En Leica är ett verktyg och ingenting annat

Det är mycket tjôt om Leica i bloggarna just nu. Den ene säger att det är en överklasskamera som ska bäras som ett smycke runt halsen, den andra säger att analoga Leica M är de enda sanna Leicorna och att de digitala förlorat sin själ, och så går snacket runt, runt och runt.




För mig är en Leica ett verktyg, ett redskap för bildskapande och ingenting annat. Jag använder ofta en digital Leica M i jobbet. Mest för att jag älskar att fotografera med en mätsökarkamera, och för att Leicas kameror har få knappar, stor ljusstark sökare utan en massa extrainformation samt lättnavigerade menyer vilket jag föredrar. Behöver jag göra exakta kompositioner har jag en EVF att ta till som tillåter mig att se motivet genom objektivet.

Analoga Leicor har helt klart sin charm, trots att de är svårladdade (vilket är en orsak till att M-fotografer ofta hushåller med bilderna) men det finns analoga M-kameror från Zeiss, Voigtländer och Konica som är lättladdade. Personligen tycker jag att det är dyrt och omständigt att framkalla film som jag ändå ska scanna in. Väljer man att plocka fram bilderna i mörkrum är det en annan femma. Personligen föredrar jag att ha scannern inbyggd i kameran och att spara bilderna på ett minneskort.

Bilderna som illustrerar inlägget tog jag på Teaterstickornas uppsättning av Alice i Underlandet på kulturhuset Spira i Jönköping. Jag använde en Leica M10 med ett 35mm samt ett 90mm objektiv. Genom att fotografera teater har många spirande dokumentärfotografer lärt sig att hantera ljus och fånga ögonblicken i precis rätt tid. En av dem var Josef Koudelka. Nu är det länge sedan jag var en spirande dokumentärfotograf, men det är ändå kul att fota teater lite då och då. 




Om du har vägarna förbi Jönköping får du gärna följa med på Alice spännande och smått galna resa tillsammans med Teaterstickornas Musikteatergrupp. Biljetter till de tre kvarvarande föreställningarna köper du här.

Text och foto: Mikael Good

Bokprojektet är satt på paus

Tidigare har jag skrivit om att jag har satt igång med att göra tre stycken fotoböcker om romer i Europa. En har jag redan beställt och fått hem provtryck på. Men i och med att jag inte var nöjd med resultatet, kommer jag framgent att vända mig till ett annat tryckeri som är bättre på svartvitt. Men först har jag bestämt mig för att gå på djupet i mitt släktforskningsprojekt för att räta ut ett antal frågetecken om mitt ursprung. När frågetecknen väl är uträtade kommer jag att fortsätta med fotoböckerna och då kanske med ett nytt perspektiv.



Släktforskning är intressant och inbegriper en hel del detektivarbete. Men med hjälp av MyHeritages utmärkta tjänst har jag på kort tid kommit långt bak i tiden, och en del frågetecken har redan kunnat rätats ut, och så snart min DNA-matching är klar kommer jag antagligen komma längre i min forskning och få ännu fler svar. Och om den pekar i den riktning som jag tror kan det öppnas nya möjligheter till finansiering av bokprojektet.



Text och foto: Mikael Good

Zorro – En maskerad hämnare

Romanfiguren Zorro känner de allra flesta till. Med sin värja och sin piska var han en folkets hämnare som kämpade mot den tyranniska guvernören i Kalifornien på den tiden staten tillhörde Mexico.

1919 skrev Johnston McCulley boken The Curse of Capistrano där rikemanssonen Don Diego de la Vega klädde ut sig till Zorro och kämpade för rättvisa. Det har gjorts många filmatiseringar av Zorro. Den första från 1920 var en stumfilm med Douglas Fairbanks i huvudrollen, filmen blev en storsuccé och sedan dess har Zorro behållt sin plats i rampljuset genom filmer, romaner, tecknade serier och olika TV-serier. Zorro blev också en föregångare till de superhjältar som dök upp i seriernas och filmernas värld på 1930-talet.

Även i Sverige har Zorro sin givna plats. På somrarna sätter han på sig sin mask och sin cape, plockar upp sin värja och sin piska och kämpar mot guvernörens tyranni i Old Mexico på High Chaparral mitt i de småländska skogarna. Det är förövrigt där som jag tog bilden för ett par år sedan.

Text och foto: Mikael Good

Kan du gatufota i en småstad kan du göra det överallt

Den värsta hypen må ha lagt sig men gatufoto eller streetfoto som det också kallas är fortfarande stort bland fotografer. De flesta gatufotograferna har valt att röra sig i större städer, där det är lätt att hitta motiv och smälta in i miljön och folkvimlet.



Det händer att jag möter gatufotografer på mina vandringar. En del har valt att köra analogt och andra digitalt, en del kör med fasta objektiv och andra med zoom. Vad som är rätt eller fel är upp till fotografen själv. För min egen del är det viktigt att bilderna blir bra och täta, och att de inte har tagits i smyg med kameran på magen. Som jag sagt i tidigare artiklar tycker jag att det är viktigt att de som blir avbildade ser vad jag håller på med, för att ge dem chansen att opponera sig och därför jobbar jag med kameran mot ögat.



En del kanske kallar mina bilder för gatufoto och det får de gärna göra, men själv kallar jag dem för dokumentärbilder och tidsdokument. I grund och botten är jag en dokumentärfotograf som nyfiket antecknar det jag ser och upplever med min kamera oavsett vilket motiv eller situation som jag ställs inför. Målet är att bilderna efter gallring ska kunna visas upp på något sätt.



Tidigare har jag fotat mycket gatufoto. Då har jag ofta rört mig i storstäder där det är lätt att få till täta och händelserika bilder. Men så snart som jag har försökt fotografera i mindre städer har det blivit allt svårare att komma nära och få till den typen av bilder som jag vill ha. Men jag har ändå beslutat mig för att klara utmaningen! Jag tror att om man kan gatufota i en småstad eller i ett samhälle så kan man göra det överallt. De senaste åren har jag rört mig i mindre städer i Bulgarien, Serbien, Indien och i Sverige och försökt fånga folkvimlet med min kamera.



Utan att slå mig för bröstet tycker jag att jag har lyckats med mitt värv, och trots svårigheterna har jag lyckats ta en del täta bilder på gatan i städer och samhällen i de ovan räknade länderna. Jag räds inte heller att stanna till och ta en pratstund med människor och umgås fram gatuporträtt. Att försöka vara som en fluga på väggen är rent trams i mina ögon. Jag tror att bra bilder växer fram i mötet mellan människor och kulturer och då kan man inte smyga omkring som en strykrädd hund i gränderna.



Bilderna i inlägget togs i Huskvarna den 1 augusti 2021 och i de serbiska städerna Vranska Banja, Vranje och Surdulica i oktober 1999.




Text och foto: Mikael Good 

En lettisk mor och hennes son

Under en tioårsperiod åkte jag på många reportageresor till Lettland. Under den tiden lärde jag mig känna landet och dess människor ganska bra. För åtta år sedan träffade jag denna lettiska mamma, hennes son och deras hund i familjens hus som ligger i den södra delen av landet i närheten av den litauiska gränsen. Nu är det några år sedan jag senast var i Lettland men jag önskar att jag snart får möjlighet att åka dit igen.

Text och foto: Mikael Good