Jag är ingen arkitekturfotograf...

... men det händer att jag riktar kameran mot byggnader och husdetaljer, särskilt när jag befinner mig på resande fot.

.

Hotell Bella Sky, Köpenhamn

.

Vedbod i Gunnebo, Mölndal

.

Fiskebodar i Eggum, Lofoten (Norge)

.

Hallgrimskirkja, Reykjavik

.

Bodnath, Kathmandu

.

La Sagrada Familia, Barcelona

.

Glyptoteket, Köpenhamn

.

Hotell i Cassis (Frankrike)

.

Styrsö, Bohuslän

.

Potala-palatset, Lhasa

.

Kvarnbyn, Mölndal

.

Hotell Vincci Condal Mar, Barcelona

.

I'lle Rousse, Korsika

.

Zermatt, Schweiz

Mitt fotoår 2013

Två saker kommer jag att minnas med särskild entusiasm: resorna till Lofoten och Island. Kära återkomster, kan man säga, eftersom jag varit på båda platserna tidigare. Och de kommer säkert att utöva en lockelse på mig så länge jag lever. Dessutom: upplevelsen att för första gången i sitt liv få se ett storslaget norrsken, vilket jag gjorde i Lofoten, den upplevelsen glömmer man inte i första taget.

Jag har redan skrivit blogginlägg med flera bilder om dessa resor här, här och här. Men det finns såklart många fler rutor att visa.

Några bonusbilder från Lofoten i februari:

Och från Island i juli:

Hemma i Sverige gjorde jag mitt första besök i Söderåsen Nationalpark. Ja två besök faktiskt, ett på våren och ett på hösten. Blogginlägg om dessa här och här.

2013 fick min fotografering en hel del uppmärksamhet i olika sammanhang, med intervjuer, bilder i tidningar och priser i internationella tävlingar.

Spännande resor och exponering av det slaget är såklart roligt, men alperna är inte bara bergstopparna, livet är inte bara exceptionella händelser. Det är det mer vardagliga fotandet ute i naturen hemmavid som dominerat året, precis som alla år jag ägnat mig åt naturfoto. Anspråkslösa turer, oftast per cykel till Änggården, Stora Amundön eller något annat område i Göteborgstrakten.

De bästa bilderna har jag nog redan visat i bloggar eller i nån community. Nedan ett axplock bilder som  inte visats tidigare, ett litet urval av alla dessa bilder som blir över, varje år.

Det var några återblickar. Nu ser jag framåt, mot nya bilder från när och fjärran!

Jotunheimen 2012 - glimtar i det grå

En bild för att sammanfatta sommarens fjälltur:

Dimma, regn och låga, tunga moln varje dag. Och så blöta, immiga glasögon på det. Nio dagar i streck. Ändå var det en fantastisk fjälltur, ja en av mina bästa. Både ur fotografisk synvinkel och som en lektion i livets konst.

Vi ska inte hymla: till fjällen reser man för att se storslagna vyer, bergstoppar och vidder. Inte för att vandra och bara se detta, i timma efter timma:

Men när vädret är dåligt och sikten kort, kan man inte göra någonting annat än att ändra sin inställning. Vi lever i en modern, urban kultur där vi lärt oss kräva av tillvaron att den ska fyllas med så mycket innehåll, så mycket mening. Det ska vara händelser och information och det ska ske nu.

Då kan det vara en lärdom att tvingas acceptera det meningsfattiga och uppskatta de små detaljerna, de små variationerna. Glimtar i det grå.

Som lavarna på ett stenparti. Eller blommorna som strävsamt lyser upp det karga landskapet…

… eller ett parti blåis som blottas på en glaciär… ett vattendrag som slingrar sig i en vacker kurva när dimman lättar en aning för en kort stund…

Som naturfotograf kan man aldrig ha för bestämda mål när man ger sig ut på tur. Naturen sätter villkoren. Liksom man bör justera sin inställning för att få den bästa upplevelsen får fotografen anpassa sig och agera med naturen, inte mot den, och försöka hitta lösningar som funkar givet omständigheterna.

När vyerna uteblir får man vara receptiv för andra aspekter av landskapets formspråk. På högfjället saknas inte scener med starka grafiska kvaliteter. Molnighet och dimma sänker kontrast, skuggor och färgmättnad, därför känns ofta bildlösningar med ett minimalistiskt uttryck kongenialt.

Jag gick själv denna gång. Såg inte många människor.

Känslan av ensamhet förstärktes påtagligt av vädret, av den grå fukten som liksom slöt sig omkring mig till ett eget rum. I det rummet fanns bara jag. Utanför fanns oändligheten.

I bergen sträcker sig oändligheten i alla riktningar. Inte minst för klättrarna, som drömmer uppåt. Men de här dagarna såg de förmodligen inte längre än jag. De tre klättrare som lämnade ”Hytta på bandet” nådde så småningom sitt mål att stå på toppen av legendariska Stora Skagastölstind, 2405 meter över havet. Också det en lektion i berikande meningslöshet.

* * *

Regn och dimma varje dag. Ja – men inte hela dagarna. Och det är det som gjorde den här fjällturen så fantastisk. Stunderna när molnen skingrades för ett ögonblick, när dimman lättade, när fönster i det grå taket öppnades mot en aldrig så blå himmel där bakom. Det är dessa glimtar jag bär med mig i minnet.

Och jag får väl erkänna, att som fjällfotograf tilltalas jag av moln och dramatiska himlar. De spelar så väl mot bergens storhet och utmaningar. Seriöst väder understryker människans litenhet i dessa miljöer och blir en källa till upplevelsen av det sublima.

Det sublima handlar nu inte nödvändigtvis om hotfull dramatik utan kan lika gärna bottna i ett döljande, i det suggestiva man bara anar, när landskapet flyktigt gör sig påmint som i en drömsk vision.

Bilden ovan tog jag under nedstigningen från Fannaråken. På toppen ligger Norges högst belägna hytta, 2068 möh. Vyerna härifrån skulle vara spektakulära. Men de två dagar jag stannade här såg det ut så här:

Samma som tusen meter längre ner fast med snö och minusgrader. Inte så upphetsande. Men väntan är naturfotografens kardinaldygd och den andra kvällen sprack det upp.

Skådespelet, med panoramavyer i nästan 360 grader, var över efter nån timma och molnen regerade åter. Ett par dagar senare var även min resa över. Sista kvällen tog jag med mina fotoprylar till det forsande vattnet  inte långt från det anrika fjällhotellet Turtagrö.

Nästa morgon klev jag på bussen för en färd genom vad som måste vara en av Norges vackraste vägsträckor, från Turtagrö ner mot Lom. Och vädret? Det var grått.

Ut med gammalt, in med nytt

150 bilder. Det är min flytande riktlinje för antalet bilder jag tycker är lagom att visa här på Fotosidan. Antar att det är mitt eget surfbeteende som lett fram till den siffran.

Ska varje bild ha en chans får det inte bli för många. Ju fler bilder i ett album desto högre blädderhastighet och därmed större risk att guldkorn sipprar mellan fingrarna. Alltför många album och hela guldgruvor kan bli osedda. Färre bilder ger dessutom ett mer distinkt intryck.

Nu vill man ju lägga in nya bilder ibland. Då måste man inventera, sovra och rensa. Det är nyttigt. Man tvingas se på sina gamla bilder med självkritiska ögon och tillämpa den svåra men för utvecklingen så nyttiga principen ”kill your darlings”.

Jag har nyligen raderat både bilder och hela album. Även bilder med hyfsat många kommentarer och höga betyg har fått stryka med. Kill your darlings, som sagt. Nytt ska in.

. . .

Nya bilder betyder inte nödvändigtvis nytagna bilder. Omväxlingen har ett värde i sig om man vill se sina album som öppna möjligheter och inte slutna enheter.

Bland mina Islands-fotografier hittade jag dessa som jag tyckte förtjänade en stund i offentlighetens ljus:

Ärligt talat är jag tveksam till den näst sista, och den åker nog ut i nästa röjning.

En gammal fjällbild, från Jotunheimen, har dammats av:

En enkel höstbild från Änggården, ett par stenkast från där jag bor:

. . .

Det var några av de senaste tillskotten. Sen har jag en sluss också. Bilder som står på kö, bilder med frågetecken. Där finns bland annat dessa foton från Pakistan:

Och den här, från Yellowstone:

. . .

Kanske krånglar jag till det för mig själv helt i onödan; det hade ju varit så mycket lättare att bara ladda upp, ladda upp, ladda upp. Men proceduren är faktiskt också rätt kul. Lite som att möblera om ett rum.