En känga till Fotosidan Magasin

För en tid sen kom ett mail från Amy Lagerman på Fotosidan Magasin:

”Hej Björn!

Jag heter Amy och skriver för Fotosidan. Just nu jobbar jag med Fotosidan Magasin nummer 7, ett nummer som kommer att ligga ute i butik över jul.

Eftersom vi gärna vill lyfta fram våra oerhört kompetenta medlemmar i tidningarna har vi fört in temat ’Medlemmarnas bästa tips’ i det här numret. Jag undrar nu om du skulle vilja vara med i egenskap av landskapsfotograf?”

Visst ville jag.  – ”vad kul att du vill vara med!” Förberedde och skickade bilden enligt anvisningar och svarade på ett antal frågor. Sen korrekturläsning och det hela skulle vara klart för tryck.

När jag ser att numret har kommit ut skriver jag och ber om ett par friex. Inga problem: ”Du bör ha dem i början av nästa vecka. Trevlig helg!”

Döm om min förvåning när jag bläddrar igenom tidningen och konstaterar att mitt bidrag inte är med!

Jag skriver ett mail och frågar varför, frågar om det kanske har blivit något missförstånd. Två veckor går. Inget svar.

Ingen förklaring, ingen ursäkt. Ingenting. Man skickar mig tidningen väl medveten om att min medverkan har strukits, utan att säga någonting om detta. Och sen tiger redaktionen. Så behandlar alltså FS Magasin sina medverkande, potentiella eller reella.

Mina bilder har genom åren publicerats i ett försvarligt antal tidningar, tidskrifter, resekataloger och andra sammanhang. Men aldrig har jag blivit så respektlöst behandlad. Och det var inte direkt så att jag hade bönat och bett om att få vara med – det var ju FS Magasin som kontaktade mig.

När året snart ska summeras är det därför lätt att dela ut 2012 års känga till redaktionen på Fotosidan Magasin, med särskild hälsning till Amy Lagerman och chefredaktör Magnus Fröderberg. Läge för ett par nyårslöften kanske?

Björksonat i tre satser

Eller mindre pretentiöst: tre bilder från söndagens korta fototur. Bara det att när jag redigerade dem så lyssnade jag på Chopins pianosonater.

Musiken resonerar i mitt inre öra när jag ser på bilderna. Men det klangminnet lär försvinna, något soundtrack är det inte fråga om. Och det behöver heller inte naturen.  Är det någonting jag senare kommer att höra så är det den hårda höstvinden som drog och slet i björkarnas gulnade lövverk. Ingen dålig musik det heller.

Passion för glaciärer

Få saker i naturen fascinerar mig lika mycket som glaciärerna. Jag är varken ensam eller först om den fascinationen. Betraktelser över ”de frusna haven” finner man långt tillbaka i historien.

Berättelserna om dessa märkliga och skräckinjagande ting är i förmodern tid ofta genomsyrade av myter och vanföreställningar. Ända in på 1700-talet kunde lärda män redogöra för de drakar man trodde höll till i glaciärerna. Den moderna glaciologins födelse – med huvudpersoner som Forbes och Agassiz – hör till vetenskapshistoriens spännande dramer.

* * *

Utseendet på en glaciär är till stor del avhängigt underlaget. Är marken under isen flack så blir också istäcket slätt med få sprickor, som en platå.

Plateau du Trient, nära gränsen mellan Frankrike och Schweiz:

Precis som med en flod med dess forsar och brytningar spricker isen upp när underlaget är ojämnt eller sluttar.

Bilden från Triftglestscher påminner inte så lite om en flod på väg att störta ner som ett vattenfall:

Ett magnifikt exempel på isfall finner man i Kimshung-glaciären i Nepal:

Detalj av isfallet på Hohwänggletscher i Schweiz:

Det finns en gräns när friktionen mot underlaget förlorar mot ismassornas tyngd. Passeras den gränsen – då brister det. Som i denna bild från Mera Peak, Nepal:

* * *

Att vandra på en glaciär är spännande. Norrmännen är nog det enda folk som gjort glaciärvandring till en fjällaktivitet i egen rätt, och inte bara som ett sätt att ta sig över isen med andra målsättningar.

Nedan en bild på Norges sjätte största glaciär, Hardangerjökulen, med en yta på 73 kvadratkilometer. För ett antal år sen tältade jag och en kompis några nätter inte långt från blåisen, enkom för att klättra och leka i den frusna labyrinten av torn, väggar och sprickor.

Vi såg många replag passera. Åtminstone vid ett tillfälle kunde jag placera mig kompositionsmässigt rätt för ett fotografi:

Vi förflyttar oss till Schweiz för en annan sorts isvandring. Två ensamma personer med stegjärn och isyxor, små människor på ett stort isfält:

Den som ska bestiga Amphu Labtsa, ett högt bergspass i Nepal som förbinder regionerna Hinku med Khumbu, har ett härligt äventyr framför sig. En marängtårta till glaciär att finna en väg genom:

Glaciärer ska ha respekt för. Utan rätt kunskaper och utrustning ska man inte ge sig ut på en glaciär. De rör sig, lever, och krafterna som är verksamma är oerhörda. Under snön kan det finnas sprickor stora nog att svälja en tågvagn.

Vi har glaciärer även i Sverige, även om de inte är alls lika många eller stora som i vårt västra grannland. Nedan: släpljus över isfallsglaciären vid Tarfala, Kebnekaiseområdet.  Det är här den viktigaste glaciärforskningen i Sverige bedrivs, vid forskningsstationen som lyder under Stockholms universitet.

* * *

En glaciär må te sig kall och ogästvänlig men den är inte nödvändigtvis steril. Ytan kan hålla en temperatur som medger liv för flera organismer. Ofta ser man röda fläckar och stråk, och dessa utgörs faktiskt av en sorts sötvattensalg (släktet Chloromonas). Den utgör i sin tur föda för andra organismer.

Ringsbreen, Jotunheimen:

Men förutom för fackspecialisten är det knappast glaciärernas flora och fauna som fascinerar utan formationerna av is. Bland det häftigaste jag varit med om var att vandra på moränryggen genom Östra Rongbuk-glaciären i Tibet. Passagen flankeras på båda sidor av närmast osannolika istorn.

Denna väg upp till ett möjligt insteg för att bestiga Mount Everest gavs på 20-talet det passande namnet Miracle Highway (se min tidigare blogg om MH här och här).

Nedan ett annat fenomen från samma glaciär. Notera den extremt spetsiga tungan:

Helt olik den annars så karaktäristiska breda tungan, som gärna avslutas i en sjö och ett delta. Nedan Styggedalsbreen i Jotunheimen. Det är lätt att föreställa sig hur isen rört sig som en plastisk massa för att slutligen smälta av i öppna och rinnande vatten:

Vatten som vatten – tidigare gjorde jag en jämförelse mellan ett vattendrag och en glaciär. Från lite höjd påminner de stora glaciärerna verkligen om breda floder som pressar sig fram genom berget.

Vy mot Monte Rosa-massivet på gränsen mellan Schweiz och Italien:

Men visar inte nästa bild (från Schweiz) hur H2O också i dess förångade form, som moln, kan forma sig som ett rinnande vatten eller en rörlig is?

* * *

Baltoro. Redan namnet kan ge glaciärentusiasten ståpäls. Med sina 62 kilometer är Baltoro i Pakistan en av jordens längsta glaciärer utanför polarområdena. Den lär vara en av de naturliga landformationer som astronauter kan urskilja längst bort från vår planet.

Jag känner mig privilegierad som fått vandra och tälta på Baltoro flera dagar i streck. En upplevelse som går utanpå det mesta, inte minst tack vare omgivningarna med bergstoppar över 8000-meter.

Glaciärer är inte alltid rena och blå; oftare faktisk ett sammelsurium av is, stenblock och grus. Vy över Baltoro mot söder:

Övre Baltoro. K2 i bakgrunden:

Nedre delen av Baltoro (notera istornen som sticker upp, jämför med bilderna från Tibet ovan):

* * *

Solen sveper sitt kvällsljus över Glacier du Tour, Frankrike:

I en mening är det också skymningstid för jordens glaciärer. Tack vare ökad mängd nederbörd växer visserligen somliga glaciärer, men generellt krymper de stora isarna, och det med en rasande fart.

Nästa bild, från Schweiz, illustrerar hur glaciärerna har smält, lossat isblock och dragit sig tillbaka under årtusenden. Bilden är åtta år gammal: hur mycket har glaciärerna krympt sedan dess? Hur länge dröjer det innan klippan är helt isfri?

Inte ens Vatnajökull på Island – Europas största glaciär – kommer att bestå i all framtid. I sig inte konstigt, men nu krymper glaciären med en acceleration som inte tidigare noterats.

Jag är smärtsamt medveten om att jag genom att ha rest till alla dessa platser för att mätta min passion för glaciärer har bidragit till isarnas prekära tillstånd. Ifall mina bilder kan väcka någons intresse och medvetande om glaciärernas skönhet och betydelse, kanske jag åtminstone har kompenserat en gnutta.

* * *

http://en.wikipedia.org/wiki/Glacier

http://en.wikipedia.org/wiki/Retreat_of_glaciers_since_1850

Whiteout

I ett blogginlägg om min senaste tur till Jotunheimen reflekterade jag över dålig sikt. Att se dåligt på grund av tät dimma och låga moln kan vara frustrerande, men är ingenting mot upplevelsen av whiteout.

Meteorologiskt finns det olika slag av detta fenomen. Gemensamt är att allt är vitt. Och jag menar verkligen allt. Vitt, vitt, vitt. Ingen horisont som skiljer mark från himmel, inga landmärken att fästa blicken på.

Att färdas i whiteout är en märklig upplevelse. Öga och hjärna jobbar på högvarv för att finna någonting att fixera – en referens, en orienteringspunkt. Men ingenting.

Det är tröttande, och rentav lite kusligt. Behöver jag tillägga att whiteout nog är det sämsta tänkbara förhållandet för fotografering?

På Breithorn i schweiziska alperna.

Utanför fjällstationen i Sylarna.

Hör himlen till landskapet?

”Landskap” är ett undflyende begrepp. Många försök till definitioner har gjorts men alla har visat sina begränsningar.

Som genre har inte heller landskapsfotografin har några klara och enkla kriterier. Gränserna flyter, övergångarna till andra subgenrer bildar gråzoner. Vanligtvis tänker man på de breda vyerna. Ett snävare utsnitt med inriktning på detaljer och man får vad Eliot Porter kallade ”intimate landscapes”. Gå närmare eller öka brännvidden och du tar ett steg mot makrofoto.

Det tycks emellertid finnas en gemensam nämnare, nämligen de materiella elementens prioritet. Men kan himmel och moln räknas till landskapet?

Ta bort havet och ett kustlandskap är inte längre ett kustlandskap. Om däremot himlen är klarblå eller tyngd av mullrande moln – visuellt och därmed fotografiskt en oerhörd skillnad – spelar ingen roll, det är fortfarande definitionsmässigt samma kustlandskap.

* * *

Jag vinklar gärna kameran uppåt när jag fotar landskap, väl medveten om att det strider mot gängse kompositionsregler. Inte bara därför att himlens spel fascinerar mig utan också för att på så sätt förmedla en karaktär hos landskapet och en känsla jag har i just det ögonblicket. Låt mig ge fyra exempel.

Exempel 1. En vistelse i fjällen skänker starka upplevelser av rymd, av himlen som ofantligt rum. Och om vädret är oroligt dras min uppmärksamhet uppåt, för att se om det kanske lättar upp eller om hotet från mörka moln tätnar. Himlen är lika påtagligt närvarande som bergen. Förmedlar bilden dessa aspekter? Om horisonten istället lagts i den övre tredjedelen, hade då samma innehåll burits fram?

Exempel 2. Västkusten. Havet. Vad handlar havet om? Kanske gränslöshet, representerad av en fjärran horisontlinje utan riktmärke för ögat. Om ingen sådan finns kan den oändliga himlen låna en aspekt till landskapet. Lätta skyar istället för tunna krusningar på vattnet. Samma klang.

Exempel 3. Kruger National Park i Sydafrika. Hur högt upp i luftrummet sträcker sig egentligen nationalparken? Bilden visar kanske inte hur Kruger ser ut. Istället ser jag den som nästan arketypisk: solen går ner över den afrikanska kontinenten.

Exempel 4. Hur mycket land måste en bild innehålla för att den ska kunna klassas som landskapsfotografi? Här kanske vi närmar oss ett minimum. Men förmedlar inte bilden någonting karaktäristiskt om Himalaya, där jord möter himmel?

* * *

Frågan om himlen hör till landskapet har också bäring på fågelfotografin. Det kan vara en fördel att zooma ut förbi artporträttet och inkludera den miljö fågeln vistas i. Men när så sker är det i regel biotopen som lyfts fram, exempelvis våtmarken, lövskogen eller fjällheden.

Helt på sin plats. Fast man kan fråga sig om inte luftrummet och därmed himlen borde räknas till fågelns primära livsrum. En rovfågel som seglar på varma uppåtvindar, tornseglare som kretsar högt i skyn… vittnar bilderna nedan om fåglarnas karaktär och beteende?

Vissa skulle förmodligen inte sortera bilderna under kategorin fågelbilder, lika lite som de skulle klassa de andra bilderna som landskapsfotografi.

Må så vara. Himlen utgör ett genrernas ingenmansland. Redan det är tilltalande.

* * *

Not: I bilden på tornseglarna har jag klonat bort en halv fågel som tydligen inte ville vara med på bild, vilket jag respekterar.