Sony A9 trivs bra i frilansarens kameraväska

Nu har det gått ett par månader sedan jag köpte en bättre begagnad Sony A9, och den har fått följa med på en del jobb. Oftast har den fått samverka med min Leica. För att undvika att använda två olika objektivuppsättningar har jag valt en lösning som fungerar på bägge kamerorna.



Det som imponerar mest på mig med A9:an är den snabba och exakta ögonstyrningen. Kameran jobbar som väntat bäst med Sonys FE-objektiv. Men den primära anledningen till att jag valde att köpa en bättre begagnad A9:a var att jag hade fått tips om att kameran fungerade riktigt bra tillsammans med ljusstark M-optik som adapterats med en Techart PRO AF-adapter.



Jag har några ljusstarka 7Artisans gluggar med M-fattning som jag brukar använda på Sony med adapter. Objektiven är välbyggda, och tillräckligt skarpa för yrkesbruk. Närgränsen med M-optik brukar vara dålig men men hjälp av Techart-adaptern som även fungerar lite som en mellanring kommer jag tillräckligt nära. Fördelen med M-optik är att de är betydligt mindre och smidigare än Sonys och Sigmas motsvarigheter, plus att jag även kan använda objektiven på min Leica om jag så vill. Att köra med dubbla objektivuppsättningar blir både dyrt och utrymmeskrävande.



Jag betalar för kameror och objektiv genom pengar som jag drar in utöver mitt ordinarie arbete som multireporter. Frilanslönerna är låga och det betyder att jag inte har så mycket pengar att röra mig med. Genom att handla begagnat får jag pengarna att räcka längre, och jag kan oftast sälja mina gamla prylar utan att göra någon förlust. När en ny modell kommer ut på marknaden brukar jag passa på att uppgradera om jag har behov av det. Begagnatpriset på den tidigare modellen brukar då sjunka ned till behagliga nivåer.



Tidigare när jag använde Techart PRO adaptern tillsammans med min A7rII hände det att autofokusen jagade när det blev lite skumt, och det gjorde att jag missade en del viktiga bilder, det och en usel batteritid fick mig att fundera på att göra ett byte. A9:an sätter fokus utan att tveka, och ögonfokusen är klockren även med adapterad optik. När jag kör reportage använder jag oftast en M 240, en A9 samt ett Zeiss 21/2.8, ett 28/1.4 och ett 75/1.125 från 7Artisan, allt ryms tillsammans med en iPad för anteckningar i en liten men rymlig kameraväska från Billingham.



För att spara på slantarna använder jag ofta adapter för objektiv som jag inte använder så mycket såsom macro och längre telen. Canon EF-optik går att fynda och de går ofta bra att köra på Sony med Metabones-adapter, och Sony A-optik med inbyggd fokusmotor går att köpa till vrakpris. De är inte riktigt lika snabba som FE-optik, men de fungerar bra för mina behov. Om jag hade fotograferat sport eller djur hade jag nog investerat i ett Sony FE 200-600, som komplement till mitt 70-200.



Batteritiden med Sony A9 och Leica M 240 är riktigt bra och det räcker att ha med sig ett extrabatteri till varje kamera i kameraväskan. I och med att Sony A9 är användbar upp till 12800 ASA och har bildstabilisering behövs inte någon blixt, och det går att få med sig bra bilder även från riktigt skumma miljöer. Vare sig Leican eller Sonyn väcker någon uppmärksamhet, de är diskreta att fota med, och drar inte åt sig blickarna som professionella kameror från Nikon eller Canon gör.



Bilderna i inlägget har tidigare publicerats i olika tidningar.

Text och foto: Mikael Good

Mmm… Monochrome

Idag satte jag min Leica i svartvitt läge, satte på ett 35mm, monterade ett virtuellt gulfilter och gav mig ut på en d-vitamin stärkande promenad genom Huskvarna.



De senaste månaderna har jag mestadels fotat i färg, men idag var det åter dags att dokumentera världen i fotografins sanna färger. Oftast fotograferar jag i färg men slår över till svartvitt i PhotoShop. Idag valde jag att fotografera i svartvitt. Om jag vill ha bilderna i färg får jag kolorera dem.




De flesta kamerorna har ett svartvitt läge, men för oss som föredrar att jobba med digitala mätsökarkameror finns det bara Leicor, samt två föråldrade Epsonkameror att välja på, det finns även en Zenith men det är i princip en M 240 med en annan logga. Några av de uppräknade kamerorna är dedikerade för svartvitt, medan de andra har svartvita lägen.



Även om min Leica inte är dedikerad för svartvitt är den som gjord för svartvitt foto. Det svartvita läget är mycket bra, och det finns många inställningsmöjligheter för olika filter och kontrast. Jag har inte behövt göra speciellt mycket efterbearbetning på bilderna. De flesta är i princip JPG direkt ut från kameran. I mitt tycke är det fullt acceptabel gråskala och kontrast i bilderna rakt ut från kameran.




Även om jag gärna skulle vilja ha en Leica M 10 Monochrome, duger min M 240 gott som substitut. Det är bara att "ladda" den med svartvitt när andan faller på, och gå ut och fånga de snabbt flyende ögonblicken av tid innan de för alltid försvunnit in i historiens annaler.



Text och foto: Mikael Good

Leica M 10 Monochrome får bekänna färg

Det är många fotografer som har åsikter om Leica, men konstigt nog är det få av dem som har åsikter som arbetat med en Leica. Företagets nyaste skapelse Leica M 10 Monochrome har precis kommit ut på marknaden men redan fått bekänna färg i debattforum, efter debattforum.

De flesta debattörerna verkar reta sig på priset som väntas bli 93 000 kronor. Många raljerar också över att en snudd på antik kamera med en svartvit sensor kan kosta mer än finessspäckad proffskamera som Canon 1DX Mark III.

En del påstår att deras enkla systemkameror levererar bra svartvita bilder för en betydligt lägre peng. Visst så är säkert fallet om man nöjer sig att arbeta med en spegelreflex- eller en digital sökare. Men om man som jag vill ha en digital mätsökare med svartvit sensor, finns det inget annat än Leica att välja på. Det spelar ingen roll hur bra Fuji X-Pro3 är, den har ingen mätsökare och därför är den ointressant för mig.

Leican tillverkas för hand av arbetare som får skäligt betalt för sitt jobb, och den har en sensor som är direkt framtagen och anpassad till kameran. Kameran kommer inte att göras i någon stor serie, varför framtagningspriset per såld enhet blir stor.  93 000 kronor är mycket pengar för en kamera. Men jag kan ändå förstå att det finns de som är beredda att lägga så mycket pengar på en kamera. En del är beredda att lägga hundratusentals kronor på klockor, jaktgevär eller Hifi-produkter, och därför är det egentligen inte så konstigt att det finns en marknad för dyrare kameror.

Det är inte helt omöjligt att jag kommer att köpa en Leica M10 Monochrome. Blotta tanken att kunna jobba med en kamera som har en sensor som är byggd från grunden för svartvitt foto får det att rycka i mitt avtryckarfinger. Men jag kommer i så fall att vänta ett par år tills priset blir det rätta, och att jag drar in de pengarna på mitt fotograferande som behövs för att rättfärdiggöra ett köp.

Jag tycker om att arbeta med mätsökare och använder ofta min Leica i jobbet. Men det är alltför sällan som jag får leverera bilderna i svartvitt, kunderna vill oftast ha färg, och därför har jag en digital Leica med färgsensor och inte en Monochrome. När jag så vill kan jag ställa kameran i svartvitt läge och fota som jag helst vill.

Bilden i inlägget tog jag på San Diego-rockarna Switchfoot's turnépremiär i juli. Jag använde ett Zeiss ZM 21/2.8 och en Leica M 240 för bilden. Den har tidigare publicerats i färg i Världen idag, och bandet använde sig också av färgvarianten, men så här vill jag själv se bilden.

Text och foto: Mikael Good

Släpp in lite oskärpa i bilderna

I ett samtal mellan de legendariska fotograferna Helmut Newton och Cartier Bresson, lär Cartier lite med glimten i ögat ha sagt att ”Sharpness is a bourgeois concept” när Helmut påpekade att han inte var lika stadig på handen som tidigare.

När jag går på utställningar eller ser bilder från några fotografins stora mästare, slås jag allt som oftast över att många av bilderna inte är riktigt skarpa. I mitt tycke är det inget som drar ned intrycket, då det adderar närvaro till bilderna. Men om de tagits idag skulle de säkert bemötas med en del höjda ögonbryn och syrliga kommentarer såsom ”bilden är oskarp och höjer sig ej över mängden” .

Idag ser jag allt färre nytagna bilder som är oskarpa. I jobbet har jag tillgång till TT:s stora arkiv, där kan man tydligt se hur bilderna blir allt skarpare och perfekta för varje år som går. Digitalkameror med stabilisering som går att använda på allt högre ASA-tal, objektiv med MTF-värden som man knappt kunde drömma om för 30 år sedan har i mångt och mycket utrotat oskärpan ur bilderna.

Jag tror att många fotografer har fastnat i ett tekniskt tänkande, där strävan efter perfektion överskuggar målet. Fotografering handlar egentligen om att se och förmedla, med det i åtanke kanske  det är dags att bryta mot normerna och släppa in lite oskärpa i bilderna!

Bilden på kajflocken tog jag med en digital Leica och ett superskarpt 35mm.

Text och foto: Mikael Good

Rockfoto – Längst fram i fotodiket

Att gå på konserter är ett hett sommarnöje för många semesterfirare. En del köar i timmar för att komma åt de bästa platserna närmast scenen. Många avundas fotograferna som får stå längst fram i fotodiket, och önskar att de själva fick stå där. Jag är en av de priviligierade fotograferna som får stå allra längst fram.



Att fotografera konserter är en utmaning, särskilt när man som jag främst jobbar inomhus. Det första jag gör på en konsert är att vänta in rätt ögonblick och ta de säkra bilderna som jag vet att uppdragsgivaren är nöjd med. När det är gjort försöker jag att ta lite mer spektakulära bilder. Förr kunde man pressa Tri-X två steg, ställa in kameran på 1/250 bländare 2,8, och köra på det konserten igenom. Men i dag är det mer show med ljus och andra specialeffekter. I och med LED-skärmarnas och rökens intåg har det blivit allt svårare att fotografera. Många gånger har jag missat det rätta ögonblicket för att det var för mörkt på scenen just då.



Men jag klagar inte, en konsert är först och främst en upplevelse för besökaren och inte för filmare eller fotografer. Det är bara att gilla läget och anpassa sig till situationen. I och med att jag främst jobbar med spegellösa kameror ser jag motivet i sökaren, och när allt är rätt fångar jag bilden. Även om kamerorna har snabb matning har jag valt att köra i enbildsläge, och försöker sätta bilder i rätt ögonblick. Det är ett bra sätt att träna upp ögat på. Jag har kört på det viset i 30 år, och det fungerar fortfarande utmärkt. Framförallt slipper jag det tidsödande jobbat att gå igenom en massa extra bilder.



Jag har mött många fotografer i fotodiket genom åren. Ett misstag som jag ser att många gör är att det kör med en kamera, och ett 70-200mm, samt att de tar bilderna från ungefär samma position. Precis som med allt annat foto gäller det att variera sig. Bilder från fotodiket blir ofta förutsägbara och förmedlar inte så mycket av stämningen. Under konserten försöker jag röra mig runt i lokalen för att få stor variation på mina bilder som möjligt. Det har betalat sig, jag har tagit några av mina bästa rockfoton från publiken och bakom scenen. Det är också de bilderna som mest har tilltalat artisterna själva, och som de har bett att få använda sig av. Bilder som visar varenda pormask och svettdroppe i deras ansikten har de sett sig mätta på, precis som alla andra vill de ha variation.



När jag jobbar försöker jag att ha med mig en ganska så smidig utrustning. Primärt arbetar jag med Sony A7rII, A6500 och Leica M240. Till dem har jag följande objektiv med Leica M-fattning 21/2,8, 28/1,4 och 50/1,1. När jag kör dem på Sonykamerorna har jag en Techart PRO adapter som ger autofokus. Jag har även ett Sony E 18-135, ett 100/2 samt ett 70-200/4 IS med autofokus. Sony kamerorna går utmärkt att använda upp till 6400 ASA och Leican upp till 3200 ASA. När jag kör med tele går jag sällan under 1/250 dels sekund, och med vidvinkel försöker jag hålla mig över 1/125 dels sekund. När tiderna inte räcker till händer det att jag får köra 28/1,4 och 50/1,1 på full glugg. 



Den främsta anledningen till att jag håller på med rockfoto är att jag älskar musik, och tycker om att upptäcka nya band. Genom åren har jag mött många icke yrkesverksamma fotografer som är ointresserade av musik, jag har svårt att förstå varför de har valt att bevaka konserter. Själv är jag ointresserad av bilar och skulle aldrig förmå mig att gå på en motormässa eller en biltävling för att fotografera om jag inte var där på uppdrag.



Bilderna i inlägget har tagits med Leica M240, Sony A6500, Sony A7rII samt Zeiss 21/2,8, 7Artisan 28/1,4, 7Artisan 50/1,1, Canon EF 100/2 och Canon EF 70-200/4 IS samt Techart PRO och Metabones IV adapter.

Text och foto: Mikael Good