Bildreportage - Stadsvandring i Coronatider

Under de två senaste veckorna har jag isolerat mig på grund av en efterhängsen förkylning. Men de senaste två dagar har jag varit helt symptomfri. Därför bestämde jag mig för att bryta min isolering och ta en välbehövlig promenad, och dokumentera Huskvarna och dess omgivningar så här i Coronatider. 



Även om jag åker runt i världen och gör reportage, är det lika viktigt för mig att dokumentera staden där jag bor. Under de 16 år som jag har bott i Huskvarna har  jag samlat på mig mängder av bilder på staden och dess invånare. Även om Huskvarna i mångt och mycket är en sovstad händer det en hel del som är värt att dokumentera. Några av de bilderna som jag tagit i Huskvarna har fått enorm spridning och har setts av en mångmiljonpublik. 



Trots att det var lördag, var det inte så många som var ute. Jag mötte en del flanörer som passade på att njuta av sol och värme. Inne i butiker och i köpcentrer var det betydligt mindre med folk än vanligt. De flesta Huskvarnaborna höll sig inomhus. Genom staden går E4:an som är en av de mest trafikerade vägarna i landet, men i dag var det ganska så glest mellan både bilar och lastbilar. Här i söder verkar det som om de flesta följer folkhälsomyndighetens råd om att inte resa i onödan.



I vanliga fall brukar jag fota människor med vidvinkel. Men i och med att jag valde att hålla mig på behörigt avstånd hade jag med mig två zoomar, varav en är en så kallad telezoom. Denna gången fick Leican vila och jag använde mig av en Sony med ett 24-105 och ett 70-400mm samt en Ricoh GR II.








Text och foto: Mikael Good

Bilderna från Rumänien hamnade i rampljuset

Många fotografer drömmer om att ta bilder som ska göra avtryck. Bilder som leder till debatt, förändring och som i bästa fall ska ge dem lite ära och berömmelse. Med förhoppning att de ska få lite fler uppdrag på en snäv arbetsmarknad.

För drygt sex år sedan besökte jag några byar i Valakiet i Rumänien varifrån många av dem som tigger på gatorna i Sverige kommer. Det var en omtumlande upplevelse. Framförallt var det svårt att se barn som lever i samma djupa fattigdom som i utvecklingsländer mitt i det rika och blomstrande Europa. När jag har rest i Kina och Indien, har jag också stött på djup fattigdom, men det är alltid svårt när den kryper så nära som i Rumänien. Jag bestämde mig för att använda kameran och anteckningsblocket till att dokumentera det jag såg, och sedan sprida materialet i rätt kanaler för att verka för en förändring.

Jag var inte den första reportern som åkte till byarna i Valakiet, men mina bilder och texter nådde fler. Målet för mig var aldrig att få mycket publicitet, eller att bli känd. Målet var att lyfta utsatta medmänniskors situation, och väcka debatt för en förändring. Bilderna och texterna har sedan dess publicerats i mängder av tidningar, de har varit med i TV, både i och utom landet, och har fått bidra till att lyfta problematiken till en stor grupp människor. De har även fått inspirera kollegor. Efter mitt besök har jag tappat räkningen på hur många reportageteam som besökt området. Jag har även varit behjälplig mot kollegor som åkt dit, och gett dem värdefull information, och förmedlat kontakter.

Den mediala uppmärksamhet blev stor och ledde till förändring, men inte lika stor som jag hade hoppats på. I mångt och mycket beror det på att fel aktörer blev verksamma i området. Aktörer som inte hade tillräckligt mycket kunskap om människornas kultur och levnadssätt. Deras intentioner var säkert goda, men tyvärr slutade det i misslyckande. Om rätt aktörer hade fått förvalta medlen, tror jag att en större förändring hade kunnat ske i området. Som med allt biståndsarbete är det viktigt att både hjärta och hjärna samverkar, annars är det risk för att det blir pannkaka av allt. Den lokala missionsorganisationen som varit verksam i området i lite över tio år ska inte klandras för det som hände. De har hela tiden jobbat med samma mål i sikte utan att göra avkall på det, och det är deras arbete som är fruktbärande, och sakta men säkert leder till förändring i området.

Även om mina bilder fick ett betydligt större genomslag än vad jag vågat hoppas på, ledde de inte till att jag fick fler uppdrag på fältet. Under tre års tid fick jag tyvärr inte möjligheten att åka ut på några reportageresor. Trots att bilderna som jag tagit och texterna som jag skrivit fått ett såpass stort massmedialt genombrott som var till stort gang för biståndsorganisationen som jag då jobbade för, fick jag inte åka på fler resor för dem, trots att jag fick löfte om det. Istället lät de andra personer göra täta resor till både Bulgarien och Rumänien, personer vars bild- och textmaterial var milt sagt uselt. Förvånad försökte jag reda ut frågan varför, och uttrycket ”otack är världens lön” blev väldigt levande för mig. Jag är inte bitter över det som hände, livet är orättvist, och rättvisa är bara en liten bonus som man råkar ut för då och då.

Men nu har det blivit ändring! Biståndsbranschen som jag har minst sagt blandade känslor till idag har jag lämnat bakom mig. Nu jobbar jag på en dagstidning. Sedan hösten 2017 har jag varit ute på sex reportageresor, och jag är inbokad på en resa till södra Asien och Balkan senare i år. Mycket av materialet från resorna har publicerats, men det har inte rönt lika stort medialt intresse som bilderna från Rumänien. Men å andra sidan spelar det inte så stor roll för mig. Så länge som jag får resa, umgås med, och berätta om människor som jag möter är jag nöjd, och jag lovar att det en dag ska bli till en bok eller fler.

Text och foto: Mikael Good

I Indien har många kvinnor tunga arbeten

En stor orsak till att det inte är så många som dokumenterar arbetare i Sverige är att det är svårt att få tillträde till byggarbetsplatser och industrier i landet, oftast beror det på säkerheten. Men i andra länder är det lättare. När jag nyligen var i Indien fick jag tillträde att dokumentera arbetsplatser som jag inte hade fått vistas på i Sverige.



Säkerhetstänket i Indien skiljer sig radikalt från Sverige. Skydds- och säkerhetsutrustning saknas på de flesta arbetsplatserna. En annan skillnad mot Sverige är att många av dem som jobbat på byggarbetsplatserna som jag besökt är kvinnor. Tunga kroppsarbeten räknas som klassiska mansjobb i Sverige, men i Indien är det inte ovanligt att kvinnor har tunga arbeten. I Sverige tjänar byggnadsarbetare ganska så bra. I Indien är det ett låglöneyrke, och arbetarna tjänar bara ett par tior per dag.



Jag kommer att skriva mer om de arbetsplatserna som jag besökt i ett kommande reportage. Materialet är ganska omfattande, och arbetet med repet kommer att ske på min fritid när jag har tid och lust att jobba med det. När det är klart är det inte omöjligt att det dyker upp i någon tidning.



Text och foto: Mikael Good

Tummen upp för Fotosidans läsningsstatistik

Tack vare Fotosidans nya funktion med tydligare läsningsstatistik har jag kunnat se att 2019 totalt sett var ett bra bloggår för mig,  även om  jag inte publicerade mer än 48 inlägg. Det minst lästa inlägget hade 1643 inklick och det mest lästa 16854. 

Mellan tummen och pekfingret ligger snittet på 5000-6000 inklick. Det är ett ganska bra resultat med tanke på att en webbad tidningsartikel i en lokal- eller mindre rikstäckande tidning brukar ha ungefär lika många inklick. Men jag skriver inte för att få många inklick, utan för att jag tycker att det är roligt. Under 2019 skrev jag även ett 50-tal artiklar som jag fick betalt för. Några av artiklarna passerade 50000 inklick på webben och hade 10000-tals läsare i tryckt form.

Mina tre mest lästa inlägg på Fotosidan 2019 var:
”När ljuset inte riktigt räcker till”, som hade 16854 inklick
”En digital mätsökarkamera med 50-tals känsla”, som hade 15582 inklick
”Kinesiska M-objektiv för kräsna fotografer”, som hade 15408 inklick

Text och foto: Mikael Good

Indien i mitt hjärta

Det finns platser som jag gärna återkommer till. Platser som har satt ett lite djupare avtryck i mitt hjärta och i mitt sinne. Ett sådan plats är Indien. Jag har varit på två längre reportageresor i landet de senaste åren, och de kommer snart att följas av fler.



Det är viktigt att ta av sig sina västerländska glasögon när man åker till Indien, och läsa in sig på landet och dess historia. Nyckeln till ett land ligger alltid i dess historia. Den beskriver hur ett land och dess invånare är. Att kunna ett lands historia visar att du har respekt för det, och om du har respekt för ett land är det lättare för dig att få dess invånares förtroende. Vilket är a och o när du jobbar med reportage i bild och text. 

Intrycken av Indien är många. Landet är som en smältdegel av färger, former, ljud, ljus, lukter, kaos och upplevelser. Kulturskillnaderna mellan Indien och Sverige är så stora att det är lätt att drunkna i alla intryck, och många drabbas av en kulturchock. Indien är ett land där det är svårt att planera något. Hela landet har något av en ”go with the flow” mentalitet som det kan vara svårt för oss svenskar att sätta sig in i. Lunken är betydligt lugnare än i Sverige, och det där med att passa tider är inte så viktigt. Vi måste åka innan klockan åtta betyder allt som oftast att man åker strax innan lunch.



Indierna är trevliga och öppna, och söker gärna kontakt. Att smyga omkring med en kamera skapar misstänksamhet, men om du är öppen med vad du gör får du många trevliga samtal och bilder. Du får också räkna med att ställa upp på en hel del gruppfoton. Indier vill gärna synas på bild tillsammans med västerlänningar. Jag vet inte hur många hundra bilder som jag är med på! Men jag säger alltid ja! En del fotografer flyr uppmärksamheten och försöker gömma sig bakom sina kameror, men lika självklart som jag tar bilder på andra, lika självklart ställer jag själv upp på bild när någon frågar. Men jag kan också bli putt om någon smyger omkring och försöker fotografera mig i smyg.



Som i så många länder är det bra att ha med sig någon som är bekant med landet, kulturen och människorna. Det öppnar upp situationer och gör det lättare att komma människor inpå livet. I Indien är engelska ett officiellt andraspråk, och det finns alltid någon till hands som kan tolka om det behövs.



Det är viktigt att tänka på vad man äter. Bakteriekulturen skiljer sig en hel del från Sverige. Jag älskar indisk mat, speciellt när den är på gränsen till att vara för stark. För att slippa att få matförgiftning eller "Delhi belly" som det kallas i Indien undviker jag att köpa mat i gatustånd, och när jag äter kött är det från nyslaktade djur, eller färsk fisk. Grönsaker och frukt undviker jag också såvida de inte är färska och kan plockas direkt från grönsaksland eller från träden. Det finns fantastiskt goda mandariner i bergsbygden, som man kan plocka direkt från träden, men man ska undvika allt som är sköljt i annat än dricksvatten.



Jag tycker om att möta nya människor och miljöer. I Indien får jag mitt lystmäte. Och jag har lärt känna många människor under mina resor i landet, en del av dem har jag kontakt med via Facebook. De senaste åren är faktiskt Indien det land som jag har spenderat mest tid i efter Sverige, tätt följt av Serbien och Norge.



När jag åkte hem efter det senaste besöket frågade mannen i passkontrollen mig vad jag tyckte om Indien? Mitt svar kom snabbt:
– I love India, for it's people, it's nature and it's food, and I will return as soon as possible!
Passkontrollanten sprang upp i ett stor leende och sa:
– You're most welcome back sir!



Nu håller jag som bäst på att förbereder mig för nästa resa till landet, det jag längtar mest efter är människorna, miljöerna och maten. Att åka på reportageresor är en välkommen färgklick i den gråa vardagslunken. Bilderna i inlägget tog jag under mitt senaste besök i nordöstra Indien i december 2019, de är ett litet axplock av alla bilderna som jag tog. Personerna som är med på bilderna var fullt medvetna om att jag fotograferade, och gav sitt medgivande.

Text och foto: Mikael Good