Earth Shots - igen

Idag är det en av mina bilder som visas på Earth Shots. Klicka på bilden så kommer du dit.

. . .

Roligt, smickrande och en inspirationskick. Förra gången jag hade turen att få med en bild i denna tävling var i november, då med ett foto från Pakistans mäktiga berg.

Det roliga med en publicering av det här slaget är responsen man får från världens alla hörn. Den globala bygemenskapen är som gjord för fotografer.

. . .

P.S. Bilden ligger även i mitt FS-album Bergtagen, med titeln ”Replag på Hardangerjökulen”, ifall någon hellre vill kommentera den där.

Mitt allra första fotografi

Vi skriver år 1973. Pink Floyd släpper albumet Dark Side of the Moon, Pinochet genomför en blodig statskupp i Chile, Sverige får en ny kung, och Ralf Edströms polisonger når historiska mått.

Jag är sju år gammal.

Min pappa var sedan länge en passionerad fotograf och hade tidigare gett mig en gammal Leica, i patinerat läderfodral. Han sade att det var en riktigt fin kamera. Jag tyckte den var töntig och använde den aldrig.

Var man nätt och jämt kameramogen på den tiden så var det Kodak Instamatic som gällde. Och det var med en sådan i händerna – tror det var en Instamatic 133 – jag tog min allra första rulle film.

Tack vare en förståndig och förutseende mamma så har jag kvar bilderna från den rullen. (Det verkar vara alla mödrars lott att se till att den första nallen, den första skoluppsatsen, den första ljusstaken från träslöjden osv sparas.)

Så här ser det ut, det allra första fotografiet jag tog:

Ett par bilder till från samma rulle:

. . .

Jag har inget minne av just den situationen – vi var så ofta på denna badvänliga udde vid Vänern – men kommer ihåg med nästan kuslig klarhet hur kameran kändes i händerna, motståndet hos den fyrkantiga avtryckaren, ljudet när man drog fram filmen.

Jag minns också tydligt hur det var att med kameran i hand titta på naturen och leta efter motiv.

Det var spännande. I det där titthålet såg man världen lite annorlunda. Det gick att isolera och lyfta fram saker.

Just den där stenen, just det där trädet, just de där blommorna som solstrålarna träffar just precis nu. Det var som en upptäcktsfärd. Överallt fanns det skatter för ögat!

. . .

Min sista Instamaticrulle är från 1978. Från en fjälltur i Jotunheimen med pappa.

Här sitter jag utanför vårt tält:

Det här är en av de sista rutorna på rullen:

. . .

Det dröjer drygt 20 år innan jag fotograferar igen. Borta är min Instamatic, och Leican vet jag inte var den blev av. Men någonting är sig likt.

Instamaticperioden börjar och slutar i naturen. När kameran senare heter Canon och är laddad med diafilm så dominerar naturen bland motiven – igen.

Eller ska jag säga fortfarande? Hur tidigt präglas egentligen ens bildseende? Hur mycket förändras man som fotograf genom åren?

Fjällbilden ovan hade jag kunnat ta idag utan att skämmas. Det är som om fotograferingen aldrig har avslutats utan bara stått på paus ett par decennier.

Och jag är fortfarande ett barn på skattjakt med min kamera.

Det kom ett mail

Med en hemsida har du världen som kontaktyta. Det kan leda till helt oväntade möten, samtal och förfrågningar.

. . .

Nyss fick jag ett mail från Santa Barbara, Kalifornien. Från en curator och redaktör för serien ”World Wide Art Books”. Hon hade sett min hemsida och gillade mina bilder, och bjöd in att medverka i boken International Masters of Photography Vol. 1.

. . .

En internationell coffee- table-bok! Det lät ju både smickrande och lockande. Men…

Det var inte gratis. För en sida i boken skulle jag få betala 780 dollar, alltså ungefär 4900 kr!

Well ma’am, thanks but no thanks.

Skimrande fåglar

Människan – toppen av näringskedjan, jordens härskare. Visst. Men faktum är att samtliga människans sinnen är rätt svaga och outvecklade i jämförelse med många andra djur på vår planet.

När det gäller synsinnet så hör fåglarna till de mest avancerade varelserna. Deras ögon är komplexa konstruktioner som på en rad punkter skiljer sig från människans. Det hjälper dem att uppfatta fina detaljer och mycket små rörelser, men också att registrera färger i ett brett spektrum. Det är förmodligen bara vissa korallrevsfiskar som kan konkurrera med fåglarna om det mest utvecklade färgseendet bland jordens alla djur.

Variationen bland fåglarna är givetvis enorm när det gäller synförmågan. Men en sak är säker: fåglar ser en annan värld än du och jag. Många registrerar ultraviolett ljus och de långa röda vågorna i den andra änden av ljusets spektrum, alltså färger människan inte kan se.

En aning om denna färgrikedom kan de skimrande fjäderdräkterna kanske ge. En färgpalett man vanligtvis förknippar med exotiska fåglar, men som även förekommer i blygsam skala hos vissa av våra inhemska arter.

Fjädrarnas färger kan skapas av pigment, men också genom själva texturen. Små ojämnheter gör att interferens uppstår då ljusstrålarna träffar fjädrarna, likt tusentals prismor, vilket skapar den optiska effekten av iriserande färg.

Eftersom det är rörelse som orsakar ett sådant skimmer är det omöjligt att fånga på en stillbild.

Jag vill ändå visa några bilder, samtliga tagna i Sydafrika förra sommaren. Bilder på fåglar vars skimrande fjäderdräkt fascinerande mig för mycket för att inte vilja visa dem.

. . .

Hedydipna collaris (eng. Collared Sunbird)

. . .

Cinnyris talatala (eng. White-bellied Sunbird)

Honan är inte lika färgrann. I fågelvärlden är det oftast hanarna som ståtar med färgerna, för att imponera på honorna.

. . .

Chalcomitra senegalensis (eng. Scarlet-chested Sunbird)

Lägg märke till att den turkosa färgen på huvudet inte alls syns på den undre bilden, där i gengäld röda tonerna på vingarna framträder.

. . .

Lamprotornis chalybaeus (eng. Greater Blue-eared Starling)

. . .

Avslutningsvis Coracias caudatus (eng. Lilac-breasted Roller). Detta är en fågel som skimrar alldeles makalöst i flykten. Den flyger också väldans snabbt och jag fick tyvärr ingen bra flyktbild.

. . .

För den som är intresserad av fåglarnas sinnen och hur de använder dem i kampen för överlevnad, vill jag tipsa om boken Att överleva dagen, med bilder av Brutus Östling och text av Susanne Åkesson (Brutus Östling bokförlag Symposion, Stockholm/Stehag, 2009).