Misslyckade bilder från Kina räddades med hjälp av Photoshop

En regel som jag har följt sedan jag började fotografera är att aldrig slänga några bilder. Framtida teknik kan göra det möjligt att plocka fram användbara bilder ur det som vid en första anblick kan se ut som en misslyckad bild. Genom åren har jag tagit många bilder som innehåller lite väl många nyanser av svart, jag är glad att jag inte slängde dem för nu finns äntligen tekniken som kan rädda dem. 



Under en reportageresa till Kina i december 2004 tog jag en del bilder där jag tryckte av innan blixten hunnit laddas upp, eller för att den inte gav någon vidare effekt för att det var för mörkt i taket. Det var även första gången som jag fotograferade digitalt och jag var ovan vid kameran och inställningarna vilket ledde till en del misslyckade bilder. I vilket fall som helst gick det knappt att urskilja vad det var på en del av bilderna för att de var så underexponerade. Även om jag misslyckades med inställningarna vid fotograferingstillfället valde jag att inte slänga bilderna, och jag vill minnas att jag tänkte att det skulle kanske gå att göra något åt dem i framtiden. Som grädde på moset fotade jag bara i JPG med en kamera som hade en CCD-sensor vilket gjorde det ännu svårare att lyfta fram användbara bilder då det begav sig.



Nu har det gått 16 år och vi har trätt in i den framtid som jag bildmässigt hoppades på år 2004. Tack vare den tekniska utvecklingen och nya algoritmer i den senaste versionen av Adobe Photoshop har jag kunnat plocka fram fullt användbara bilder ur kraftigt underexponerade JPG-filer. Bilden ovan var rejält underexponerad, och jag var tveksam om det skulle gå att få fram någon bild överhuvudtaget. Även om den lider av lättare bandning så skulle de funka i mindre format i ett magasin. Den nedre bilden som visar två pojkars sovrum var i princip en nyans mörkare än svart men det gick ändå att lyfta fram en vettig bild ur mörkret (Här finns före- och efterbild). Några av bilderna är lite brusiga men det är inte värre än en scannad 400 ASA film. 



Bilderna i inlägget har jag tagit med en Nikon D70 och ett 18-70mm objektiv. Jag tog dem i några avlägsna byar i provinsen Qinghai som ligger i mitten av Kina samt i provinsen Yunnan i samma land. Bilderna skulle fungera att visa i färg men jag har valt att visa dem i svartvitt för att jag tycker att det är snyggare. Om jag hade fått fram samma kvalitet som idag år 2004 hade ett par av dem säkerligen publicerats i olika reportage och projektbeskrivningar. Jag kanske skulle ta kontakt med min gamla bildredaktör, och säga att de extra miljöbilderna som hon önskade till reportagen äntligen är framkallade! :)





Text och foto: Mikael Good

Instagram - en både älskad och hatad plattform för fotografer

Instagram är en plattform som är både älskad och hatad av fotografer. Men tänk om Instagram inte är för oss fotografer utan för alla dem som kravlöst vill dela sin privata och personliga bilder med vänner och familj. De som tar sina bilder med den smarta telefonen, och som med ett par knapptryck, ett filter eller två laddar upp dem i flödet.

När jag efter en tids tvekan började ”Instagramma” för drygt fem år sedan flödade plattformen över av bra dokumentärbilder, gatufoton, reportagebilder och andra högklassiga bilder som gav mig inspiration. Genom algoritmer exponerades jag för ännu mer bra dokumentärfotografi, och det var oftast en njutning att låta fingret svepa över skärmen och swajpa igenom flödet efter nya bildfynd.

Men i takt med att kommersiella krafter såsom influensers, kändisar och varumärkesstrateger tagit över Instagram har mitt intresse svalnat. Med åren har jag utvecklat en svår allergi mot reklam, och de överproducerade bilderna som följer i reklamens kölvatten får mig att må illa. Idag svämmar Instagram över med selfies, intetsägande filmer, rosenlundare och sockersöta bilder på husdjur och bebisar som ska locka till likes, allt varvat med kändisar, influensers och annonser som ska leda till konsumtion.

Om man bortser från den dåliga bildkvaliteten var Instagram till för ett par år sedan ett relativt bra forum för fotografer från hela världen att visa upp smakprov från sitt arbete på, och på så vis nå en större publik än vad de annars hade fått. Via bion kunde man enkelt klicka vidare till deras hemsidor, som serverade ett större smörgåsbord av högupplösta bilder av högsta klass.

Personligen är jag inte så förtjust i Instagram. Framförallt tycker jag att det är krångligt att ladda upp bilder. Tanken är i och för sig att man ska ta bilder med sin smarta telefon, men jag avskyr att fota med telefon, och vill helst ha en sökare att titta i när jag fotograferar. Jag vill helst kunna ladda upp bilderna som jag tagit med min kamera via datorn, och det kan jag av någon outgrundlig anledning inte göra med Instagram. Jag är hänvisad till att ladda upp bilderna med en flipprig smartphone, som är långsam att arbeta med.

Jag har insett att Instagram är fel forum för mig. Och jag behöver egentligen inte Instagram för att nå ut. Men jag fortsätter ändå att periodvis skapa innehåll, utan att själv konsumera. Andra forum fungerar mycket bättre för mig. De senaste fem åren har ett par tusen av mina bilder publicerats och nått en betydligt större publik än vad de gjort på Instagram. Även bloggen på Fotosidan har varit ett bättre forum att nå ut på för mig, och många av inläggen landar runt 10 000 besök över tid.

Men jag har kanske fel glasögon när jag ser på Instagram. Det kanske inte alls är en plattform för fotografi. Tänk om det är en plats där människor får jämföra sig med varandra, där de får dela sina gladaste och mörkaste stunder, peppa varandra, engagera sig, och låta sig inspireras genom att swajpa i det ständigt växande flödet av bilder som kankse får dem att må bra och drömma sig bort en stund. Kanske har de bättre resistens mot reklam än vad jag har, eller så väljer de helt enkelt att sugas in i reklamens svarta hål.

Text och foto: Mikael Good

100 miljoner visningar på Google Maps

2017 drog jag igång ett konst- och foto-projekt med motiveringen: ”Det har aldrig tagits så många bilder som nu , men trots det visar vi upp allt färre bilder för andra”. Tanken var att projektet skulle löpa över ett år. Under det året laddade jag upp de flesta bilderna som jag tog på Google Maps.

Det har gått lite mer än två år sedan projektet avslutades. Men jag har fortsatt att ladda upp en och annan bild på mitt Local Guide-konto efter det.  När jag startade projektet räknade jag med att komma upp i runt miljonen visningar. Men jag har blivit överraskad många gånger under projektets gång. För ett par dagar sedan passerade antalet visningar 100 miljoner! Den mest visade bilden har fått nästan 3 miljoner visningar!

Nu innebär det givetvis inte att 100 miljoner har stannat till och tittat på bilderna, de flesta bilderna har säkerligen bara flimrat fram i olika flöden. Men målet att visa upp i princip alla bilder som jag tog under en period är nått, och bilderna har nått betydligt fler än vad jag räknat med. Nu kommer jag att lämna projektet, och jag kommer inte skriva mer om det i min blogg, såvida jag inte skulle nå nästa milstolpe som är 1 miljard visningar under en överskådlig framtid.



Det här var den första bilderna som jag la upp på Google Maps i januari 2017. När jag fick ett mail från Google med rubriken ”Grattis din bild har fått 10 000 visningar” i början av sommaren 2017 fick jag idén till projektet: https://goo.gl/maps/rFvcdkgU5Q8YG7Ux5

Text och foto: Mikael Good

Leica 100 år

Trots att kameratypen har 100 år på nacken är en gammal hederlig mätsökarkamera fortfarande ett mycket bra alternativ för dokumentärfotografer som vill smälta in i omgivningen och inte dra på sig allt för mycket uppmärksamhet.



En del fotografer anser att Leica blivit en otidsenlig lyxpryl som bara de som är riktigt välbeställda har råd med. Det roliga är att de fotograferna som gapar högst om Leica brukar ha ganska så dyra Canikon system! Jag bryr mig inte om vad de tycker och även om jag långtifrån tillhör de bättre bemedlade i samhället har jag lärt mig att uppskatta digitala M Leica.



Det senaste året har jag använt min Leica på en hel del uppdrag och den har fungerat helt perfekt vid alla tillfällena. Vid andra tillfällen har jag ovisligt nog tagit med mig en annan kamera och då har jag alltid saknat min Leica. Jag känner mig handikappad med en spegelreflex eller en kamera med digital sökare. Jag föredrar att se mina motiv genom en mätsökare och med hjälp av den kan jag sätta bilden i precis rätt ögonblick. 



Jag har sålt en del bilder från svenskarnas partis demonstration i Jönköping 1 maj till olika tidningar och magasin. En av bilderna har till och med hamnat på T-shirt! Pengarna från bildförsäljningen har gått till välgörenhet. Bland annat har 5 rumänska romer fått sin läkarvård betald och flyktingar från IS terror i Irak och Kurdistan har fått matpaket. Så länge som jag har ett heltidsjobb och en försörjning har jag råd att göra på det viset.



Jag har tagit bilderna i inlägget med min Leica M8. Även om kameran har en hel del år på nacken och egentligen är väldigt omodern är det en speciell känsla över bilderna som CCDn levererar. När jag slår över dem till svartvitt får de nästan samma karaktär som gamla hederliga Tri-X, det är en film som jag har lärt mig att uppskatta och föredra.



Även om Leica har marknadsfört sig hårt mot köpstarka grupper. Finns det en hel del dokumentärfotografer runt om i världen som jobbar med Leica och som föredrar att fånga de flyende ögonblicken med hjälp av en mätsökarkamera, många av dem kör fortfarande med film men fler och fler skaffar en digital Leica i takt med att begagnatpriset går ned. För den typen av dokumentära reportagejobb som jag främst gör funkar Leican perfekt och om ljuset räcker till använder jag den gärna på konserter.



Nu har Leica fyllt 100 år, jag tror att de kommer att tillverka kameror och objektiv i många år till. För oss som föredrar digitala mätsökarkameror kommer Leica fortsätta att vara det enda riktiga digitala alternativet. Hade jag tillräckligt med pengar skulle jag gärna köpa en Leica M Monochrom men fram till dess håller jag till godo med min gamla M8:a. Trots att M8:an har många år på nacken fungerar den perfekt och bilderna blir precis så krispigt härliga med bra tryck i svärtan som jag vill ha dem.



Glöm inte bort att vädra era bildmaskiner i mellandagarna!

Text och foto: Mikael Good

Tittar du också bort?

En utsträckt hand, ögon som med vädjande desperation försöker möta din eftermiddagströtta blick utanför snabbköpet. Du väjer instinktivt med blicken för att slippa se verkligheten för en av Europas många romer i vitögat. De romska tiggarna som kommer till Sverige har sökt sig bort från en mycket tuff tillvaro i Bulgarien och Rumänien till en lite bättre tillvaro som tiggare i Sverige. Genom dem har vi fått se en liten glimt av romernas utanförskap i sina hemländer.

Livssituationen är mer eller mindre hopplös för romer i Rumänien. Arbetslösheten ligger på 70-80%. Romerna som har jobb arbetar oftast som daglönare inom jordbruket och de tjänar runt en hundralapp de dagarna som de har jobb. Så länge det inte finns några alternativ för dem på hemmaplan kommer många av dem låna ihop till en bussbiljett med hopp om att få tag på ett arbete i ett annat EU-land. Enligt en färsk EU-rapport lever nästan 90% av romerna från Rumänien under den nationella fattigdomsgränsen. De romer som inte har turen att få tag på ett underbetalt daglönarjobb tvingas som många människor i U-länder att försörja sig på vad de kan hitta på soptippar och skrotupplag. 

På pappret finns ett trygghetssytem som liknar vårt men för att få ta del av det krävs att man ger mutor till myndighetspersoner och sjukvårdspersonal. De flesta romerna har inte råd att betala mutorna som krävs. Barnen föds i hemmen och får inte någon identitet. I och med att de inte har någon identitet får inte föräldrarna de bidrag som de enligt lag har rätt till. De har hamnat utanför systemet trots att deras familj och släkt bott i Rumänien i många generationer. På grund av att många romer saknar korrekta ID-handlingar vet man inte riktigt hur många romer som bor i Rumänien. Mellan tummen och pekfingret brukar man säga att det bor runt 2 000 000 romer i Rumänien.

Många rumänska romer bor illegalt på någon annans mark. Det innebär att de inte har någon korrekt adress och när som helst kan markägare eller myndigheter avhysa dem och riva deras hem. Segregationen mellan romer och rumäner har växt sedan landet blev fritt från kommunismen i början av 1990-talet. Läskunnigheten bland romer i Rumänien är lika låg som i många utvecklingsländer. Det är inte ovanligt att romska barn mobbas eller trakasseras i skolan. Situationen för romerna i Rumänien påminner en hel del om situationen mellan vita och svarta i sydstaterna i USA på 1960-talet, där svarta behandlades som andra klassens medborgare. Likheterna är många och fram till 1856 hölls romer som slavar i provinserna Valakiet och Moldova, de feodala furstendömen som tillsammans med Transsylvanien utgör det moderna Rumänien. Trots att det romska slaveriet avskaffades för flera generationer sedan, finns såren fortfarande kvar.

Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta vill vara med och förändra situationen för Rumäniens romer. Vi vill ge hjälpen på plats och se till så att romer kan försörja sina familjer och slipper åka ifrån sina barn för en osäker tillvaro som tiggare i andra EU-länder. Idag stöttar vi familjer i den mestadels romska byn Horezu Poienarilor. Vi ger ekonomiskt stöd till familjer så att deras barn kan gå i skolan. Vi har även hjälpt familjer med arrende av jordbruksmark, inköp av djur och utrustning så att de har kunnat lämna en osäker tillvaro som daglönearbetare och kunnat starta verksamheter som de kan försörja sina familjer med.

Redan idag kan vi göra en sak för tiggarna som har kommit hit. Vi kan börja med att söka deras blick och ge dem ett leende och ett vänligt ord istället för att bara titta bort. Även om vi inte kan ge en slant till alla så kan vi i varje fall visa dem att vi bryr oss om dem och ser dem.

Text: Mikael Good: Foto: Mikael Good

Ps: Dela gärna den här artikeln på Twitter, Facebook och Google+
Tack på förhand!