Några ord om teknik

Fotografin har ett kluvet förhållande till tekniken. Fototidningarna är späckade med nyheter om utrustning, med tester, jämförelser och köpråd, med artiklar om fotograferingstekniker och alltifrån optikens till histogrammets mysterier. På nätforumen sträcker sig trådarna om prylar och deras prestanda mot det oändliga.

Samtidigt hörs ett antal mantra, som försiktigt mummel eller som högljudda slagord:

– det är inte kameran som tar bilden utan fotografen

– det är inte tekniken som gör en bra bild utan känslan

– ett tekniskt fulländat foto är inte nödvändigtvis ett bra foto

Intresset för det tekniska, i vid mening, verkar stå i direkt proportion till ett slags obehag inför det. Man älskar tekniken men inte lika mycket som att säga till andra hur oviktig den är.

Prylkännedomen kan drivas till en egen verksamhet, en egen sport om man så vill. Det finns entusiaster som nästan aldrig tar några bilder men som på rak arm kan räkna upp tillgängliga mattskivor till nära nog varenda kameramodell på marknaden.

Sen finns de som är mindre intresserade av utrustningen och mer av det tekniska bruket vid själva fotograferingen, fotografer som kan allt om fokusstackning och hur man bäst minimerar brus vid nattfotografering. Som en tredje kategori har vi resultatgranskarna, pixelskådarna, bildhörnens stränga domare.

Teknikintresset varierar från den ena subkulturen till den andra. Några exempel på inriktningar där de tekniska kraven brukar vara högt ställda är natur-, arkitektur-, porträtt-, reklamfoto och ”fine art nude”.

Dessa krav framhålls ibland från annat håll som kritik. Ironiskt nog inte sällan från fotografer som själva gillar att tala om utrustning och som gärna redovisar kameramodell och inställningar för de bilder man visar upp.

Och det är ofta samma fotografer som understryker att känsla, budskap och uttryck är allt och tekniken nästintill inget. De som helst talar om prylar tycks vara de som har störst behov av att tala om prylarnas ringa betydelse, eller åtminstone om teknikintressets skadliga inverkan – på andra fotografer.

Vikten som läggs vid det tekniska skiljer sig också från rum till rum. I vissa sammanhang är kraven högt ställda på bildens tekniska utförande vilket också präglar samtalet ifall det rör sig om en community. Ser man till bildkritiken på Fotosidan är normen annorlunda.

Det är sällan en bild i FS:s kritikpooler nagelfars för dess tekniska aspekter. Även om bilden uppvisar påtagliga brister som kromatisk aberration, ”banding”, sensorfläckar, halos till följd av överskärpning etc. så får sådant i regel passera okommenterat. Det kan bero på en av tre orsaker.

1) betraktaren ser inte dessa fenomen

2) betraktaren ser fenomenen men tycker inte de spelar någon större roll

3) betraktaren ser fenomenen och tycker de drar ner kvaliteten men väljer att inte kommentera

Alternativ 1 är förståeligt: det krävs träning och kunskap för att se dessa egenheter, när de inte är slående uppenbara. Men för det tränade ögat är det svårt att bortse från dem vid betraktandet av ett foto; likt en musiker med utvecklat gehör som oundvikligen hör när en stråkkvartett har problem med  intonationen.

Alternativ 2 gissar jag är vanligare. Men i så fall kanske talet om tekniksnacket som hot är överdrivet. Det utbredda intresset för prylar och teknik kanske inte alls medför mindre spontanitet och känsla i fotograferandet eller i bedömningen av bilder? Folk verkar ju inte bry sig nämnvärt.

Alternativ 3 är intressant. Det vore en strategisk tystnad för att undgå att stämplas som teknikfixerad, en som inte förmår se bilden för alla pixlar. Här har talet om teknikens sekundära betydelse blivit en inre censurmekanism.

Bakom fientligheten mot tekniken kan man ana en föreställning om ett konfliktförhållande: ju större ansträngning som ägnas det tekniska desto mer hämmas kreativiteten och det personliga uttrycket. Att ställa krav på bildens tekniska kvalitet är pedanteri och missriktad energi.

Jag delar inte den uppfattningen. En bild som är tekniskt väl genomförd i alla led, från själva fotograferingen till redigering och presentation, signalerar för mig kunskap, engagemang och konstruktiv självkritik, en ambition att vara så precis som möjligt för att kommunicera effektivt. Formen kan bära innehållet långt.

JPG eller RAW?

Frågan dyker som bekant upp i fotoforum då och då. Ibland blir diskussionen rena skyttegravsbataljen.

Var och en blir salig på sin fason, och man måste ha förståelse för att alla inte har samma ambitioner med sin fotografering. Även samma fotograf kan ställa olika krav från stund till stund: den ena gången funkar ett snapshot med mobilen medan en annan situation kräver fullformatare och TS-glugg.

Men...

Något som provocerar mig är när en jpg-bild likställs med ”naturlig” och ”autentisk”, och i förlängningen en behandlad RAW uppfattas som ”manipulerad”, som ”en bild skapad i datorn”. Det är ett befängt synsätt. Låt mig med ett exempel visa varför.

Jag tar exemplet från min senaste resa till Lofoten, eftersom jag nyss redigerat en mängd bilder från den turen.

Först en jpg, ”rakt ur kameran” som det heter.

Bilden har för det första uppenbara tekniska brister såsom distorsion och sensorfläckar.

Vidare sitter svart- och vitpunkt inte rätt och därmed är det dynamiska omfånget begränsat, med en kontrastfattig, fadd look över hela bilden.

Den grundläggande vitbalansen är varken realistisk eller tilltalande, men framförallt så kräver denna bild lokal justering av färgbalansen för att resultatet ska bli någorlunda naturtroget. Färgmättnaden måste också hanteras lokalt, framförallt reduceras i olika grad. Detsamma gäller ljushet och mellantonernas kontrast.

Kort sagt kräver denna bild ett antal åtgärder för att bli realistisk, levande och intressant. Jag ska inte gå in på alla steg, men efter framkallning i raw-konverterare och lite finlir i PS ser bilden ut så här:

Smaken är väl som baken men jag tror att få skulle säga att jpg-varianten ser bättre eller mer naturlig ut.

Nu skulle jpg-entusiasten kunna replikera: en jpg kan man ju också redigera. Då svarar jag:

– du har sämre utgångsläge i och med mindre mängd data

– du förstör filen varje gång du sparar den, oavsett åtgärd

– toleransen för oönskade artefakter är mycket mindre

Listan över argument kan göras längre. På filmens tid var man tvungen att avhända sig kontrollen över sina bilder till labbet. Det kan man på sätt och vis göra nu också, genom att låta kameratillverkarnas mjukvarusnickare bestämma över dina bilder. Alltså genom att fota jpg.

Gör gärna det den som vill, men kalla inte en bild ”direkt ur kameran” för mer naturlig, mer autentisk, mer fotografisk än en redigerad råfil.