Dinosaurier

De fascinerar mig på flera plan. En tilltalande aspekt hos urtidsdjuren är rent estetisk; jag kan vandra runt på ett naturhistoriskt museum som på ett galleri, betrakta fossiler och skelett som skulpturer, som konstverk. Formsköna, ikoniska, gotiskt sublima.

Synliga bultar, vajrar och metallskenor stör inte blicken utan förstärker intrycket av någonting naturgivet och på samma gång konstruerat – fakticitet och fantasi i en sorts biomekanisk syntes. Redan skelettens positionering som om de vore levande varelser skänker objekten denna dubbla karaktär, där geologins djupa och för alltid svunna tid återuppstår i nuet genom teknologi och vetenskap.

Bilderna nedan är några snapshots tagna med kompaktkamera, från ett besök på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm i helgen. Jag skulle gärna ta mig dit och till andra dinosaurieutställningar igen med ordentlig utrustning för lite mer ambitiös fotografering. Motiven har visuell potential.

Bilderna gör sig bäst förstorade och mot mörk bakgrund så klicka gärna.

Tankar kring en bild #4 – Marmorerat landskap

För femton-tjugo år sedan var fraktaler och kaosteori ett populärt tema inom naturfotografin. Det visades många bilder på ormbunkar och andra växter vars former repeterade sig i det till synes oändliga, bilder på trädliknande mönster i sanden, på oförutsebara vattenvirvlar och liknande. Mönster i det lilla som påminde om former på makronivå, och vice versa.

Bilden nedan är från min senaste vistelse i Jotunheimen, Norge. Den har ett släktskap med den fraktala geometrins bilder i det att betraktaren inte omedelbart får grepp om vare sig motiv eller skala. Kanske går associationen till marmorering i sten. Eller varför inte: som om någon dragit huden av jorden och blottlagt strimmor av fett och senor. Landskapet som kött, som levande organism.