Bländare åtta
Naturen levererar inte
Grå, grå, grå. Hösten har visserligen innehållit en del fina dagar, med sol och trädkronor i sprakade färger. Men ingen av dessa dagar har jag haft möjlighet att vara ute i naturen med kameran. Tid till förfogande och väderförhållanden med fotopotential har varit dåligt synkade hela säsongen. Höstens vindar raserade snabbt den sköra lövprakten och därefter har det mest varit jämngrått väder och kalt i skog och mark.
Skugglösa och händelsefattiga novemberdagar. När inget anslående grynings- eller skymningsljus infinner sig, när inga spektakulära scenerier uppstår. Dagar när naturen inte ”levererar”, för att låna ett uttryck från sport och tv-underhållning.
En leverans, ett paket. Varsågod – konsumera. Den där extraordinära men förtingligade prestationen vi lär oss att kräva av andra och kanske av oss själva omvandlas lätt till en förväntan på det vi riktar kameran mot. Vi har ju sett bilderna på nätet, de där som sticker ut i flödet, tumnaglarna med hög wow-faktor.
Men det är inte naturens uppgift att leverera förväntade upplevelser eller fotomotiv åt oss, och det är inte vår uppgift att värdera naturen efter prestationskulturens norm. Naturen levererar inte. Den ger någonting annat, någonting djupare, bortom bilderna. Så även en grå, mörk och blåsig höstdag.
Dinosaurier
De fascinerar mig på flera plan. En tilltalande aspekt hos urtidsdjuren är rent estetisk; jag kan vandra runt på ett naturhistoriskt museum som på ett galleri, betrakta fossiler och skelett som skulpturer, som konstverk. Formsköna, ikoniska, gotiskt sublima.
Synliga bultar, vajrar och metallskenor stör inte blicken utan förstärker intrycket av någonting naturgivet och på samma gång konstruerat – fakticitet och fantasi i en sorts biomekanisk syntes. Redan skelettens positionering som om de vore levande varelser skänker objekten denna dubbla karaktär, där geologins djupa och för alltid svunna tid återuppstår i nuet genom teknologi och vetenskap.
Bilderna nedan är några snapshots tagna med kompaktkamera, från ett besök på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm i helgen. Jag skulle gärna ta mig dit och till andra dinosaurieutställningar igen med ordentlig utrustning för lite mer ambitiös fotografering. Motiven har visuell potential.
Bilderna gör sig bäst förstorade och mot mörk bakgrund så klicka gärna.
Maffigare bilder på Fotosidan
När jag började på Fotosidan var det max 640 pixlar som gällde. Rena frimärkena till bilder. Därefter har gränserna flyttas i omgångar. Nyligen möjliggjordes bilder i riktigt stora storlekar, vilket en landskapsfotograf som jag varmt välkomnar.
För det är trots allt så, att somliga bilder kräver en viss storlek för den rätta känslan vid betraktandet. Känslan av närvaro och intrycket av naturens storhet hjälps på traven av bildens dimensioner.
Därför har jag så smått börjat ladda upp utvalda gamla bilder i större varianter. Några exempel (länkarna öppnas i nytt fönster, klicka bort kommentarfältet för att se i full storlek):
Det är inte bara de grandiosa vyerna som tjänar på storlek, så även de mindre utsnitten:
Självfallet XL för de nyinlagda bilderna från Island, till exempel:
Jag tycker att 1400 pixlar för liggande och 1000 för stående format är lagom. 1000 pixlar är visserligen ett mått inom den gamla ramen men är okej för stående format på 24 tums skärm. Men för panoramabilder förslår inte en bredd på 1400. Nedan en bild från Island sammansatt av nio exponeringar i stående format. Här kändes 1800 pixlar nödvändigt (som sagt, klicka bort kommentarsfältet för att se bilden i full skala):
* * *
P.S. Fler bilder från Islandsresan i mitt förra blogginlägg här.
Ser ut som en tanke
Halva nöjet med en fototur är när man kommit hem och går igenom skörden och redigerar bilderna. Ibland blir man överraskad.
I förrgår eftermiddag och kväll var jag åter vid mitt favoritställe på cykelavstånd från hemmet: Stora Amundön i södra Göteborg. Himlen såg dyster ut men man hoppas ju, och förhoppningen kom inte på skam.
Av bilderna har jag bara framkallat fyra. De råkar vara tagna med ungefär en och en halv timmas mellanrum. När jag tittade på dem tillsammans, i tur och ordning, såg jag ett mönster. Ser du det också?
Dels en linjär utveckling från gråmulet (läge för svartvita bilder) till allt intensivare skymningsfärger. Dels en cirkelrörelse: från grenverk till grenar, däremellan klipphällar med vattenkar. Trä, sten och vatten, trä. En ren tillfällighet men det ser ut som en tanke; som om dessa fyra bilder hänger ihop och bildar en liten berättelse.
Färg eller svartvit?
Det är mycket sällan jag konverterar en bild till svartvit. Färgerna utövar en lockelse och utmaning som gråskalan sällan når upp till. Ännu ovanligare är det att jag är helt övertygad om det svartvita alternativet. Och nu står jag där igen, som en åsna mellan två hötappar.
Bilden är ett gammalt foto från Nepal som jag nyligen scannat om. Färg eller svartvit, det är alltså frågan. Vad tycker du?
Om bilden kan jag tillägga att berget heter Kimshung, som mäter ca 6700 möh och ligger längst upp i Langtangdalen.