Ett knippe vitsippor den första maj

Ett tag trodde jag inte det skulle bli av detta år. Våren formligen exploderade utanför fönstren för ett par veckor sedan men jag låg hemma i feber; det kändes som att befinna sig i fotografisk karantän. En plötslig köldknäpp bromsade dock explosionen. Våren skulle räcka ännu ett tag och jag fick min chans.

Anemone nemorosa. Vitsippa. Efter alla år jag ägnat mig åt naturfoto är det fortfarande lika extatiskt roligt varje vår att ligga på marken och betrakta den vita blomvärlden genom makrolinsen och försöka återge blommans karaktär – så ordinär och enkel, så vacker och betydelsemättad – såsom den framträder endast för mitt öga.

Naturfoto kan i viss utsträckning planeras och bedrivas målrationellt, men den som inte är öppen för det oväntade, beredd på överraskningar, riskerar att missa mycket. En millimeterstor insekt som plötsligt dyker upp på ett kronblad förändrar hela bilden.

Annars blev det denna första majdag mest experiment med reflexer från solen som lekte i en bäck i bakgrunden.

Våren är ännu här och jag har inte fotat min sista vitsippa för denna gång. Kameran vilar, tillfälligt.