig själv om 30 år. Jag hann inte tänka så mycket mera innan han fortsatte:
– Men jag vill ändå säga till dig att hålla hårt i din Leica, sälj den inte, för du kommer att få mycket nytta och glädje av den i framtiden. Särskilt när analog film blir förbjuden av miljöskäl om tio år. Men ett gäng entusiaster kommer att uppfinna och börja sälja sådana här digitala filmrullar om femton år. De kommer dock bara att fungera fullt ut  tillsammans med en M-Leica.

Mitt äldre jag höll upp en digital filmrulle mot mig, han vände sig sedan sakta om och placerade filmrullen i något som såg ut som en kristallvas. Det lös till om kristallvasen och inom loppet av några sekunder projicerades en perfekt svartvit kontaktkarta med 36 bilder från en digital Tri-X upp i rummet. Mitt äldre jag pekade på en ruta som snabbt förstorades upp till meterformat, medan han småpratade mot bilden rörde han den lite med händerna och det såg ut ungefär som när man skuggar och efterbelyser en bild i ett mörkrum, när han var klar skrockade han och sa med bestämd röst.
– Det här är vad jag kallar fotografi.
Jag tittade länge på bilden och det var nog en av de bästa och mest levande barnbilderna som jag någonsin har sett.

Innan mitt äldre jag hann att säga något mera virvlades jag tillbaka från framtiden och snart satt jag lite omtumlad och omtöcknad i min fåtölj med min M3:a i min hand. Jag tittade på fotoapparaten och sa högt för mig själv:
– Den här fotoapparaten ska jag aldrig sälja.

Håll hårt i era analoga tidsmaskiner, vem vet vad framtiden har att erbjuda? © Mikael Good, 2011

Klicka på länken nedan om du vill läsa mina inlägg eller länka till min blogg utan att behöva störas av all reklam. Som bonus får du se min blogg ungefär som jag själv vill ha den: chasid68.blogspot.com/

Dagens låt: Future Shock - Curtis Mayfiled

//Chasid

Jag toppade listan med ett socialreportage :)

I vanliga fall brukar jag inte bry mig så speciellt mycket om mina blogginlägg har många läsare eller om de kommer högt upp på några topplistor. Min ambition är inte att bli någon trendig bloggare med många ryggdunkare. Jag är tacksam för varje läsare som jag har.

Men denna gången ville jag ha så många läsare som möjligt och jag är mycket glad över att det är så många som har läst inlägget "Den lyckliga familjen är nu ett minne blott" att det just nu toppar listan över de mest lästa inläggen på Fotosidan denna veckan :) Trots att jag som vanligt inte har fått någon draghjälp på löpet.



Om vi återgår till det som inlägget handlar om så tycker jag att hela historien är mycket tragisk. Det är inte allt för ovanligt att lettiska föräldrar överger sina barn och det beror på den sovjetiska fostran som de fick när de var unga att det är staten som har det yttersta ansvaret om barnen... 

Men trots att det nu är 20 år sedan Sovjetunionen föll och Lettland är ett fritt land där det yttersta ansvaret för barnens fostran ligger på föräldrarna är det många lettiska föräldrar som fortfarande sitter fast i det gamla tankesättet... Den nya generationen letter som har sin fostran i frihet är mer ansvarstagande för sina barn och problemet med föräldrar som överger sina barn kommer att försvinna med tiden.

Tryck här om du vill läsa inlägget som är mest läst på Fotosidan just nu: "Den lyckliga familjen är nu ett minne blott":
http://www.fotosidan.se/blogs/chasid/den-lyckliga-familjen-ar-nu-ett.htm


© Mikael Good, 2011

Om ni behöver anlita en erfaren socialreporter och dokumentärfotograf med ett stort hjärta och engagemang för människor i kris och som har stor kunskap om österuopa. Då är ni varmt välkomna att höra av er till mig. Tidigare har jag jobbat en hel del tillsammans med biståndsorganisationen Hoppets Stjärna men jag söker även efter nya samarbetspartners. På följande länk finns ett litet urval av arbeten som jag har fått publicerade i olika trycksaker och tidningar, under fliken info finns även mitt telefonnummer och min mailadress: http://www.chasid.fotosidan.se/viewpf.htm?pfID=318240

Klicka på länken nedan om du vill läsa mina inlägg eller länka till min blogg utan att behöva störas av all reklam. Som bonus får du se min blogg ungefär som jag själv vill ha den: http://www.chasid.fotosidan.se/blog/index.htm

Dagens låt: People get Ready - Curtis Mayfield

//Chasid