Första maj i motorsågsstaden – bildreportage

Förr i tiden marscherade stolta arbetare iklädda sina finkostymen genom gatorna i de flesta orterna runt om i landet. Första maj var arbetarnas dag och då gick de man ur huse för att fira dagen och demonstrera för sina rättigheter. Idag har leden glesnat och på många håll har demonstrationstågen antingen försvunnit helt eller ersatts med demonstrationsmöten.



I Jönköpingsområdet har första maj firats sedan 1889, det året arrangerade nykterhets- och frikyrkorörelsen i Jönköping en stor nykterhetsdemonstration som samlade 3000 deltagare. Samma år bildades Socialdemokraterna i Sverige, och den socialistiska internationalens kongress beslutade att göra första maj till arbetarnas demonstrationsdag. Men det var inte förrän 1890 som arbetarna firade första maj för första gången i Sverige. Det året firades första maj på 19 olika platser i landet och drygt 50 000 personer samlades på Gärdet i Stockholm. Nykterhetsdemonstrationerna som också spreds till flera orter pågick parallellt med det socialistiska första maj firande under hela 1890-talet.





I samband med att Socialdemokraterna organiserade sig i Huskvarna 1904 togs beslut om att söka tillstånd för ett demonstrationståg genom brukssamhället på första maj. Sedan dess har mycket vatten runnit i Huskvarnaån, brukssamhället har fått stadsrättigheter, arbetarnas rättigheter har stärkts, fri rösträtt för män och kvinnor har införts och har funnits i 100 år, och arbetsvillkoren har förbättrats avsevärt. I takt med förbättringarna och ökande ålder på deltagarna har demonstrationsleden glesnat betänkligt. Till sist beslutade Socialdemokraterna i Huskvarna att ersätta demonstrationståget med ett demonstrationsmöte i centrala Huskvarna.





Den 1 maj 2019 samlades drygt 80 personer under parollen "Trygghet, demokrati och sammanhållning" vid Alf Henrikssons plats på Esplanaden i centrala Huskvarna. Det bjöds på kaffe, korv och dricka och de församlade fick lyssna till årets första maj talare Anna Carlsson, ordförande för barn- och utbildningsnämnden samt ungdomstalaren Junie Ek, SSU. Huskvarnaprofilen Gunnar Andersson (översta bilden) tilldelades första majstipendiet ur Arbetarrörelsens minnesfond för sitt arbete för stadens kultur.




Tillsammans med en representant från lokalmedia fanns jag på plats med två tyska fotoapparater för att dokumentera demonstrationsmötet och framförallt samla på mig bilder till bildarkivet och kommande projekt. Föga visste vi då att detta var det sista demonstrationsmötet i Huskvarna på två år. På grund av coronapandemin ställdes demonstrationsmötet i Huskvarna in 2020 och nu även 2021 och har istället ersatts med ett digitalt firande på Facebook.







Text och foto: Mikael Good

Lata augustidagar i motorsågsstaden – bildreportage

Augusti 2018 var en av de varmaste augustimånaderna i mannaminne. Månaden var av olika orsaker mycket hektisk för mig och jag behövde ge mig ut på en hel del promenader för att rensa skallen. Min vana trogen hade jag med mig en kamera och passade på att dokumentera staden och dess invånare



Nyligen när jag gick igenom hårddiskarna på jakt efter bilder på prästen Carl-Erik Sahlberg hittade jag en hel del Huskvarnabilder från augusti 2018. Jag markerade mappen och gick igenom dem när jag hade tid för det. Efter att jag gjort ett första urval framkallade jag dem i ACR, och slog sedan om dem till svartvitt i Silver Efex Pro II enligt principen "less is more" och fick till sist fram dessa bilder som jag tänkte dela med mig av i det här bildreportaget.

Jag brukar göra mina bilder i svartvitt. Ibland händer det att jag får roliga kommentarer när jag delar dem i olika grupper. I en grupp för Huskvarnabilder fick jag följande kommentar:
– Det är alltid så kul att se dina gamla bilder från Huskvarna, det är något speciellt med svartvitt!
Vad han inte visste att bilderna som jag hade lagt upp var dagsfärska och när jag påpekade det skrev han att han trodde de var tagna på 60- och t0-talet i och med att de var svartvita, och han undrade förvånat varför man fotar i svartvitt när det finns färg? 



Jag svarade helt frankt att för mig är svartvitt fotografins sanna färg och det lämpar sig för reportage- och dokumentärfoto som jag föredrar. Svartvita bilder är även tidlösa på ett sätt som färgbilder aldrig riktigt kan bli så hans reaktion var kanske inte så konstig. Vid en första anblick skulle några av bilderna kunna var tagna för ett par decennier sedan, men om man tittar noga upptäcker man detaljerna som skvallrar om att de är färska.



Text och foto: Mikael Good

Glöm inte bort att dokumentera din hembygd

Det är inte ovanligt att dokumentärfotografer glömmer bort att dokumentera sin hembygd. Detta trots att de bilderna skulle kunna bli några av de viktigaste som de tar i sitt liv. Men lika självklart som jag dokumenterar minoritetsgrupper runt om i världen lika självklart är det för mig att dokumentera min hembygd.



Gång efter annan hör man om hur fotografer eller deras anhöriga donerar bilder som visar livet i staden eller samhället under en viss tidsepok. För museer och hembygdsföreningar är det en bildskatt som hjälper dem i deras arbete att bevara minnet av svunna epoker. Sedan jag flyttade till Huskvarna har jag dokumenterar staden och dess invånare. Jag har valt att inte backa för lite besvärligare bilder utan vill berätta om staden utan att romantisera det som sker. Oftast sker arbetet lågintensivt men ibland när det händer något extra lägger jag ned lite mer krut. Tanken är att bilderna en dag ska resultera i en bok och en utställning och sedan ska bilderna tillfalla hembygdsföreningen.



Sune Jonsson är landets mest kända dokumentärfotograf och hans bilder från sin hembygd är en unik bildskatt över ett svunnet Sverige. Hans beskrivning av dokumentärfoto lyder som följer:
– Är en konstform som beskriver omvärlden utifrån en personlig vision, som grundar sig på djup kunskap och stark inlevelse, man kan tom hävda att kunskap måste vara basen för all dokumentär fotografisk metodik!



Jag är påläst om Huskvarna och dess omgivningar och lyssnar gärna på dem som vet mer. Utan den kunskapen skulle det vara svårt att göra det jag gör, och det är något som jag väver in när jag berättar om människor och miljöer som jag möter i staden. De flesta som har ordentlig koll på stadens historia har kommit upp i åren, och ibland stannar jag till utanför Hembygdsföreningens lokal i Smedbyn och tar ett snack med "gubbarna". I och med att jag är från Borås kallas jag för "saxaren" som är huskvarnadialekt för boråsare!



Som dokumentärfotograf är det viktigt att visa respekt. I och med att jag rör mig mycket i staden och dess omgivningar har jag genom åren fått kontakt med en del människor som lever i utsatthet. Oftast vill de inte vara med på bild, men vid ett antal tillfällen har jag fått en unik ingång i deras liv och har fått berätta om dem i både text och bild. I och med att det kan vara känsligt att dela de bilderna här väljer jag att spara dem till en kommande bok.



Glöm inte bort att dokumentera din hembygd, men gör det på ett rakt, enkelt sätt utan överdrifter på ett eller annat sätt.






Text och foto: Mikael Good

The Nuremberg Defense – I Was Just Following Orders

During the World War II many German soldiers, officers and health care personel made horrible crimes against the humanity. When prosecuted after the war many of them claimed that they was just following orders and tried to move the blame for their crimes to the leaders who issued the orders.

The Nuremberg trials were a series of military tribunals held after World War II. In which the political, military, judicial, and economic leadership of Nazi Germany was convicted for their crimes against humanity during the war. Lawful superior orders often known as The Nuremberg defense is a plea in a court of law that a person, whether a member of the army or a civilian, not to be held guilty for actions which were ordered by a superior officer or a public official. The Nuremberg defense was not accepted by the judges at the Nuremberg trials who judged that every individual are responsible for their own actions against other human beings despite the laws of the nation or which orders that are given. The trials marked a turning point between classical and contemporary international law. And in their judgement the judges in Nuremberg affirmed the principle of the freedom of conscience. 

Women and children are forcibly taken out of a shelter in the Warsaw ghetto by Waffen-SS soldiers. The SS man on the right with a submachine gun is Josef Blösche who personally killed hundreds of Jews and sent many more to their death in concentration camps during the war. For his crimes against humanity Blösche was convicted and sentenced to death. He was executed in Leipzig in DDR on 29 July 1969. Photo: Propaganda Kompanie nr 689/CC


Captured Jews in the Warsaw Ghetto are taken away by Waffen-SS men. At the forefront are Yehudit Neyer, her mother-in-law, her daughter and her father Avraham Neyer. When accused the surviving soldiers and officers stated that they should not be held responsible for their actions against humanity because they was just following direct orders from their superior officers. Photo: Unkown/CC


Jewish people are forced on a train in the Warsaw ghetto by german soldiers and Jewish ghetto police. The destination of the train was Treblinka holocaust camp. When accused many of the surviving soldiers and officers stated that they should not be held responsible for their actions against humanity because they was just following direct orders from their superior officers. Photo: Unkown/CC



According to the European Convention of Human Rights shall every citizen in the Europe have the right to freedom of thought, conscience and religion. Every soldier, policeman and health care personal in Europe has the right to disobey direct orders that are considered to them to be crimes against the humanity. The freedom of conscience is the freedom of an individual to hold or consider a fact, viewpoint, or thought, independent of the viewpoint of the majority. One thing that differs democracies from dictatorships is that democracies allows its citizens to have freedom of conscience in such circumstances as mentioned above. 



The Warsaw Ghetto was created by the Nazis in October 1940 for the detention of Jews in Warsaw and its surroundings. At most, about half a million Jews lived within the walls of the ghetto. During the three years that the ghetto existed, tens of thousands of people died of starvation and disease and about 350,000 were deported to concentration camps where they were executed by the Nazis and their collaborators.



In 1943, the Jewish resistance movement in the Ghetto had enough and started to attack the Germans. They fought bravely against the superior Germans and the uprising lasted for a month. In order to smoke out the resistance the German soldiers set fire to a large number of buildings and finally the synagogue. The ghetto was turned into ashes and ruin. The surviving Jews were either killed on the spot or sent to concentration camps. Only a handful of them managed to escape the Ghetto. The Warsaw ghetto was disbanded in may 1943. The photos in this article has been taken in the Warsaw Ghetto or at the location where it once stood.



Text: Mikael Good. Photo: Mikael Good (where nothing else is stated).

Jag säger inte hejdå Fuji jag säger på återseende

Det finns kameror som känns som om de är som gjorda för dokumentärfotografer. De har funktioner och en uppbyggnad som gör dem lätta att arbeta med och som får användaren att känna sig hemma med dem.





En kameratillverkare som tillverkar sådana kameror är Fuji. Genom åren har de gjort en hel del kameror som har fallit dokumentär- och reportagefotografer i smaken. Men de har tyvärr haft svårare att nå ut till sport- och actionfotografer, då de inte är lika allround som Sony, Canon och Nikon.

Jag har använt Fujikameror på reportageresor runt om i världen. Fördelen gentemot andra kameror är att de är förhållandevis billiga begagnat och att märket inte är så eftertraktat av dem som har svårt att skilja på mitt och ditt. Samtidigt som handhavandet och bildkvaliteten är riktigt bra. I mitt arkiv har jag mängder av bilder som jag tagit med Fuji, och jag har illustrerat det här inlägget med några av dem. De flesta av dem har tidigare publicerats i olika medier, och några av dem kommer att vara med i min kommande bok.





Jag trivdes med Fuji men till sist blev det ohållbart för mig att har tre olika kamerasystem. Fuji har många riktigt bra kameror men de har tyvärr ingen som är lika allround som min Sony A9, eller A7R II vad gäller upplösning och Leicorna vill jag inte göra mig av med, därför bestämde jag mig för att sälja mina Fujikameror och objektiv. Även om jag själv har valt att göra mig av med min Fujikameror vill jag ändå rekommendera dem till dig som gärna fotar street-, dokumentär och reportagefoto. Det är inte hel omöjligt att det blir ett återssende för mig med Fuji i framtiden. En kamera i 100-serien med inbygd stabilisator och bra egenskaper på höga ASA skulle säkerligen locka mig tillbaka igen.





Jag föredrar att jobba med småbildsformat med det finns en del tillfället då jag vill ha en APS-C. Sonys APS-C kameror är för små och plottriga i min smak. De är fyllda till bristningsgränsen med funktioner men funktionaliteten har tyvärr fått stå tillbaka för designen. Personligen skulle jag vilja ha en Sony med rejäla rattar a la Fuji XT-4 eller XH-1 fast batterikapaciteten och ögonfokusen får gärna vara bättre.





Bilderna i inlägget är tagna i Bulgarien, Indien, Rumänien, Serbien och Sverige mellan 2014 och 2019. Med Fujifilm X100s, XT-1, XT-2 och XH-1.



Text och foto: Mikael Good