Tankar kring en bild #3 – Hvitserkur och konsten att vänta

Där står den. Likt ett urtidsdjur som tagit sig ner till vattnet för att dricka och plötsligt förvandlats till sten. Klippan kallas Hvitserkur och är belägen i nordvästra Island. Ibland täcks den mörka stenen av fågelträck som ger Hvitserkur en vit särk, därav namnet.

När vi kommer dit den sena sommarkvällen är det tomt på folk. Jag traskar runt och försöker porträttera djuret på bild i olika vinklar och kompositioner. Men molnen gör att scenen inte riktigt kommer till liv. Den initiala upphetsningen över den häftiga klippan övergår snart i fotografisk uppgivenhet. Timmarna går. Ska vi åka därifrån? Inte riktigt ännu.

Jag planterar stativet och väntar. Och det är till stor del vad landskapsfotografering handlar om. Komposition och väntan. Att djur- och fågelfotografer måste vara utrustade med en stor portion tålamod vet nog de flesta men det gäller också för landskapsfotografen.

Väntan kan vara förutseende och planenlig. Om en halvtimma borde de där molnen ha flyttat sig dit, lite senare kommer skuggorna att falla i den vinkeln, vid det klockslaget når tidvattnet sitt maximum.

Väntan kan också vara ett blint hopp. Så var fallet vid Hvitserkur. Inga tecken på att ljuset skulle förändras men man väntar och hoppas. Plötsligt en öppning i molnridån och ett ljus kastas mot klippan i bakgrunden, som färgas orange.

Precis vad som behövdes för att framhäva kvällens, ja vid detta lag nattens, blå toner och för att ge de gröna algerna i förgrunden resonans. Håll för den orangea strimman och du ska se hur hela bilden liksom tappar luften.

Bilden kommer inte att vinna några priser men den illustrerar väntans dygd. Och av allt man kan lära sig genom landskapsfotografering så är konsten att vänta en god erfarenhet. Att låta tiden gå utan garantier om resultat. Nyttigt inte minst i våra dagar när vi med hjälp av livsstilscoacher och sociala medier lever under den omedelbara lyckomaximeringens pressande imperativ.

Klick!

Fotoböcker, tidskrifter, nätforum. Tankar och samtal. Ett visst mått av intellektualisering kan fördjupa intresset och säkert också förbättra ens fotografi. Men i de mest lustfyllda stunderna får reflektionen träda åt sidan för den banala och ändå så värdefulla upplevelsen att man ägnar sig åt foto helt enkelt därför att det är så himla kul. Kalla det fotolycka om du vill.

Adrian, Pakistan

Colin och Paul, Island

Thomas, Söderåsen

Jenny, Högsbohöjd

Emil och Daniel, Botaniska trädgården i Göteborg

Paul, Island

Jag, Lofoten (foto: Magnus Lindbom)

Matt, Island

I perioder när tid eller inspiration för foto saknas kan man behöva påminna sig om denna glädje, som är sin egen orsak och legitimitet. Man finner den inte så mycket i litteraturen eller i andras tankar som i praktiken, när sinnena aktiveras.

För egen del har fotograferingen av olika skäl gått på sparlåga ett par månader. Dålig input men desto bättre output i form av en sex sidor lång artikel i Kamera & Bild, en bild i Digitalfoto för alla och en bild plus text i Camera Natura. Och en hedrande finalplats i en internationell tävling vars slutresultat jag väntar med spänning på.

Ute väntar vitsippor och grönska i crescendo. Påskledighet och god väderprognos. Vad mer kan en naturfotograf begära?

Mitt fotoår 2013

Två saker kommer jag att minnas med särskild entusiasm: resorna till Lofoten och Island. Kära återkomster, kan man säga, eftersom jag varit på båda platserna tidigare. Och de kommer säkert att utöva en lockelse på mig så länge jag lever. Dessutom: upplevelsen att för första gången i sitt liv få se ett storslaget norrsken, vilket jag gjorde i Lofoten, den upplevelsen glömmer man inte i första taget.

Jag har redan skrivit blogginlägg med flera bilder om dessa resor här, här och här. Men det finns såklart många fler rutor att visa.

Några bonusbilder från Lofoten i februari:

Och från Island i juli:

Hemma i Sverige gjorde jag mitt första besök i Söderåsen Nationalpark. Ja två besök faktiskt, ett på våren och ett på hösten. Blogginlägg om dessa här och här.

2013 fick min fotografering en hel del uppmärksamhet i olika sammanhang, med intervjuer, bilder i tidningar och priser i internationella tävlingar.

Spännande resor och exponering av det slaget är såklart roligt, men alperna är inte bara bergstopparna, livet är inte bara exceptionella händelser. Det är det mer vardagliga fotandet ute i naturen hemmavid som dominerat året, precis som alla år jag ägnat mig åt naturfoto. Anspråkslösa turer, oftast per cykel till Änggården, Stora Amundön eller något annat område i Göteborgstrakten.

De bästa bilderna har jag nog redan visat i bloggar eller i nån community. Nedan ett axplock bilder som  inte visats tidigare, ett litet urval av alla dessa bilder som blir över, varje år.

Det var några återblickar. Nu ser jag framåt, mot nya bilder från när och fjärran!

Maffigare bilder på Fotosidan

När jag började på Fotosidan var det max 640 pixlar som gällde. Rena frimärkena till bilder. Därefter har gränserna flyttas i omgångar. Nyligen möjliggjordes bilder i riktigt stora storlekar, vilket en landskapsfotograf som jag varmt välkomnar.

För det är trots allt så, att somliga bilder kräver en viss storlek för den rätta känslan vid betraktandet. Känslan av närvaro och intrycket av naturens storhet hjälps på traven av bildens dimensioner.

Därför har jag så smått börjat ladda upp utvalda gamla bilder i större varianter. Några exempel (länkarna öppnas i nytt fönster, klicka bort kommentarfältet för att se i full storlek):

Söderåsen, Skåne

Hardangerjökulen, Norge

Nepal

Pakistan, nära K2

Schweiz

Jotunheimen, Norge

Lofoten, Norge

Det är inte bara de grandiosa vyerna som tjänar på storlek, så även de mindre utsnitten:

Änggården, Göteborg

Självfallet XL för de nyinlagda bilderna från Island, till exempel:

Dyrhólaey Landmannalaugar

Jag tycker att 1400 pixlar för liggande och 1000 för stående format är lagom. 1000 pixlar är visserligen ett mått inom den gamla ramen men är okej för stående format på 24 tums skärm. Men för panoramabilder förslår inte en bredd på 1400. Nedan en bild från Island sammansatt av nio exponeringar i stående format. Här kändes 1800 pixlar nödvändigt (som sagt, klicka bort kommentarsfältet för att se bilden i full skala):

Langisjór

* * *

P.S. Fler bilder från Islandsresan i mitt förra blogginlägg här.

Island 2013 – en resa till jordens skapelse

Var börjar man? Ett land av vulkaner, glaciärer, vattenfall, lavafält, varma källor, svarta stränder och mycket annat. Ett land vars karga och dramatiska natur får besökaren att känna som att man rest till jordens skapelsestund, vilket i en mening ju också är fallet.

Var börjar man? Vi tar det helt enkelt i tur och ordning. Nedan följer ett axplock bilder från min resa i västra och södra Island i slutet av juli.

Från Reykjavik åker vi norrut mot Kerlingafjöll, ett bergsområde i högländerna mellan glaciärerna Langjökull och Hofsjökull. Bergarten ryolit har gett området dess gula och röda färger, i kombination med utfällningar av mineraler. Om det vulkaniska ursprunget vittnar bubblande källor och svavelosande rök som stiger ur marken.

Ett område känt för geotermisk aktivitet är Hveravellir, inte långt från Kerlingafjöll:

Som ett urtidsdjur förvandlat till sten står Hvitserkur i vattenbrynet. Den femton meter höga klippan ligger i Húnafjördur, nordvästra Island. En dag kommer också detta monument över tidens verkningar att vara ett med stranden, precis som sanden en gång var klippa.

Hur många vattenfall har Island? Jag tror inte någon har räknat, om det ens är möjligt. Island är nog det enda land där naturfotografer åker förbi det ena vattenfallet efter det andra utan att stanna. För annars skulle man inte komma långt och inte heller få se mycket annat. Vi stannade dock i regnigt väder vid några av de riktigt imposanta fallen, som till exempel Gullfoss och Seljalandsfoss, där vattnet störtar 60 meter i fritt fall mot marken.

Men stort vattenfall betyder också stor turistattraktion. De verkliga pärlorna, i mitt tycke, finner man någon annanstans, som vi snart ska se.

Sydkusten. Svarta stränder, långa vågor, branta klippor, basaltkolumner. Abrasionsvittnen vid Dyrhólaey.

Från kusten upp i högländerna. Mellan Myrdalsjökull och Vatnajökull ligger Langisjór. Området tilltalade mig inte minst för att det var så öde. Langisjór betyder den långa sjön men är inte bara namn på en sjö utan också på hela området, i sin tur en del av Vatnajökull Nationalpark sedan tre år. Här dominerar gråsvart aska och grön mossa. Och tystnad. Civilisationen känns långa borta både i tid och rum.

I utkanten av Langisjór passerar vi – självklart – ett system av vattenfall. Stående vid vattenfallen fann jag ofta att de begränsade utsnitten var mer fotografiskt intressanta än de breda vyerna.

En annan erfarenhet var att de vackraste och mest spännande platserna låg vid sidan av vägarna, kända av få. Tack vare lokal guide, själv fotograf, tog vi oss till ställen vi aldrig hade hittat på egen hand eller ens vetat om. Som till exempel dessa fall (till och med namnet är ovisst, men jag tror det är Blafjallafoss):

Eftersom Island geologiskt sett är ett ungt land och många av de naturkatastrofer som format landet skett i modern tid är natur och kultur här tätt sammanvävda. Men naturens processer påverkar inte bara Island självt. Effekterna av Eylafjallajökulls utbrott för tre år sen ligger färskt i minnet. Fast det var ändå en futtig händelse i jämförelse.

Bilden nedan visar en del av Eldhraun, ett enormt lavafält på 565 kvadratkilometer, bildat av ett kraftigt vulkanutbrott som ägde rum på 1780-talet. Det är ett av dessa megautbrott som påverkat klimatet över stora delar av jorden. Runt om i Europa slog skördar fel och folk dog. Vissa historiker framhåller utbrottet som en bidragande orsak till de politiska oroligheter som kulminerande med Franska revolutionen.

Eldhraun passerar vi på väg österut mot utlöpare från Vatnajökull. Jag har varit åtskilliga gånger i såväl Alperna som Himalaya, men isfallen här slår det mesta jag sett i mäktighet.

Med sina 3100 kubikkilometer is är Vatnajökull Europas största glaciär. Ett ställe av alla dess södra utlöpare är mer populärt än andra: Jökulsárlón, den nära 250 meter djupa sjön där glaciären kalvar isberg mer eller mindre konstant. Platsen har varit scen för flera filminspelningar, James Bond och Game of Thrones bland andra. Här finns inte bara dramatik utan också fina detaljer i form av isblock som spolas upp på stranden och gnistrar som smycken i solen.

Vad de flesta bilderna härifrån inte förtäljer är den febrila mänskliga aktiviteten. Bilar, bussar, båttrafik, människor i mängder. Att man vill hit är fullt förståeligt; jag är ju själv en av alla dessa turister. Men bara en liten bit bort ligger Fjallsárlón. Och här var det så gott som folktomt. Fjallsárlón är en mindre sjö men tack vare stillheten erbjöd den en större upplevelse för min del.

På väg från de stora isarna stannar vi på ett fält av aska och lava för att fånga det sena kvällsljuset. I bakgrunden anas glaciären. Is och aska – Island är verkligen kontrasternas land.

Näst sista dagen beger vi oss mot Landmannalaugar, Islands allra mest populära resmål för vandrare, ja även för de hästburna. Området är kraftigt kuperat och karaktäriseras av sina flerfärgade ryolitberg.

Resan börjar lida mot sitt slut. Vi tar vägen över höglandet nära Myrdalsjökull tillbaka mot Reykjavik. Solen skiner, och landskapet framstår som om det vore skapat för estetisk njutning och fotografisk glädje.

Strålande, hög sol är visserligen inte fotografiskt upphetsande men det får faktiskt vissa av färgerna att komma till liv. Och är det någonting man slås av hos Islands natur, förutom den där känslan att vara närvarande vid jordens skapelse, så är det de ibland närmast osannolika färgerna i allt från mineraler till den lysande, limegröna mossan.

Innan vi slutligen lämnar de skumpiga grusvägarna för asfalten mot Reykjavik ligger vi en lång stund på mjuk mossa och njuter av solen. Jag tittar upp, och vad får jag se om inte en islandshäst i full fart, frustande så det ryker.

Som en symbolisk hälsning i skyn. På återseende, du magiska skapelseplats på jorden.

Takk fyrir!