Fotojournalisten som sadlade om och blev konsertfotograf

För de allra flesta betyder semester lata dagar vid stranden. Jag valde en annan väg och startade min semester med en debattartikel i Dagens Arena och anammade sedan en tonårings dygnsrytm och åkte på musikfestival med familjen.



För tredje året i rad var jag festivalfotograf på Gullbrannafestivalen strax utanför Halmstad. Festivalen bjöd på allsköns musikstilar. Kirk Franklin och Samuel Ljungblahd var på sitt allra bästa spelhumör och bjöd på två riktigt laddade konserter som jag kommer att minnas länge. Jag fick även upp ögonen för Tweleve24 och Beck Corland som bjöd på två riktigt bra framträdanden. Gitarrlegenden Joije Wadenius uppträdde med sina klassiska barnsånger och med sitt legendariska band Cleo. För en musikälskare som mig är det en upplevelse att få vara med och dokumentera festivalen och snacka musik med musikkunniga människor.






 
I vanliga fall är jag en vidvinkelfotograf som rör mig nära dem jag fotograferar. Men på en konsert gäller det att få en bra bildblandning och därför hade jag införskaffat en gammal hederlig Canon EOS 1D MK IIn och ett 70-300 med IS för att kunna ta lite telebilder. Trots att Canonkameran har 10 år på nacken är det fortfarande en mycket bra bildmaskin och jag föredrar den faktiskt framför nyare kameror såsom 1D MK III och IV som i mitt tycke har både sämre och osäkrare autofokus!

Under de senaste dagarnas monsunregn har jag redigerat i stort sett alla mina bilder från festivalen. Många finns att beskåda här. Några av dem har redan hamnat i tidningar och många kommer att användas till marknadsföringen av nästa års festival. Nu ska jag passa på att ta några lata dagar vid stranden, umgås med familjen och bara ta dagarna som de kommer och göra saker som jag inte hinner med i vanliga fall.







Text och foto: Mikael Good

En riktig proffskamera

Det finns en del tyckare och tänkare som anser att en riktig proffskamera är en motor- och fokussnabb best som levererar bilder i hög hastighet. Har inte kameran de egenskaperna är det i bästa fall en kamera för hobbybruk.



I deras ögon är en kamera som har något så ålderdomligt som manuell fokus och en serietagningshastighet på knappa 1 bild i sekunden ingenting att ha och något som passar bäst att lägga i en låda djupt inne i garderoben. Det är tur att vi inte lever i ett land där endast en åsikt är tillåten annars skulle jag få problem. Särskilt som jag gärna använder mig av en smått antik digital mätsökarkamera med manuella gluggar när jag jobbar. Bilderna i det här inlägget är förövrigt tagna med en smått antik mätsökarkamera.



Genom åren har jag ägt och använt en del så kallade proffskameror. Trots att de har levererat bra bilder har jag aldrig känt mig riktigt bekväm med dem. Framförallt har de varit omotiverat stora. När jag har använt den typen av kameror har det faktiskt känts som om kameran har kommit mellan mig och motivet. Kameravalet har inte spelat någon större roll när jag fotat landskap eller natur men när jag fotat människor har den typen av kameror på grund av sin storlek fungerat som en kontaktbrytare och stämningssänkare.



Märk väl att jag inte vill skriva någon på näsan. Även om jag väljer att jobba med "antikviteter" har jag full förståelse för att andra fotografer som fotar snabba förlopp såsom barn, djur, konserter, press eller sport har behov av snabba kameror som leverera i alla väder. Men för min del går det lika bra eller rättare sagt bättre med en smått antik kamera som är bestyckad med antingen ett 20mm eller ett 50mm objektiv. Trivs man med sin kamera blir bilderna oftast bättre per automatik oavsett om kameran är ett teknikmonster eller en antikvitet.



På tal om något helt annat är det någon mer än jag som också tycker att The Smiths musik är ett perfekt soundtrack för tågpendlare?

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved