JPG eller RAW?

Frågan dyker som bekant upp i fotoforum då och då. Ibland blir diskussionen rena skyttegravsbataljen.

Var och en blir salig på sin fason, och man måste ha förståelse för att alla inte har samma ambitioner med sin fotografering. Även samma fotograf kan ställa olika krav från stund till stund: den ena gången funkar ett snapshot med mobilen medan en annan situation kräver fullformatare och TS-glugg.

Men...

Något som provocerar mig är när en jpg-bild likställs med ”naturlig” och ”autentisk”, och i förlängningen en behandlad RAW uppfattas som ”manipulerad”, som ”en bild skapad i datorn”. Det är ett befängt synsätt. Låt mig med ett exempel visa varför.

Jag tar exemplet från min senaste resa till Lofoten, eftersom jag nyss redigerat en mängd bilder från den turen.

Först en jpg, ”rakt ur kameran” som det heter.

Bilden har för det första uppenbara tekniska brister såsom distorsion och sensorfläckar.

Vidare sitter svart- och vitpunkt inte rätt och därmed är det dynamiska omfånget begränsat, med en kontrastfattig, fadd look över hela bilden.

Den grundläggande vitbalansen är varken realistisk eller tilltalande, men framförallt så kräver denna bild lokal justering av färgbalansen för att resultatet ska bli någorlunda naturtroget. Färgmättnaden måste också hanteras lokalt, framförallt reduceras i olika grad. Detsamma gäller ljushet och mellantonernas kontrast.

Kort sagt kräver denna bild ett antal åtgärder för att bli realistisk, levande och intressant. Jag ska inte gå in på alla steg, men efter framkallning i raw-konverterare och lite finlir i PS ser bilden ut så här:

Smaken är väl som baken men jag tror att få skulle säga att jpg-varianten ser bättre eller mer naturlig ut.

Nu skulle jpg-entusiasten kunna replikera: en jpg kan man ju också redigera. Då svarar jag:

– du har sämre utgångsläge i och med mindre mängd data

– du förstör filen varje gång du sparar den, oavsett åtgärd

– toleransen för oönskade artefakter är mycket mindre

Listan över argument kan göras längre. På filmens tid var man tvungen att avhända sig kontrollen över sina bilder till labbet. Det kan man på sätt och vis göra nu också, genom att låta kameratillverkarnas mjukvarusnickare bestämma över dina bilder. Alltså genom att fota jpg.

Gör gärna det den som vill, men kalla inte en bild ”direkt ur kameran” för mer naturlig, mer autentisk, mer fotografisk än en redigerad råfil.

Move it, shake it!

Blända ner, sätt på ett gråfilter, och måla med din kamera.

Jag är en novis på kamerarörelse men har börjat experimentera med några idéer och tekniker jag tänker utveckla. Det gäller att försöka lyfta sig i håret och gå förbi det enkla, uppenbara, den blotta effekten.

Snart är det vår – fast man undrar ju om fimbulvintern nånsin ska släppa sitt grepp – och då spirar blommor och blad. Då är det dags att skaka loss!

Den frånvarande fotografen

För en tid sen presenterades vinnarna i National Geographics stora fototävling:

http://www.boston.com/bigpicture/2013/01/2012_national_geographic_photo.html?camp=obinsite

Som vanligt många fascinerande och imponerande bilder. En som stimulerade tankarna lite extra var nr 13. En björn har fångats på bild med hjälp av ett självutlösande system med rörelsedetektorer.

Huruvida fotografen var närvarande vid fototillfället förtäljer inte historien. Men i princip skulle han kunna ha suttit på café och läppjat på en latte eller legat hemma i sängen och snarkat när bilden togs.

Naturfotografen Eliot Porter fick en gång frågan varför det aldrig finns människor i hans bilder. Porter svarade: "Mina bilder innehåller alltid två personer – fotografen och betraktaren."

Vad händer om den ena parten, fotografen, opereras bort från platsen och situationen när bilden tas? När de kritiska besluten om att komponera efter huvudmotivet och just i detta unika nu trycka på utlösaren har överlämnats till slumpen?

Man kan lätt argumentera för en teknik som möjliggör fotografens frånvaro:

– det är bara slutresultatet som räknas, inte processen

– fotografen har ändå riggat systemet och därmed haft en bildidé och gjort det avgörande hantverket

– med denna teknik stör man djurlivet så lite som möjligt, och man kan fånga beteenden på bild som annars knappt vore möjligt

– slumpen kan överskrida fotografens begränsningar och öppna för nya spännande bildlösningar

Men om jag lyssnar inåt och frågar om mina egna bevekelsegrunder för att fotografera, så uppstår en gnagande känsla.

För mig räknas också processen, som i regel betyder att vara ute i naturen. På plats. Här och nu. En sinnlig upplevelse. Närvaro.

Norrskenet

I mitt blogginlägg om Lofoten förra veckan visade jag en bild på norrsken. Jag har fått kommentarer om den bilden med önskemål att få se fler rutor från tillfället.

Min tanke när jag valde ut bilden handlade om effekt och stämning. Norrsken är i sig ett så spektakulärt fenomen att det lätt tränger undan övriga bildelement, i synnerhet om skenet är sprakande, virvlande och fullt av färger.

På plats tror man knappt sina ögon. Men för fotografin råder ingen given relation mellan slående motiv och resultatets kvalitet. Låt mig förklara med några exempel.

I de två bilderna nedan tycker jag att norrskenet breder ut sig på bekostnad av både stjärnhimlen och bergen. Inte minst i den första bilden, där den gröna slöjan är så gigantisk att den tycks vilja spränga bildens kanter.

Dessutom ser den gröna speglingen i vattnet nästan artificiell ut, som om den vore inklippt. Vattnet känns inte integrerat med bilden i övrigt.

Även om dessa bilder är realistiska tycker jag att uttrycket är alltför påträngande. Norrskenet liksom väsnas och gestikulerar – se på mig och bli imponerad! Det är fyrverkeri och pukor.

I den bild jag föredrar är norrskenet nertonat. Den stjärnklara himlen, de månbelysta bergen, stillheten, oändligheten: allt detta kommer fram bättre i denna bild. Så om det är dessa aspekter jag vill förmedla snarare än ett spektakulärt himlafenomen, ja då är valet givet.

Kanske tycker du annorlunda? Jag kan i alla fall lugnt säga att den där kvällen i Lofoten gav mersmak för norrskensfotografi, en subgenre inom naturfoto där jag efter detta första trevande försök har mycket kvar att lära mig.

Lofoten 2013 – stränder, hav och berg

Det var längesen. Alltför längesen. Så kände jag direkt när jag än en gång besökte de magiska öarna i norr.

Tidigare har jag åkt till Lofoten för att paddla havskajak eller klättra, både sommar och vinter. Fotandet har då kommit i andra hand. Men denna gång stod fotograferingen i centrum. Och många bilder blev det, i varierande väder och ljus. Nedan ett litet axplock.

Skagsanden i Flakstad var en av många stränder vi stannade vid.

Uttakleiv är ett populärt ställe för fotografer. Det blev ett par besök här.

Vikten, på den nordöstliga delen av Flakstadöya.

Lofotens vyer är så spektakulära, bergen och havsbandet så slående, att man lätt glömmer att sänka blicken och spana efter andra motiv. Men de finns där, och de är spännande.

Vädret var som sagt varierande. Det brukar det vara i Lofoten, som är känt för snabba och stora svängningar i väderlek. Klimatet påverkas av kombinationen nordlig breddgrad och närheten till Golfströmmen.

Vi hade tur som inte fick sämre väder än att vi kunde fotografera med gott resultat varje gång vi gav oss ut. Och vi fick vår beskärda del av strålande sol.

Dessa soliga stunder bjöd Lofoten på den ena vykortsscenen efter den andra. Här har just en liten fiskebåt passerat. Med båten i bild blev bilden nästan för pittoresk, i mitt tycke blev det mer intressant när de mjuka svallvågorna bredde ut sig över det lugna vattnet.

Reine, byn där vi bodde, badar i nyvaknad sol en ovanligt lugn morgon.

Reine är omgivet av branta berg, och som en drottning över dem alla ståtar Olstinden, som syns på bilden ovan.

Livet för Lofoten-borna har sedan historiska tider präglats av torsken. I många länder är torkad torsk från Lofoten en exotisk delikatess och överallt ser man torkställen, med eller utan fisk.

Stranden i Haukland – Lofoten i ett nötskal, skulle nog vissa säga.

Trots att stranden i Unstad bara ligger ett par stenkast från bebyggelse upplevde jag denna plats som särskilt karg och utsatt, som en sista utpost mot den väldiga Atlanten. Kanske påverkades jag av det lite hotfulla vädret de båda gånger vi var där.

Ett annat ställe som också kändes öde och exponerat var Eggum. Sjöbodar i vinterdvala bidrog till stämningen, och de erbjöd också intressanta fotomotiv.

Sand, stenar, hav, berg – dessa är ingredienserna som återkommer, men med smärre variationer som gör att det ena stället ändå inte är det andra helt likt.

Nedan ett par bilder från olika platser, olika tidpunkter, i Myrland.

Vad mer? Jo såklart, det där ljuset... som alla frågade om när man kom hem. Norrskenet. Om högtryck med klarblå himmel inte är så upphetsande för naturfotografen så har förhållandet den fördelen att chansen att få se norrsken ökar när mörkret fallit. Och vilket skådespel vi fick se!

Det började svagt, som antydningar. Snabbt kastade vi oss in i bilen för att komma till ett bra ställe. Väl på plats hann vi knappt försöka ratta in kamerorna förrän enorma gröna slöjor spelade över himlavalvet, medan månen belyste de snöklädda bergen. Det hela avtog ganska snabbt, för att successivt dö ut med ett par blygsamma efterdyningar.

Det var första gången jag såg norrsken. Minnet kommer jag att bevara som en skatt så länge jag lever. Till min glädje blev det några bilder på skådespelet också. Den jag gillar mest är en bild från slutfasen. Inte så spektakulär men – förhoppningsvis – desto mer stämningsfull.

Med den bilden avslutar jag denna fotokavalkad.

* * *

P.S. Tack till Eva och Kristoffer samt inte minst Magnus på Creative Adventures för gott sällskap, givande diskussioner, ja en suverän fotovecka helt enkelt! Och vår värd Lilian på Det Gamle Hotellet i Reine ska också ha tack - utan gott kaffe blir det ju inga bra bilder ;-)