Ett knippe vitsippor den första maj

Ett tag trodde jag inte det skulle bli av detta år. Våren formligen exploderade utanför fönstren för ett par veckor sedan men jag låg hemma i feber; det kändes som att befinna sig i fotografisk karantän. En plötslig köldknäpp bromsade dock explosionen. Våren skulle räcka ännu ett tag och jag fick min chans.

Anemone nemorosa. Vitsippa. Efter alla år jag ägnat mig åt naturfoto är det fortfarande lika extatiskt roligt varje vår att ligga på marken och betrakta den vita blomvärlden genom makrolinsen och försöka återge blommans karaktär – så ordinär och enkel, så vacker och betydelsemättad – såsom den framträder endast för mitt öga.

Naturfoto kan i viss utsträckning planeras och bedrivas målrationellt, men den som inte är öppen för det oväntade, beredd på överraskningar, riskerar att missa mycket. En millimeterstor insekt som plötsligt dyker upp på ett kronblad förändrar hela bilden.

Annars blev det denna första majdag mest experiment med reflexer från solen som lekte i en bäck i bakgrunden.

Våren är ännu här och jag har inte fotat min sista vitsippa för denna gång. Kameran vilar, tillfälligt.

Harsyra

I mitt senaste blogginlägg om vårens blommor tvekade jag om att lägga in en bild på harsyra. Oxalis acetosella som det latinska namnet lyder – eller surklöver på bohuslänska – är ingen vårblomma i sträng mening, eftersom den blommar även på sommaren, om än med självpollinering vilket innebär att blomman aldrig slår ut (det kallas kleistogami).

Men harsyran växer på ställen där jag brukar fota vitsippor så jag förknippar den upplevelsemässigt med vårens fotoaktiviteter. Den har sin egen karaktär bland svenska blommor, och med sina mörka ådringar, hjärtformade blad och blåtonade knoppar även sin egen skönhet.

Vårens blommor

Nu är det över för den här gången. Kvar står bara någon enstaka vitsippa, trött och sloken.

Ända sedan jag började med naturfoto har vårens blommor hört till favoritmotiven. Blåsippa, vitsippa, gul svalört, gulsippa – det är inte bara själva blomman som lockar utan också omgivningen och det speciella ljus som silar genom en frisk och jungfrulig grönska. Motiven bär långt i sig själva – med risk för att bilderna blir simpel vårflört med betraktaren – men just därför erbjuder de en utmaning att försöka variera sina bilder, utveckla sitt seende och förbättra resultatets kvalitet.

Någon blåsippa har jag inte fotat denna vår, så bilderna ovan är från tidigare år, men bildsviten nedan är från årets markkrypningar.

Trots objektets visuella begränsningar är de fotografiska variationsmöjligheterna stora. När detaljrikedomen sjunker blir kompositionen ett kritiskt moment där ytterst små skillnader kan ge högst olika bilduttryck. Även val av skärpa och skärpedjup är avgörande för resultatet. Bländare 2,8 eller 3,5 får stora konsekvenser. Och var ska skärpan sättas, på pistillerna eller på det hitersta kronbladet? Valet kan ge två helt olika bilder.

I regel måste man kompromissa. Fokusstackning är såklart teoretiskt möjligt, för att exempelvis få större delen av blomman i skärpa men med fin bokeh på omgivning och bakgrund, men det förutsätter total stiltje (om man inte är ambitiös och spänner upp vindskydd, som å andra sidan stjäl ljus).

Vitsippan är extremt känslig för rörelse i luften och kan nästan darra till av din egen utandning om du är riktigt nära. Att skruva upp ISO för att korta slutartiden kan vara en god idé, om nu inte rörelseoskärpa är en avsikt. Man behöver dock inte stirra sig blind på detta med skärpan; vissa bilder behöver inte vara knivskarpa utan kan faktiskt tjäna på en viss softeffekt, som bättre harmonierar huvudmotiv med en beslöjad omgivning.

Kameraposition är ytterligare en avgörande faktor för slutresultatet. Personligen tilltalas jag av låg placering, varför jag sällan använder stativ i dessa situationer. Istället vilar kameran direkt på marken eller på en hemmagjord bönpåse. En vinkelsökare kommer då väl till pass.

En kompositionslösning jag tilltalas av är att låta huvudmotivet, blomman, spela kontrapunktiskt mot ett annat objekt i oskärpa. Det kan röra sig om en annan vårblomma eller varför inte en ormbunke, som med sin form kontrasterar mot blomman.

Skuggor och linjer kan med fördel utnyttjas.

Vitsipporna är makalösa ljusfångare. De plockar upp solens ljus så till den grad att det kan se ut som att de själva strålade av egen lyskraft. Det är lätt hänt att de ljusaste partierna fräts ut – viktigt att hålla koll på histogrammet.

Man kan också uppmärksamma det indirekt ljuset och låta huvudmotivet befinna sig i relativ skugga. Uttrycket blir inte lika hårt och kontrastrikt.

Ögat dras naturligt till de fagraste blommorna. Men även de asymmetriska, trasiga, brunfläckiga blommorna har sin skönhet och kan utgöra nog så tilltalande motiv. Och kanske är de på sätt och vis sannare: naturen är ju sällan ”perfekt” med våra mänskliga estetiska kriterier.

Slutligen ett lekfullt experiment med fina vattendroppar i motljus, mot en blå bakgrund i form av en bäck. En fantasibild från vårblommornas eget kosmos.

Ny hemsida

Så var min gamla hemsida nedsläckt. Den nya bygger på en annan slags plattform (Pixu) för ett mer dynamiskt gränssnitt, som ska funka bättre på surfplattor och mobiler. Jag har valt bort nyhetsspalten och strippat sajten så att det är bilderna som talar. Och bilderna ska inte vara för många, ett fåtal starka foton ger i mitt tycke ett bättre intryck.

Jag är inte helt förtjust i det nya gränssnittet. Kanske byter jag till en annan tjänst. Därför tar jag gärna emot synpunkter. Klicka på bilden för att komma till hemsidan.

Snart...

Okej, ”snart” är väl mer ett uttryck för en längtan än en realistisk prognos. Men när man idag såg gröna gräsfläckar för första gången på jag vet inte hur länge, kände solen värma från en klarblå himmel, hörde hur smältvattnet porlade i rännilar här och var, så kändes det som att snart, snart…

Och jag är väl inte den enda som längtar efter våren?

P.S. Sista bilden är manipulerad.