Norrskenet

I mitt blogginlägg om Lofoten förra veckan visade jag en bild på norrsken. Jag har fått kommentarer om den bilden med önskemål att få se fler rutor från tillfället.

Min tanke när jag valde ut bilden handlade om effekt och stämning. Norrsken är i sig ett så spektakulärt fenomen att det lätt tränger undan övriga bildelement, i synnerhet om skenet är sprakande, virvlande och fullt av färger.

På plats tror man knappt sina ögon. Men för fotografin råder ingen given relation mellan slående motiv och resultatets kvalitet. Låt mig förklara med några exempel.

I de två bilderna nedan tycker jag att norrskenet breder ut sig på bekostnad av både stjärnhimlen och bergen. Inte minst i den första bilden, där den gröna slöjan är så gigantisk att den tycks vilja spränga bildens kanter.

Dessutom ser den gröna speglingen i vattnet nästan artificiell ut, som om den vore inklippt. Vattnet känns inte integrerat med bilden i övrigt.

Även om dessa bilder är realistiska tycker jag att uttrycket är alltför påträngande. Norrskenet liksom väsnas och gestikulerar – se på mig och bli imponerad! Det är fyrverkeri och pukor.

I den bild jag föredrar är norrskenet nertonat. Den stjärnklara himlen, de månbelysta bergen, stillheten, oändligheten: allt detta kommer fram bättre i denna bild. Så om det är dessa aspekter jag vill förmedla snarare än ett spektakulärt himlafenomen, ja då är valet givet.

Kanske tycker du annorlunda? Jag kan i alla fall lugnt säga att den där kvällen i Lofoten gav mersmak för norrskensfotografi, en subgenre inom naturfoto där jag efter detta första trevande försök har mycket kvar att lära mig.

Lofoten 2013 – stränder, hav och berg

Det var längesen. Alltför längesen. Så kände jag direkt när jag än en gång besökte de magiska öarna i norr.

Tidigare har jag åkt till Lofoten för att paddla havskajak eller klättra, både sommar och vinter. Fotandet har då kommit i andra hand. Men denna gång stod fotograferingen i centrum. Och många bilder blev det, i varierande väder och ljus. Nedan ett litet axplock.

Skagsanden i Flakstad var en av många stränder vi stannade vid.

Uttakleiv är ett populärt ställe för fotografer. Det blev ett par besök här.

Vikten, på den nordöstliga delen av Flakstadöya.

Lofotens vyer är så spektakulära, bergen och havsbandet så slående, att man lätt glömmer att sänka blicken och spana efter andra motiv. Men de finns där, och de är spännande.

Vädret var som sagt varierande. Det brukar det vara i Lofoten, som är känt för snabba och stora svängningar i väderlek. Klimatet påverkas av kombinationen nordlig breddgrad och närheten till Golfströmmen.

Vi hade tur som inte fick sämre väder än att vi kunde fotografera med gott resultat varje gång vi gav oss ut. Och vi fick vår beskärda del av strålande sol.

Dessa soliga stunder bjöd Lofoten på den ena vykortsscenen efter den andra. Här har just en liten fiskebåt passerat. Med båten i bild blev bilden nästan för pittoresk, i mitt tycke blev det mer intressant när de mjuka svallvågorna bredde ut sig över det lugna vattnet.

Reine, byn där vi bodde, badar i nyvaknad sol en ovanligt lugn morgon.

Reine är omgivet av branta berg, och som en drottning över dem alla ståtar Olstinden, som syns på bilden ovan.

Livet för Lofoten-borna har sedan historiska tider präglats av torsken. I många länder är torkad torsk från Lofoten en exotisk delikatess och överallt ser man torkställen, med eller utan fisk.

Stranden i Haukland – Lofoten i ett nötskal, skulle nog vissa säga.

Trots att stranden i Unstad bara ligger ett par stenkast från bebyggelse upplevde jag denna plats som särskilt karg och utsatt, som en sista utpost mot den väldiga Atlanten. Kanske påverkades jag av det lite hotfulla vädret de båda gånger vi var där.

Ett annat ställe som också kändes öde och exponerat var Eggum. Sjöbodar i vinterdvala bidrog till stämningen, och de erbjöd också intressanta fotomotiv.

Sand, stenar, hav, berg – dessa är ingredienserna som återkommer, men med smärre variationer som gör att det ena stället ändå inte är det andra helt likt.

Nedan ett par bilder från olika platser, olika tidpunkter, i Myrland.

Vad mer? Jo såklart, det där ljuset... som alla frågade om när man kom hem. Norrskenet. Om högtryck med klarblå himmel inte är så upphetsande för naturfotografen så har förhållandet den fördelen att chansen att få se norrsken ökar när mörkret fallit. Och vilket skådespel vi fick se!

Det började svagt, som antydningar. Snabbt kastade vi oss in i bilen för att komma till ett bra ställe. Väl på plats hann vi knappt försöka ratta in kamerorna förrän enorma gröna slöjor spelade över himlavalvet, medan månen belyste de snöklädda bergen. Det hela avtog ganska snabbt, för att successivt dö ut med ett par blygsamma efterdyningar.

Det var första gången jag såg norrsken. Minnet kommer jag att bevara som en skatt så länge jag lever. Till min glädje blev det några bilder på skådespelet också. Den jag gillar mest är en bild från slutfasen. Inte så spektakulär men – förhoppningsvis – desto mer stämningsfull.

Med den bilden avslutar jag denna fotokavalkad.

* * *

P.S. Tack till Eva och Kristoffer samt inte minst Magnus på Creative Adventures för gott sällskap, givande diskussioner, ja en suverän fotovecka helt enkelt! Och vår värd Lilian på Det Gamle Hotellet i Reine ska också ha tack - utan gott kaffe blir det ju inga bra bilder ;-)

Expedition balkong, eller: Scener från tredje våningen

Jag arbetar, alltså är jag. Inte ute och fotograferar så ofta som jag skulle vilja.

Jobbet stjäl mycket tid och energi just nu. Det är mörkt på morgonen när man ger sig av och mörkt när man kommer hem, eller i bästa fall skymning några minuter innan vinterkvällen gör sin tidiga entré. Och det finns ungefär lika mycket ork som ljus.

Så vad ska en stackars naturfotograf göra? Fota makrobilder av kaktusarna i köksfönstret? Gå över till grannen och fråga om hon har någon uppstoppad fågel jag kan få låna? Nej, balkongen är svaret!

Fattigt surrogat för att vara ute i skog och mark visserligen. Och möjligheterna till varierande kamerapositioner är ungefär lika med noll. Men man kan ju göra en dygd av nödvändigheten och se fotografering från balkongen som en utmaning – begränsningar är utvecklande.

Tidigt igår kväll låg det ett tjockt lager nysnö på träden. På himlen syntes en ljusstark månskära och molnskyar som hastigt drog förbi. Allt detta gav ett speciellt ljus. Jag skulle iväg och hade lite bråttom. Riggade snabbt upp kameran på stativet och planterade det i snön på balkongen. Fokuseringen är det stora problemet i detta läge; det är för mörkt för autofokusen och i sökaren ser man inte mycket. Man får testa, gå på känsla och liten bländare. En slutartid på 30 sekunder var lagom för att återge scenen så som jag ville. Så här:

För någon vecka sedan kom den hit igen, den stora flocken kajor. Hundratals fåglar sätter sig i de stora björkarna utanför min balkong. Fåglarna kommer hit då och då. De kraxar och flaxar, eller är kusligt stilla och tysta. Och de är många, riktigt många. Som en vinterhälsning från Hitchcock.

Nu är jag inte ansatt av mordiska fåglar utan bara av förvärvsarbetets tidstjuvar. Men de försvinner så småningom, liksom kajorna. Då ska jag ut på riktig fototur. Tills dess får väl balkongen duga.