Bilderna från Rumänien hamnade i rampljuset

Många fotografer drömmer om att ta bilder som ska göra avtryck. Bilder som leder till debatt, förändring och som i bästa fall ska ge dem lite ära och berömmelse. Med förhoppning att de ska få lite fler uppdrag på en snäv arbetsmarknad.

För drygt sex år sedan besökte jag några byar i Valakiet i Rumänien varifrån många av dem som tigger på gatorna i Sverige kommer. Det var en omtumlande upplevelse. Framförallt var det svårt att se barn som lever i samma djupa fattigdom som i utvecklingsländer mitt i det rika och blomstrande Europa. När jag har rest i Kina och Indien, har jag också stött på djup fattigdom, men det är alltid svårt när den kryper så nära som i Rumänien. Jag bestämde mig för att använda kameran och anteckningsblocket till att dokumentera det jag såg, och sedan sprida materialet i rätt kanaler för att verka för en förändring.

Jag var inte den första reportern som åkte till byarna i Valakiet, men mina bilder och texter nådde fler. Målet för mig var aldrig att få mycket publicitet, eller att bli känd. Målet var att lyfta utsatta medmänniskors situation, och väcka debatt för en förändring. Bilderna och texterna har sedan dess publicerats i mängder av tidningar, de har varit med i TV, både i och utom landet, och har fått bidra till att lyfta problematiken till en stor grupp människor. De har även fått inspirera kollegor. Efter mitt besök har jag tappat räkningen på hur många reportageteam som besökt området. Jag har även varit behjälplig mot kollegor som åkt dit, och gett dem värdefull information, och förmedlat kontakter.

Den mediala uppmärksamhet blev stor och ledde till förändring, men inte lika stor som jag hade hoppats på. I mångt och mycket beror det på att fel aktörer blev verksamma i området. Aktörer som inte hade tillräckligt mycket kunskap om människornas kultur och levnadssätt. Deras intentioner var säkert goda, men tyvärr slutade det i misslyckande. Om rätt aktörer hade fått förvalta medlen, tror jag att en större förändring hade kunnat ske i området. Som med allt biståndsarbete är det viktigt att både hjärta och hjärna samverkar, annars är det risk för att det blir pannkaka av allt. Den lokala missionsorganisationen som varit verksam i området i lite över tio år ska inte klandras för det som hände. De har hela tiden jobbat med samma mål i sikte utan att göra avkall på det, och det är deras arbete som är fruktbärande, och sakta men säkert leder till förändring i området.

Även om mina bilder fick ett betydligt större genomslag än vad jag vågat hoppas på, ledde de inte till att jag fick fler uppdrag på fältet. Under tre års tid fick jag tyvärr inte möjligheten att åka ut på några reportageresor. Trots att bilderna som jag tagit och texterna som jag skrivit fått ett såpass stort massmedialt genombrott som var till stort gang för biståndsorganisationen som jag då jobbade för, fick jag inte åka på fler resor för dem, trots att jag fick löfte om det. Istället lät de andra personer göra täta resor till både Bulgarien och Rumänien, personer vars bild- och textmaterial var milt sagt uselt. Förvånad försökte jag reda ut frågan varför, och uttrycket ”otack är världens lön” blev väldigt levande för mig. Jag är inte bitter över det som hände, livet är orättvist, och rättvisa är bara en liten bonus som man råkar ut för då och då.

Men nu har det blivit ändring! Biståndsbranschen som jag har minst sagt blandade känslor till idag har jag lämnat bakom mig. Nu jobbar jag på en dagstidning. Sedan hösten 2017 har jag varit ute på sex reportageresor, och jag är inbokad på en resa till södra Asien och Balkan senare i år. Mycket av materialet från resorna har publicerats, men det har inte rönt lika stort medialt intresse som bilderna från Rumänien. Men å andra sidan spelar det inte så stor roll för mig. Så länge som jag får resa, umgås med, och berätta om människor som jag möter är jag nöjd, och jag lovar att det en dag ska bli till en bok eller fler.

Text och foto: Mikael Good

Romerna som bor granne med ett obeskrivbart underverk

Har du bevittnat en solnedgång vid Oset i Huskvarna och sett solens sista stråla smeka Vätterns milda vågor? För oss som har gjort det är det en smått obeskrivbar upplevelse som är nästintill omöjlig att klä i ord. Men författaren Mark Twain försökte sig ändå på att göra det omöjliga för drygt 115 år sedan.

Sommaren 1899 kom Samuel L Clemens som är mera känd under sin pseudonym Mark Twain till Sanna som ligger ett stenkast från badplatsen Oset i Huskvarna, tillsammans med sin fru Jane och deras 19 åriga dotter Jean, för att behandla dotterns epilepsi på Sanna hälsoinstitut, som drevs av den framgångsrike sjukgymnasten Henrik Kellgren. Mark behandlades även för sin reumatism. Familjen stannade i tre månader och de vistades i huvudsak i området runt Sanna. Mark som var fascinerad av solnedgångar brukade ta kvällspromenader i området runt Sanna.

Den 6 september 1899 stod Mark på ungefär samma plats som jag tog bilden som illustrerar inlägget. Efter att han bevittnat 60 solnedgångar vid Södra Vätterstranden bestämde han sig för att försöka klä naturupplevelsen i ord:
"I shall never see another sunset to begin with it this side of heaven... This is the place to be. I have seen about 60 sunsets here; and a good 40 of them were clear and away beyond anything I had ever imagined before for dainty and exquisite and marvellous beauty and infinite change and variety. America? Italy? The tropics? They have no notion of what a sunset ought to be. And this one - this unspeakable wonder! It discounts all the rest. It brings the tears, it is so unutterably beautiful. " så skrev Mark Twain i ett brev daterat Sanna 6 september 1899.



Jag står kvar och beundrar solnedgången på den klara septemberhimlen en kort stund innan jag styr mina steg mot ställplatsen vid Oset. Dit har kommunen hänvisat romer som kommer från byar utanför industristaden Bacau i Rumänien. De har kommit hit med en förhoppning att hitta enklare jobb men har fått sätta sig ned och tigga ihop pengar till sina barns försörjning. På vägen till dem baxar jag mig förbi många av de lyxiga husbilarna som rika svenska pensionärer som besöker den pågående husvagnsmässan på Elmia kommit med.

Kontrasterna mellan de båda grupperna är milsvida trots att avståndet mellan dem bara är drygt 100 meter. Delen av ställplatsen som romerna bor på är allt annat än lyxig, de bor i skrotbilar, tält och gamla husvagnar som några vänliga själar lånat ut till dem. Ingen av de bättre bemedlade vågar närma sig romerna. Det känns som om någon byggt en drygt 100 meter bred osynlig mur mellan grupperna, en mur som effektivt håller isär dem och hindrar dem från att beblandas.



Jag har lärt känna några av romerna ganska bra sedan min första kontakt med dem i somras. De flesta av dem har gått 4 år i skola och några av dem pratar ganska så bra engelska. Tidigare har många av dem arbetat på industrier och jordbruk i Bacau med omnejd. 2008 köptes många av de jordbruk som de arbetat på upp av utländska jordbruksföretag och när de effektiviserade produktionen fanns det inte längre arbete för romerna och de förlorade sina jobb och sin inkomstkälla.

När den ekonomiska krisen slog till mot Rumänien med full kraft för några år sedan, gick även många fabriker i området i konkurs. En del av dem som bor på Oset hade en ganska så ordnad ekonomi med romska mått mätt innan krisen. De hade hus att bo i, kläder att sätta på kroppen och mat att äta. När de blev av med jobben föll deras ekonomi snabbt samman. Det statliga skyddsnätet som vi håller som självklart är inte lika utbyggt i Rumänien.



När de inte längre kunde försörja sig på hemmaplan bestämde de sig för att åka till Sverige för att försöka få tag på arbete. Men den typen av enklare jobb inom jordbruk och industri som de är bra på finns det tyvärr ingen efterfrågan på i Sverige. Därför har de tvingats att tigga ihop pengar till sin försörjning. De vill inte erkänna att de tigger, de skäms för att säga det, istället kallar de tiggandet för sitt arbete.

Ingen av mina nyfunna vänner på Oset vet vem författaren Mark Twain är. Och de är fullt upptagna med att försöka laga mat och täta sina tält och bilar mot den bitande nattkylan på kvällarna, än att ta sig tid att beundra de himmelska solnedgångarna som Mark Twain kallade för obeskrivbara underverk.



Till vardags arbetar jag på biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta i Linköping. Vi har startat upp projekt Team Roma som syftar till att göra något åt grundorsakerna till den diskriminering, fattigdom och utanförskap som romer utsätts för. Genom konkreta åtgärder, opinionsbildning och meningsfull diplomati vill vi vara med och bidra till en djupgående förändring för Rumäniens och Bulgariens romer som syftar till att de inte längre ska behandlas som främlingar i sitt land utan få samma medborgerliga rättigheter och status som etniska Rumäner.

Just nu håller Hjärta till Hjärta och Rumänien/Cucova-hjälpen från Gnosjöregionen samt en rumänsk organisation på att undersöka möjligheterna att starta upp sociala företag i byarna runt Bacau. På sikt kanske vi kan vara med och skapa arbetstillfällen för några av dem som tigger på gatorna i Huskvarna och Jönköping. Vi är medvetna om att vägen till en varaktig förändring för Rumäniens romer är lång och snårig och därför behöver vi ditt stöd för att nå målet.

Text och foto: Mikael Good

Till minne av Zigenarnattens offer i Auschwitz-Birkenau

Natten mellan den 2 och 3 augusti är känd som den så kallade "Zigenarnatten". För 70 år sedan beordrade SS chefen Heinrich Himmler att de sista kvarvarande romerna i dödslägret Auschwitz-Birkenau skulle dödas. 

Fram till den natten hade romernas område i förintelselägret varit fylld med sång och dans. Trots alla umbärande valde romerna att låta sången och musiken föra med sig glädje i sorgen och hopp i hopplösheten men den natten tystnade musiken i dödslägret och 3000 romer mötte döden i nazisternas gaskammare. Man vet inte exakt hur många romer som föll offer för nazisterna och deras kollaboratörer under andra världskriget. Till skillnad från med judarna förde inte tyskarna noggrann bok på hur många romer som dödades och därför kan man bara uppskatta antalet mördade romer. Man tror att någonstans mellan 100.000 - 1.500.000 romer miste livet på grund av nazisterna. Förföljelsen av romer borde ha begravts i Europa i och med det nazistiska imperiets fall 1945.

Men förföljelsen begravdes inte, det låg och pyrde ett par år innan det blossade upp igen och romer får utstå kollektiva bestraffningar och får se sina mänskliga rättigheter bli kränkta bara för att de är romer. Romerna har fortsatt att förföljas och dödas i Europa sedan 1945. Värst är situationen i Ungern och på Balkan där de behandlas som andra klassens medborgare och utsätts för den övriga befolkningens spott och spe. Antiziganismen har även blossat upp i vårt tidigare så toleranta Skandinavien och den fria rörligheten som är ett av EUs fundament har börjat att naggas ordentligt i kanten, nu tycks den bara gälla önskvärda folkgrupper i Europa. Jag önskar att vi kunde ta lärdom av historien. Ingen minoritet är viktigare än någon annan, men romerna verkar allt som oftast hamna i skuggan av andra minoriteter som är betydligt mer färgstarka och röststarka i opinionen. Det är märkligt att de ivrigaste förespråkarna för människors lika värde och mänskliga rättigheter oftast är tysta när frågan om romernas rättigheter kommer till tals. Jag tänker dock inte vara tyst och kommer att fortsätta att kämpa för romernas rättigheter både i mitt arbete och på min fritid!

Jag vill avsluta med att spela romernas nationalsång Djelem, Djelem till minne av Zigenarnattens offer i Auschwitz-Birkenau och för alla romer som föll offer för nazisternas terror: http://www.youtube.com/watch?v=LCUv9W0ViRc

Text och foto: Mikael Good 

Gråt inte, mamma kommer snart och hämtar er

Den rikaste mannen i Lettland