På plats i Söderåsen Nationalpark

Vissa platser har man sett så många bilder från och läst så mycket om att man har en relation till dem fastän man inte varit där. När man väl kommer dit känns allt så egendomligt bekant, och samtidigt så nytt och annorlunda.

Den dubbla känslan infann sig när jag för första gången besökte Söderåsen förra helgen, inte minst mot bakgrund av de senaste veckornas täta rapporter därifrån i olika fotobloggar.

Dagarna gav fina upplevelser i en säregen och vacker natur med bokskogar, raviner, vattendrag, rasbranter, vitsippsfält och vårpigga fåglar. Trots att ljuset var rätt trist med undantag för några gyllene stunder.

Fotografiskt erbjuder Söderåsen utmaningar. Det är inte lätt att förvalta ett gytter av grenar, bladverk, nedfallna träd, stenar, kvistar och löv på marken, torrakor med mera. Att i detta kaos finna bildlösningar som återger mångfalden och oredan i detaljerna och på samma gång förmedlar det lugn platsen inger.

Ett annat problem är bladens grönska. Att i bild återge lystern i nyutsprungna boklöv innebär en känslig balansering på gränsen till att det gröna ”blöder”. I samtliga bilder har jag fått dra ner färgmättnaden.

Om det finns ett obligatorium för en förstagångsbesökare i Söderåsen så är det utsiktsplatsen vid Kopparhatten. Vyn österut är ikonisk, nästan i paritet med Lapporten i norr.

Det fysiska utrymmet för att fotografera visade sig vara frustrerande litet, i stort sett plats för två personer om man vill ha fri sikt utan grenar som sticker in från bildens kanter. När jag och min kompis anlände tidigt lördag morgon så var den bästa platsen redan upptagen.

Jag vankade av och an som ett oroligt djur innan jag fann en hyfsad reservplats. Och faktiskt, det blev rätt bra ändå.

Jesusljus över Stora Amundön

Där stod jag, med blicken mot sten och klippa, spanandes efter linjer, mönster, kompositioner. Uppslukad av fotografiskt tunnelseende, utan notis om världen utanför.

Ryggen mot solen – det var ju ändå jämnmulet, det hade det varit hela dagen.

Men så tittar jag upp, vänder mig om och möts av ett ljus som nästan får mig att tappa balansen. Kvalificerat jesusljus, för att tala fotospråk.

Naturligtvis befinner jag mig på helt fel ställe för att kunna göra någonting vettigt av situationen. Och jag inser att detta ljus hinner försvinna snabbare än jag förflyttar mig.

Som så många gånger förr fick jag inte bilden jag föreställt mig, utan någonting annat: en bild av ett förlorat ögonblick.