Bästa höstbilden

När jag går igenom höstens bilder och ska summera kan jag konstatera en sak: det har varit en skral säsong, kvantitativt sett.

Jag har visserligen aldrig varit speciellt flitig på avtryckaren och tillfredsställelsen med fotograferingen står för mig inte i en given proportion till antalet exponeringar. Naturupplevelsen är det primära. Att se, verkligen se – det vill säga skåda kreativt med blick för linjer, ljus, skuggor, stämningar och så vidare – ingår i upplevelsen. Konkretion genom arbete med kameran är visserligen också en del i processen, men en fototur där inte en enda bild tagits ändå kan ha varit en lyckad tur. Många filer på hårddisken är inget självändamål.

Att välja ut en bild från en säsong blir såklart enklare när antalet bilder är litet. Men inte är det för den skull lätt. Hur värderar man skog mot kust, den breda vyn mot den intima detaljen, lövverk mot klippor, lugn insjö mot vredgat hav, morgonens dimslöjor mot skymningens brand?

”Bästa bilden” kan alltså tyckas vara en dum idé. Men att välja är någonting man som fotograf ställs inför gång på gång, det hör till spelet oavsett om sammanhanget är en tidningsartikel, en tävling, en hemsida, ett föredrag eller ett blogginlägg.

Lek med tanken: hur skulle fotokulturen se ut om det överallt fanns en maxgräns på säg 30 bilder per person för en community eller en hemsida? Om man bara fick ladda upp en ny bild per månad? Hur skulle ditt eget urval se ut?

Tankar kring en bild #1 En bön till Allah

Vi befinner oss högt upp i Karakorambergen i Pakistan. Närmare bestämt i Ali Camp, många dagars krävande vandring från närmaste bebyggelse. K2 ligger inte långt borta. Stället kallas ”camp” men består bara av stora stenar och block. Lägret är omgivet av snö, glaciäris och berg. Några av dessa berg sträcker sig 8000 meter ovanför havsytan och hör därmed till de högsta på jorden.

Platsen ger inget undantag för en rättrogen muslims böneschema. Ja kanske är det tvärtom för vår bärare, som i den sena middagstimman vänder sig mot Mecka; kanske ger den här miljön en fördjupad känsla av det gudomligas närvaro? Man behöver inte vara konfessionellt troende för att uppleva någonting som kan liknas vid en religiös känsla, när man befinner sig i ett sublimt bergslandskap som detta.

Jag tvekade innan jag tog bilden. Det kändes smått vanvördigt att fotografera mannen i denna situation. Men jag hade talat med bärarna – khurpas kallas de, en motsvarighet till de mer kända sherpas i Nepal – som inte alls tog illa upp utan tvärtom gillade att bli fotograferade. De kunde också betrakta de dagliga bönerna som ett slags andlig hygien, en del av vardagsrutinen och inte någonting exceptionellt och högtidligt.

Det var ändå en självklarhet att vara diskret, hålla sig på avstånd och använda lång brännvidd och arbeta snabbt. Jag tog faktiskt bara en enda exponering av den bedjande mannen.

Jag valde en centrerad komposition i stående orientering. Dels för att ge scenen ett lugn och en värdighet. Dels för att associera bilden till religiösa symboler och bilder, vilka ofta är centrerade och symmetriska snarare än uppbyggda enligt gyllene snittets princip. Bilden är för övrigt obeskuren.

Pakistan är inte direkt något turistmål för charterresor. Under ett par år var det relativt lugnt i landet men bara året efter min resa (2006) så stängdes fönstret och alla utrikesdepartement avrådde från att resa dit. De politiska oroligheterna eskalerade snabbt, och just dessa områden i norr nära gränserna till Kina och Indien var särskilt drabbade av klanstrider och terrorattacker från talibaner.

Händelseutvecklingen i Pakistan, i kombination med allt intensivare diskussioner om islamism och islamofobi i Västvärlden, har i efterhand gett bilden en särskild laddning. Själv ser jag ofrånkomligen bilden genom mina egna upplevelser, mina egna minnen. Men den kontext som präglar bildens innebörd för en annan betraktare kan jag aldrig helt kontrollera.

Min avsikt var hur som helst inte att skapa ett politiskt foto, utan en bild av en människa i vördnad inför någonting ofattbart stort, det må vara Gud eller Naturen, eller både och.

Tvekande höst i Söderåsen

I arkivet: Helgtur till Söderåsen Nationalpark, en bit in i oktober.

Borde väl vara sprakande höst vid den tiden? Tänkte vi. Men i Söderåsen var det milt och förvånansvärt grönt, nästan vårgrönt på sina ställen. Ingen grande finale på sommarhalvåret, bara en utdragen suck. Grått, neutralt ljus hela helgen, som för att understryka stämningen av höst som tvekar.

En grå glimt av Särö Västerskog

Vi gav oss ut tidigt på lördagsmorgonen i riktning söderut. Naturreservatet Särö Västerskog lockade, och snön som fallit dagarna innan i kombination med starka vindar lovade spännande förhållanden för kustfoto.

Men med naturen vet man aldrig, och aldrig kan man råda över den. Vinden pinade kinderna och trängde in i ben och märg, någon snö fanns det inte och morgonsolen kämpade förgäves mot molnen som drog in från havet och saltade det bistra vädret med stora hagelkorn.

Det blev därför bara några detaljbilder som inte säger mycket om detta intressanta naturreservat. Här finns granithällar, runda stenar vid vattenbrynet, sandstränder, knotiga ekar och annat. Hit återvänder jag gärna.