Fairy Pools

Från de svarta Cuillin-bergen flödar vatten i flera bäckar och forsar ner mot dalen Glen Brittle. Den mest kända innehåller flera små vattenfall och kaskader och turkosa pooler. Vackert som i en saga; så kallas också detta vattendrag för Fairy Pools.

Det vackra är inte alltid det mest intressanta bildmotivet och jag koncentrerar mig inte på vattnet utan på bergen. De mörka, de mäktiga. The Black Cuillins. Jag tilltalas av hur det tunna lagret snö lyfter fram struktur och ger klippan en grafisk karaktär, samtidigt som snön understryker årstidens dramatik, på tröskeln mellan höst och vinter.

Tidigare inlägg från Skottlandsresan: Elgol, Loch Coruisk och Sligachan.

Vintervecka

Ensam i skogen. Den vita, den tysta. Under två morgonturer i Änggården hände det osannolika att jag inte såg en enda människa. Utanför stigarna spår av hare i nysnö. Ett svagt porlande från den istäckta bäcken. Vitt puder faller från en gren där fågeln nyss satt. Jag tänkte på John Muirs ord, ”the clearest way into the Universe is through a forest wilderness”, och kände mig sällsamt privilegierad.

Nåväl, till bilderna. Förra söndagen var lika bitande kall som strålande vacker. Njutbart för vandraren, men fotomässigt blev ljuset lite väl hårt så snart solen stigit ovanför trädtopparna. Nedan en bild när strålarna precis börjar smeka landskapet, i detta fall Övre Torbjörnsmosse, och jagar bort den blå timmen.

Ett par dagar senare kom snön. Och som det kom! Två-tre decimeter över en natt. När jag väl hade möjlighet att ta mig ut så hade också molnen lagt sig som ett ljusgrått täcke över skogen.

Istället för att arbeta med ljus och skuggor inriktade jag mig på tele och försökte hitta kompositioner i virrvarret av distinkta linjer som kala grenar och snö ger. Grafisk form i naturens kaos.

När jag skriver detta visar termometern flera plusgrader och det droppar från taket. Vinterveckan smälter symboliskt bort inför en slaskig måndag.

Trettondedag jul

Så kom den äntligen: en kylig, klar och ledig vinterdag. Upplagt för en morgontur i Änggården, runt Axlemossen. Det blev inte så många exponeringar, jag ägnade tiden mest åt att vandra, andas, sitta och dricka kaffe och kontemplera. Livsviktiga saker med andra ord. Nedan en svit bilder i samma ordning som de togs.

"... ty det är jag som är molnmannen"

Inte särskilt blygsamt sagt av landskapsmålaren John Constable (1776–1837), kan tyckas. Men det fanns fog för självbeskrivningen. Ingen samtida eller tidigare konstnär – Leonardo da Vinci får ursäkta – hade fördjupat sig mer i molnens mysterium och bättre förfinat konsten att återge dem på duk. Enbart sommaren 1822 gjorde han ett femtiotal verk, studier av moln med anteckningar om tidpunkt, temperatur, vindriktning och andra meteorologiska faktorer på baksidan av bilderna.

I boken Molnens idéhistoria från 2001 av Richard Hamblyn diskuteras Constable och hans målmedvetna arbete med att avbilda skyarna. "Molnmannen" framhåller att himlen bör utgöra en betydande beståndsdel i en bildkomposition, och menar att det är "svårt att nämna en landskapstyp där himlen inte är grundton, skalans norm eller känslans viktigaste organ".

Tänkvärda ord, även för en naturfotograf. Ljuset vi arbetar med och som skapar stämning i bilderna handlar inte bara om solens position utan än mer om moln, dimma, slöjor och liknande atmosfäriska faktorer.

Även om jag inte systematiskt har inriktat mig på vad som ibland kallas "cloudscapes" så vinklar jag gärna kameran uppåt, placerar horisonten lågt för att låta himlen dominera mina landskapsbilder. Hamblyns bok, som jag nyss läst, och inte minst Constables ord inspirerade mig att välja ut fyra bilder som exempel på detta slags kompositioner.

Bild 1) Lofoten, norra Norge

Vad karaktäriserar landskapet på denna magiska plats? Berg, hav och stränder, skulle nog de flesta säga. Jag vill tillägga: väder. Som skiftar snabbt och mellan ytterligheter. På få andra platser slår vädret om från strålande solsken till hagelstorm så hastigt och oförutsebart. Vid min första resa hit såg jag knappt bergen alls, hela landskapet var sänkt i moln och dimma i över en vecka. En blå himmel varar sällan länge här, snarare dominerar det ständiga hotet om oväder. I Lofoten tittar folk uppåt mycket. Frågande, tolkande.

Därför tycker jag denna bild med dess låga horisont vittnar om Lofotens karaktär. Här finns bergen och atlantens turkosa vatten som rullar in mot stranden. Men här finns också moln och väder. Fem minuter senare kan regnet vräka ner från blåsvart himmel eller så gnistrar solens strålar i vattnet.

Bild 2) Hinsholmen, Göteborg

Moln behöver inte vara mörka och dramatiska för att berätta om landskapet. Medan Lofotens moln trycker ner betraktaren mot jorden har skyarna över Hinsholmen en motsatt effekt. En frigörande rymd. Oändliga luftmassor som lyfter havets fåglar till skyarna och människans tankar ännu högre.

Bild 3) Machhapuchhre, eller Fish Tail Mountain, Nepal

För länge sedan skrev jag ett blogginlägg om moln och berg. Kombinationen fascinerar mig. Ett möte mellan två diametrala symboler – det eteriska och det fasta, det förgängliga och det bestående – i vars register vi kan placera oss själva.

Bilden är inte tagen på särskilt hög höjd med Himalaya-mått mätt, bara drygt 4000 meter över havet, nära Annapurna Basecamp. Den ger ändå intryck av att vara tagen från genom ett flygplansfönster, med horisonten långt nedanför fötterna. Så är det i Himalaya: molnen kan plötsligt visa sig innehålla berg.

Bild 4) South Inylchek Basecamp, Kirgizistan

En opartisk domstol må döma mig för brott mot lagen om pornografiskt naturfoto, paragraf åtta om solnedgångar. Men vem skulle kunna motstå ett ljusspel som detta? Jag har sällan upplevt en himmel som brinner så. Kontrasten mot den kalla marken med dess glaciärer och snödraperade berg gjorde molnens färger ännu mer slående.

Det ligger en bild från detta tillfälle med annorlunda komposition i ett av mina album här på FS. Men den här har en starkare koppling till Constables tanke om himlen som anger grundton och skala och som spelar på betraktarens upplevelse.

* * *

Lästips: Richard Hamblyn, Molnens idéhistoria: Hur skyarna fick sina namn, övers. Pär Svensson (Fahrenheit förlag, Stockholm, 2001). Om John Constable finns många böcker och artiklar. För hans molnprojekt se Edward Morris, Constable’s Clouds: Paintings and Cloud Studies by John Constable (National Galleries of Scotland, Edinburgh, 1999 och senare upplagor).

Tankar kring en bild #2 Vy från Aonach Mor

Vi var tre personer som klättrade en led på nordsidan av Aonach Mor, ett mindre känt grannberg till Ben Nevis i det skotska höglandet. Blåsten pressade kylan in i märg och ben, trots att nordsidan låg i lä. Det var först på toppen, en stor platå, som vinden slog till med full kraft.

Att nå toppen blev något av ett antiklimax: ingen som helst lust att dröja och njuta av utsikten och sin bedrift, nu ville man bara ner som snabbt som möjligt och in i värmen. Förnuftet ville skydda de redan stelfrusna fingrarna men fotolusten tog över på vägen ner: en bild måste jag ta, bara en bild. Jag krängde av mig ryggsäcken, plockade fram kameran och tog stöd mot ett stenröse så gott det nu gick i de våldsamma kastbyarna.

Två tankar slår mig när jag så här ett antal år senare tittar på bilden.

En hel del naturfoto man ser idag utgörs av bilder tagna några hundra meter från bilen. Inga problem att ta med sig stativ och allt annat man kan tänkas behöva för en optimal bild, och inga problem att återvända till den sköna bilen om vädret blir för vresigt. Hade jag varit ute på en sån fototur hade bilden aldrig blivit tagen, jag hade nog inte ens övervägt att ta mig till denna plast vid detta tillfälle.

Men spelar detta någon roll för betraktaren? En hel dags strapatser eller några minuters promenad – har omständigheterna för bildens tillkomst någon betydelse för bildens uttryck?

För det andra reflekterade jag över var hur svårt det är att förmedla vind och kyla på bild, när det inte finns någonting i motivet som rör sig i vinden. Visst ser man på formationerna i frost och is att det har varit båsigt här uppe, men i princip skulle det kunna varit vindstilla och relativt milt vid detta ögonblick, såsom bilden ser ut.

Återigen kan man fråga vilken betydelse dessa faktorer har för betraktaren. Anser man att en landskapsbild bara handlar om det rent visuella, då har en abstrakt sak som upplevd kyla kanske ingen betydelse. Anser man däremot att upplevelsen att vara på plats där-och-då ska genomsyra bildens uttryck, då spelar även subjektiva och känslomässiga inslag roll.

Det var vid detta tillfälle inte läge att traska runt och leta efter bästa kameraposition, och jag erkänner villigt att kompositionen lämnar en del att önska. Men om bilden ändå väcker intresse kanske det är tack vare dessa dessa abstrakta kvaliteter, som förmedlar en svårtillgänglig natur som inte smeker mjukt.