Concert Photography With a Leica M

Some experts and self proclaimed knowers say that you can´t use a digitala Leica M8 at the low light conditions in a concert. I choose not to listen to them.

I set the ASA to 640 the aperture to 2,8 and the shutter speed dial to 1/60 and start capturing the flying moments with the aid of the excellent rangefinder which gives me the extra control that I need. Back in the good old days I used to use a SLR and a Tri-X 400 film set to 800 ASA with a 35mm or a 85mm lens. Today I prefer to shoot concerts with a rangefinder and a 50mm lens.

As you can see the Leica M8 is still a really good camera for concerts. My EOS 5D Mark II is a much better choice for concert photography especially in poor light conditions. But I prefer to work with my slightly obsolete Leica rangefinder cause it´s a joy to use it and I really enjoy the picture quality that it delivers. Some people might call me a hipster, but a hipster for me is someone who buys a camera to show of with. The best cameras to show of with is a professional Canon or Nikon. Ordinary people often knows that brands and if you use a big fat Canikon with a huge lens then you must be a professional photographer. For most people Leica is just some old nearly useless crap from eastern Europe. One guy even asked me if Leica was made in DDR (German Democratic Republic).



I took 20 pictures at the concert and then I sat down and enjoyed the show. The most important thing to do when you shoot concerts is to take time to enjoy the show. The artist in the pictures is Jimmy Needham who gave an excellent acoustic concert at Kungsporten in Husqvarna. Jimmy's music and his deep and very self-revealing lyrics called for reflection. He was accompanied on the stage by his guitar, harmonica and the very talented drummer Will Hunt. If you never heard  of Jimmy Needham before then please click on the following link and listen to one of his best tunes: http://www.youtube.com/watch?v=6smGew7dGto



Leica M8 is a amazing camera to shoot with. But it does have it's limitations. Used in the right conditions, the good old Leica M8 performs like a champion.Hovever there are no perfect digital camera for every situation. Eventually I really hope that I will find a perfect camera. Until then I will stick with my Leica M8 and it´s backup the hipster fanboy Canon Eos 5D Mark II :)

Text and Photo: © Mikael Good, All Rights Reserved.

Les Grands Moments - Höjdpunkterna

Den uppmärksamme läsaren har säkert redan sett att jag har ändrat rubriken i min blogg till Måla med ljus - Les Grands Moments. Vilket är franska och betyder höjdpunkterna. Det finns en djupare tanke bakom namnbytet men jag tänker varken gå in på eller avslöja den tanken just nu. Med tiden kommer den dock att klargöras. Tanken är i vart fall att bloggen inom kort helt kommer att byta namn till Les Grands Moments precis som min andra blogg på blogspot: The True Revolution Starts At Home

Bilden som illustrerar dagens inlägg tog jag under en resa i östra Lettland i december 2005. Grabben på bilden och jag blev riktigt goda vänner och han stod länge på verandan och vinkade till mig när det var dags för mig att åka vidare.

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Hur kan en föråldrad Leica fortfarande vara så bra?

Nu har jag  kört med min fattigmansleica i över ett år. Och jag blir mer och mer förtjust i hanteringen. Visst kameran har sina begränsningar men å andra sidan brukar ofta begränsningar vara av godo när det har en förmåga att skärpa till min kreativitet.

Jag tycker om M8:an för att den är enkel, direkt och inte har en massa störande funktioner. Trots att det är en digitalkamera känns den analog. Jag får ställa tid, bländare och skärpa själv. Ljuset syftar jag allt som oftast, trots att det finns en inbyggd centrumvägd ljusmätare som är hyfsat korrekt i bra ljus. Kameran har en snygg tidlös design som inte väcker onödig uppmärksamhet förutom hos en del gamla Leicagubbar och ungdomar som tycker att det är coolt att jag fortfarande fotar med film :)

Jag tycker om kamerans design, för mig är det viktigt att jag trivs med en kamera för att den riktiga fotoglädjen ska infinna sig. Det är helt enkelt kul att fota med en M-Leica och det smittar definitivt av sig i mina bilder. Oavsett vad folk tycker om M-Leicor brukar de flesta tycka om den tidlösa designen. I mina kameraväskor har jag två kameror som är bättre både på pappret och i praktiken än min M8:a men det är oftast Leican som jag plockar med på grund av fotoglädjen.

Leica M8 är ett riktigt lågbudgetfynd för dem som vill fota med en digital mätsökarkamera. Min M8:a är uppdaterad till M8.2 standard. Om du känner för att slå till på en M8:a se då till att det är en uppdaterad M8:a eller en M8.2. Den första M8:an kan ha en del lustigheter för sig som kan uppfattas som störande. Batteriet kan bland annat ta slut om du tar allt för många bilder i följd och även om jag inte har erfarenhet av det har jag hört att mystiska spökljus kan dyka upp på en del bilder. Men å andra sidan ska en kamera inte vara för bra! Det måste alltid finnas utrymme för kreativitet och uppfinningsförmåga inom konsten. :)

Förutom handhavandet är jag riktigt förtjust i sensorn, bilderna blir riktigt krispiga och fina. Färgerna blir lite Scooby Doo ibland, men oftast stämmer de bra med verkligheten, färgerna påminner faktiskt en hel del om diafilm, vilket jag föredrar. Men det är när man slår om bilderna till svartvitt som den riktiga magin uppstår, M8:an är helt klart min favorit för svartvitfoto.

Så länge som man inte går över 640 ASA är bruset relativt lågt. 640 ASA är i ärlighetens namn inte så mycket att hänga i julgranen men med rätt andning och 1/15 del sekund har jag ändå kunnat använda kameran i rätt så dunkla miljöer och ändå fått med mig bra bilder. Även om det säkert går att använda M8:an som sportkamera är det inget som jag rekommenderar. Då är det bättre att exempelvis använda en analog M2:a med Tmax 3200 ASA film.

Här finns några bilder som jag har tagit med kameran, för ovanlighetens skull är de i färg: Leica Oskar Barnack Award 2013

Text och Foto: © Mikael Good, All Rights Reserved.

Alla våra tidsbesparande prylar förslavar oss

Ibland skulle det vara skönt att bara stänga av alla små apparater som styr våra liv genom sina i många fall ganska så onödiga skan och måsten. Hur gjorde vi egentligen innan twitter, facebook och instagram fanns? Det kanske är dags för oss att ta ett par steg tillbaka från alla tidsslukande och stressframkallande apparater som vi har fyllt våra liv med och istället ta ett par steg framåt som människor.

Att kommunicera är viktigt för oss. Vi människor är sociala varelser som i grund och botten tycker om att synas och uppmärksammas. Vi fylls med välbefinnande när någon gillar våra inlägg eller på annat sätt visar sin uppskattning över det som vi gör. Men behöver vi egentligen vara ständigt uppkopplade och leverera läsvärda blogginlägg, oneliners på twitter, skojiga eller välkammade uppdateringar på facebook och ögontjusande bilder på instagram bara för att tillgodose våra behov av att synas och uppmärksammas. Skulle det egentligen inte bara vara rätt så skönt att bara sätta sig ned och stänga av allt och bara koppla av.

Jag har valt att låta min mobil vara just en mobil telefon och inte ett bärbart litet mediacenter som jag ständigt kan koppla upp mig med. Egentligen skulle det vara enklare för mig att kapitulera inför nuets tyranni och släppa in hela världen i min mobil. Om jag hade allt i mobilen skulle jag kunna uppdaterade mitt twitterflöde en gång i timman. Då skulle säkerligen fler följa mig på twitter. Om jag kunde skriva någon välkammad vardagstrivialitet eller någon genomtänkt lustifikation på mitt facebook-konto när jag ändå bara satt på bussen skulle jag säkerligen få fler glada tummar. Om jag hade instagram skulle jag ögonblickligen kunna ladda upp mina mobilbilder. Jag kanske skulle kunna ta den bilden som blev dagens snackis?

Det är lätt att bli stressad över alla statusuppdateringar som behöver göras för att vi ska synas i flödet. Vi lever i ett samhälle som är väldigt fokuserat på nuet och det är lätt att bli stressad när vi ska försöka synas i den störtflod av information som präglar vårt samhälle. Jag kanske raljerar lite. Givetvis är vi fria att göra som vi vill med vår tid.  Men trots att jag försöker att sätta ned foten lite då och då så erkänner jag utan omsvep att jag är en slav under interaktionssamhället och det gick väldigt fort att hamna där. För sex år sedan bloggade jag inte, jag hade varken facebook eller twitter och jag använde knappt min mobiltelefon. Via min bärbara dator har jag effektivt sugits in i interaktionssamhället och det har skapat behov för mig som jag inte tidigare vare sig hade eller behövde.

Jag är medveten om mitt problem och jag försöker göra något åt det innan alla tidsbesparande prylar har ätit upp de sista små resterna av min lediga tid. Vad gjorde vi egentligen med all den överskottstiden som vi hade för bara 5-10 år sedan innan de tidsbesparande prylarna förslavade oss? Många av de nya prylarna som vi köper säljs med argumentet att de sparar tid åt oss. Men vad gör vi egentligen med all den sparade tid som vi köper på oss? Är det egentligen inte så att prylarna äter vår fritid? Och när fritiden inte längre räcker till använder många istället sin arbetstid för att kunna umgås och synas i sociala medier.

När jag tog bilden som illustrerar inlägget  i mitten av 80-talet gick det att skicka meddelanden mellan alla datorerna på skolan och det gick att via modem koppla upp sig mot en dator på två andra skolor i samma stad och skicka textmeddelanden. Jag tror inte att någon av personerna på bilden ens kunde drömma om att de skulle kunna hålla kontakt med människor runt om i hela världen och kunna skicka bilder och filmer till dem via en portabel apparat som är ungefär lika stor som en miniräknare. Men å andra sidan hade vi tid till att umgås med varandra på 80-talet.

Dela gärna det här inlägget på twitter och facebook så att så många som möjligt kan få ta del av det. Tack på förhand!

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.