Vintervecka

Ensam i skogen. Den vita, den tysta. Under två morgonturer i Änggården hände det osannolika att jag inte såg en enda människa. Utanför stigarna spår av hare i nysnö. Ett svagt porlande från den istäckta bäcken. Vitt puder faller från en gren där fågeln nyss satt. Jag tänkte på John Muirs ord, ”the clearest way into the Universe is through a forest wilderness”, och kände mig sällsamt privilegierad.

Nåväl, till bilderna. Förra söndagen var lika bitande kall som strålande vacker. Njutbart för vandraren, men fotomässigt blev ljuset lite väl hårt så snart solen stigit ovanför trädtopparna. Nedan en bild när strålarna precis börjar smeka landskapet, i detta fall Övre Torbjörnsmosse, och jagar bort den blå timmen.

Ett par dagar senare kom snön. Och som det kom! Två-tre decimeter över en natt. När jag väl hade möjlighet att ta mig ut så hade också molnen lagt sig som ett ljusgrått täcke över skogen.

Istället för att arbeta med ljus och skuggor inriktade jag mig på tele och försökte hitta kompositioner i virrvarret av distinkta linjer som kala grenar och snö ger. Grafisk form i naturens kaos.

När jag skriver detta visar termometern flera plusgrader och det droppar från taket. Vinterveckan smälter symboliskt bort inför en slaskig måndag.

Trettondedag jul

Så kom den äntligen: en kylig, klar och ledig vinterdag. Upplagt för en morgontur i Änggården, runt Axlemossen. Det blev inte så många exponeringar, jag ägnade tiden mest åt att vandra, andas, sitta och dricka kaffe och kontemplera. Livsviktiga saker med andra ord. Nedan en svit bilder i samma ordning som de togs.

Tankar kring en bild #2 Vy från Aonach Mor

Vi var tre personer som klättrade en led på nordsidan av Aonach Mor, ett mindre känt grannberg till Ben Nevis i det skotska höglandet. Blåsten pressade kylan in i märg och ben, trots att nordsidan låg i lä. Det var först på toppen, en stor platå, som vinden slog till med full kraft.

Att nå toppen blev något av ett antiklimax: ingen som helst lust att dröja och njuta av utsikten och sin bedrift, nu ville man bara ner som snabbt som möjligt och in i värmen. Förnuftet ville skydda de redan stelfrusna fingrarna men fotolusten tog över på vägen ner: en bild måste jag ta, bara en bild. Jag krängde av mig ryggsäcken, plockade fram kameran och tog stöd mot ett stenröse så gott det nu gick i de våldsamma kastbyarna.

Två tankar slår mig när jag så här ett antal år senare tittar på bilden.

En hel del naturfoto man ser idag utgörs av bilder tagna några hundra meter från bilen. Inga problem att ta med sig stativ och allt annat man kan tänkas behöva för en optimal bild, och inga problem att återvända till den sköna bilen om vädret blir för vresigt. Hade jag varit ute på en sån fototur hade bilden aldrig blivit tagen, jag hade nog inte ens övervägt att ta mig till denna plast vid detta tillfälle.

Men spelar detta någon roll för betraktaren? En hel dags strapatser eller några minuters promenad – har omständigheterna för bildens tillkomst någon betydelse för bildens uttryck?

För det andra reflekterade jag över var hur svårt det är att förmedla vind och kyla på bild, när det inte finns någonting i motivet som rör sig i vinden. Visst ser man på formationerna i frost och is att det har varit båsigt här uppe, men i princip skulle det kunna varit vindstilla och relativt milt vid detta ögonblick, såsom bilden ser ut.

Återigen kan man fråga vilken betydelse dessa faktorer har för betraktaren. Anser man att en landskapsbild bara handlar om det rent visuella, då har en abstrakt sak som upplevd kyla kanske ingen betydelse. Anser man däremot att upplevelsen att vara på plats där-och-då ska genomsyra bildens uttryck, då spelar även subjektiva och känslomässiga inslag roll.

Det var vid detta tillfälle inte läge att traska runt och leta efter bästa kameraposition, och jag erkänner villigt att kompositionen lämnar en del att önska. Men om bilden ändå väcker intresse kanske det är tack vare dessa dessa abstrakta kvaliteter, som förmedlar en svårtillgänglig natur som inte smeker mjukt.