Image of the Day på Whytake.net

Sent idag såg jag att en av mina bilder valts till Image of the Day på Whytake.net. Det känns såklart mycket hedrande!

Whytake.net är en community för naturfotografer. Jag är inte särskilt aktiv och tycker det är en brist att sidan saknar forum. Men där finns fantastiska bilder att inspireras av och kontakter att knyta med fotografer från världens alla hörn.

En speciell sak med Whytake.net är begränsningen av antalet bilder man får ladda upp: max 48 per medlem. Jag bestämde mig för ett ännu snävare urval på tolv stycken bilder, som är vad som kan visas på en sida i ens portfolio.

Att välja tolv bilder ur hela arkivet är ingen lätt uppgift. Vilka bilder hade du valt ur din samling, om du tvingades begränsa dig till 48 stycken, eller tolv för den delen? Det kan vara ett intressant och lärorikt tankeexperiment.

http://whytake.net/image-of-the-day/2012-08-08/8119 (bilden ses bäst om man klickar på ”Lights off”)

http://whytake.net/blog/

http://whytake.net/Inspire

Oh dear...

Förra veckan fick jag ett mail. Det stod:

”Dear Bjorn Billing,
Congratulations! You have been selected as a Semi-finalist in the 2012 Nature’s Best Photography Windland Smith Rice International Awards!”

Tävlingen räknas till de stora och prestigefyllda inom naturfotografin; de vinnande bilderna visas på självaste Smithsonian. Så givetvis blev jag glad och lite stolt.

Sent i våras kom ett liknande mail från GDT European Wildlife Photographer of the Year. Väntar fortfarande på resultatet från den tävlingen.

”Man kan inte tävla i fotografi” säger vissa. Bevisligen felaktigt, men att det inte är kvalitet i någon absolut mening som bedöms är så självklart att det inte behöver sägas.

Man ska också vara på det klara över att det i regel är en viss typ av bilder som premieras i tävlingar. Om detta i förlängningen skapar ett bildideal som går utöver själva tävlingskontexten är en relevant fråga, men jag lämnar den därhän för tillfället.

Jag har ställt upp i ett antal fototävlingar, med skapligt protokoll. Man får se arrangemangen som en kul grej, bli glad över eventuella utmärkelser och ta det andra med en klackspark.

Stimulansen för egen del handlar inte om en rad i ens fotografiska CV utan om exponering och kommunikation. Ingen som fotar seriöst förnekar väl behovet av andras blickar, en önskan att göra sina berättelser hörda, att väcka känslor och tankar och få respons på sina bilder.

Genom tävlingar har jag kommunicerat med personer från när och fjärran som förmodligen aldrig annars skulle sett mina bilder. Det är ingen dålig vinst.

(Bilden har ingenting med nämnda tävlingar att göra.)

Jotunheimen 2012 - glimtar i det grå

En bild för att sammanfatta sommarens fjälltur:

Dimma, regn och låga, tunga moln varje dag. Och så blöta, immiga glasögon på det. Nio dagar i streck. Ändå var det en fantastisk fjälltur, ja en av mina bästa. Både ur fotografisk synvinkel och som en lektion i livets konst.

Vi ska inte hymla: till fjällen reser man för att se storslagna vyer, bergstoppar och vidder. Inte för att vandra och bara se detta, i timma efter timma:

Men när vädret är dåligt och sikten kort, kan man inte göra någonting annat än att ändra sin inställning. Vi lever i en modern, urban kultur där vi lärt oss kräva av tillvaron att den ska fyllas med så mycket innehåll, så mycket mening. Det ska vara händelser och information och det ska ske nu.

Då kan det vara en lärdom att tvingas acceptera det meningsfattiga och uppskatta de små detaljerna, de små variationerna. Glimtar i det grå.

Som lavarna på ett stenparti. Eller blommorna som strävsamt lyser upp det karga landskapet…

… eller ett parti blåis som blottas på en glaciär… ett vattendrag som slingrar sig i en vacker kurva när dimman lättar en aning för en kort stund…

Som naturfotograf kan man aldrig ha för bestämda mål när man ger sig ut på tur. Naturen sätter villkoren. Liksom man bör justera sin inställning för att få den bästa upplevelsen får fotografen anpassa sig och agera med naturen, inte mot den, och försöka hitta lösningar som funkar givet omständigheterna.

När vyerna uteblir får man vara receptiv för andra aspekter av landskapets formspråk. På högfjället saknas inte scener med starka grafiska kvaliteter. Molnighet och dimma sänker kontrast, skuggor och färgmättnad, därför känns ofta bildlösningar med ett minimalistiskt uttryck kongenialt.

Jag gick själv denna gång. Såg inte många människor.

Känslan av ensamhet förstärktes påtagligt av vädret, av den grå fukten som liksom slöt sig omkring mig till ett eget rum. I det rummet fanns bara jag. Utanför fanns oändligheten.

I bergen sträcker sig oändligheten i alla riktningar. Inte minst för klättrarna, som drömmer uppåt. Men de här dagarna såg de förmodligen inte längre än jag. De tre klättrare som lämnade ”Hytta på bandet” nådde så småningom sitt mål att stå på toppen av legendariska Stora Skagastölstind, 2405 meter över havet. Också det en lektion i berikande meningslöshet.

* * *

Regn och dimma varje dag. Ja – men inte hela dagarna. Och det är det som gjorde den här fjällturen så fantastisk. Stunderna när molnen skingrades för ett ögonblick, när dimman lättade, när fönster i det grå taket öppnades mot en aldrig så blå himmel där bakom. Det är dessa glimtar jag bär med mig i minnet.

Och jag får väl erkänna, att som fjällfotograf tilltalas jag av moln och dramatiska himlar. De spelar så väl mot bergens storhet och utmaningar. Seriöst väder understryker människans litenhet i dessa miljöer och blir en källa till upplevelsen av det sublima.

Det sublima handlar nu inte nödvändigtvis om hotfull dramatik utan kan lika gärna bottna i ett döljande, i det suggestiva man bara anar, när landskapet flyktigt gör sig påmint som i en drömsk vision.

Bilden ovan tog jag under nedstigningen från Fannaråken. På toppen ligger Norges högst belägna hytta, 2068 möh. Vyerna härifrån skulle vara spektakulära. Men de två dagar jag stannade här såg det ut så här:

Samma som tusen meter längre ner fast med snö och minusgrader. Inte så upphetsande. Men väntan är naturfotografens kardinaldygd och den andra kvällen sprack det upp.

Skådespelet, med panoramavyer i nästan 360 grader, var över efter nån timma och molnen regerade åter. Ett par dagar senare var även min resa över. Sista kvällen tog jag med mina fotoprylar till det forsande vattnet  inte långt från det anrika fjällhotellet Turtagrö.

Nästa morgon klev jag på bussen för en färd genom vad som måste vara en av Norges vackraste vägsträckor, från Turtagrö ner mot Lom. Och vädret? Det var grått.

1x.com och världen utanför Fotosidan

Hur många communities för foto finns det där ute i cyberrymden? Ingen aning, men helt klart är att 1x.com sticker ut i mängden. Sajten är lika hyllad som ratad, det tycks vara svårt att förhålla sig likgiltig till den.

1x – med den dubbeltydiga syftningen ”on exposure” och ”one exposure” – är unik i det att det både är en community och ett online-galleri, med curatorer som väljer vilka bilder som ska publiceras. Vid sidan om galleriet finns ett forum och en sektion för bildkritik.

Bilderna som väljs ut bygger på en särskild estetik och kraven på teknisk kvalitet är högt ställda. Stilen upplevs av somliga som steril och perfektionistisk, andra ser en publicering på 1x som något av en onåbar graal.

Såväl forumet som kritiksektionen är hårt modererade. Elitistiskt säger en del, utvecklande och en garant för kvalitet tycker andra.

Själv är jag inte odelat positiv till 1x. Men en sak kan jag konstatera: Sedan jag blev medlem för ett och ett halvt år sen har mina fotokunskaper höjts avsevärt, och detsamma gäller kvaliteten på mina bilder. 1x har fått mig att bli mer självkritisk och mer noggrann, inte minst vad gäller bildredigering.

Men för detta tackar jag inte bara den direkta input jag fått från 1x. Med rätt inställning kan man bli en bättre fotograf genom att skifta perspektiv, genom att delta i olika sammanhang, olika samtal, olika bildkulturer. Genom att ibland lämna det trygga och invanda.

Vilket kan betyda att då och då botanisera utanför Fotosidans familjära atmosfär. Och 1x är bara en av många arenor där man kan odla sin passion för fotografi.

Att jag dessutom har stiftat nya bekantskaper på 1x är en fin bonus. I våras strålade ett gäng medlemmar samman i Köpenhamn för att se Gursky-utställningen på Louisiana. Jag träffar dem gärna igen!

Klicka på bilden för att se den på 1x.

Tillbaka till Jotunheimen

Minnets arkiv, avdelning Barndom, är fullt med fjällbilder. Jag är nämligen uppväxt i en by nära Åre, och pappa tog med sina ungar till fjällen så ofta som möjligt. Alla årstider.

Men det var i Jotunheimen äventyrets dörrar öppnades. Här fick jag för första gången gå på glaciär med stegjärn på kängorna och dessutom vandra i ett landskap av mer alpin karaktär än de mjukare Jämtlandsfjällen. Jag var 12 år den sommaren.

Det känns därför följdriktigt att det är i Jotunheimen som minnets avdelning A som i alpinism etableras. Det sker i vuxen ålder med en glaciärkurs i regi av norska Bregruppa (bre = glaciär på norska). Sen dess har det gått utför, eller rättare sagt uppför.

Det har blivit en hel del turer till Jotunheimen genom åren. Om en dryg vecka drar jag dit igen. Det är någonting speciellt med just detta fjällområde som lockar. Kanske ligger förklaringen i min egen historia. I minnets arkiv. Den där sommaren 1978.

Tält - inte mitt - i närheten av Spiterstulen.

Vy mot Fannaråken från Smörstabbrean.

Självporträtt, typ, från en solotur på skidor.

Friskt vatten alldeles utanför tältet.

Visdalen. Två vandrare på väg upp mot Galdhöpiggen.

Begränsad åtkomst till nationalparken vintertid.

Fikapaus på väg mot toppen av Kyrkja.

Ringskard, 2284 möh.