Själv är bästa tomte

Det är lika roligt att ge som att få. Så försöker vi lära våra barn. Särskilt nu i juletid, när vi för övrigt också gör vad vi kan för att barnen ska tro på tomten.

Om det vi lär verkligen stämmer borde det vara kul i kvadrat att både ge och få en present i samma akt. I sann julanda beställde jag därför en julklapp till mig själv från tomteverkstan i Umeå.

Jag kan försäkra er att givandets glädje var lika genuin som frånvaron av förvåning när jag öppnade paketet den 24:e december. En kamera! Och just en sån jag hade önskat!

– Åh tack Björn vad du är snäll! Det är nästan för mycket, inte hade du behövt… säger jag lätt generat.

– Äsch, det är du värd, svarar jag. Klart grabben ska ha en ny kamera!

– Ja du har nog rätt som vanligt. Man kan ju aldrig ha för många kameror. Och förresten är detta en julklapp enligt Robin Hoods princip, för mottagaren är fattigare när han får presenten än givaren innan han köpte den.

– ???

Kom ihåg – det är inte innehållet i paketet som är viktigast, utan tanken bakom.

God fortsättning!

Döden i sökaren

Är det etiskt försvarbart att fotografera och visa bilder på döda djur? Frågan diskuteras då och då här på FS och har varit på tapeten alldeles nyligen. Ämnet engagerar och upprör, åsikterna går isär.

Mitt svar är ett tveklöst ja. Av den enkla anledningen att livet och döden är sammanflätade, att de utgör varandras förutsättningar. Det vore bedrägligt att bara visa upp naturen som liv, födelse, växt, blomning, som ett skyddat reservat där inte hot, rädsla, brutalitet och plågsam död existerar. Det vore en projicering av värderingar och önskningar på en natur där moraliska begrepp, som ju är mänskliga konstruktioner,  i själva verket inte har någon plats.

Den enes död, den andres bröd, att äta eller ätas – förhållandet mellan liv och död ställs på sin spets. Men temat går djupare än så. Årstider, organismers livslängd, djurmigrationer, dräktighetsperioder och så vidare – naturen inrymmer många olika cykler, alla förbundna med livets och dödens fläta.

I de karga fjällen påminns man om att beroendebanden kan vara sköra. Ett osedvanligt rikt lämmelår tycks för en stund rubba balansen och samtidigt bekräfta sambandet. Aldrig ser man så många ettriga gnagare i fjällen, men aldrig heller så många döda djur. Rovdjuren får sitt i överflöd, mer än vad de klarar av att äta, resten skänker liv längre ner i näringskedjan.

Där livet är sparsamt får den enskildes död så mycket större konsekvenser. Inte bara för djuren. En död jak på 6000 meters höjd i Himalaya vittnar om en mänsklig tragedi – en katastrof för den fattige tibetan som ägde djuret. En jakförare som paradoxalt nog livnär sig på andra, bättre bemedlade människors vilja att riskera sina egna liv för att få bestiga världens högsta berg.

Stanken från den döda jaken är vedervärdig. Vilket förvånar mig eftersom djuret borde vara djupfryst. Det kommer att bli liggande länge. Här finns knappt några asätare och de bistra förhållandena gör att nedbrytningsprocessen går extremt långsamt. Men åtskilliga organismers liv kommer att gagnas av detta stora kadaver. Den stund jaken drog sitt sista andetag startades en kedja av livgivande händelser, slutet blev början på någonting nytt.

Husflugan kan leva en månad, om den har tur och inte fastnar i ett spindelnät. Nässelfjärilen har en livslängd på upp till tio månader. Rovdjuren i fjällen får uppleva födorika somrar i form lämmeltåg vart fjärde till sjunde år. Den döda jaken kunde ha blivit 20 år eller mer. Nu är den förpassad till andra tidsrymder: mikroorganismernas snabba arbete och slutligen glaciärernas malande. Olika skalor av tid, samma grundläggande förhållande som gemensam nämnare.

Ett djur har dött. Tiden mellan flytande blod och barskrapade ben kan vara lång och den kan vara kort. Och den kan frysas av ett fotografi. En bild som kan lära oss någonting om naturen. Kanske kan en sådan bild också förmedla en säregen skönhet?

Skitfågel

Ibland upptäcker man i efterhand saker i en bild man inte såg i fotoögonblicket. Bildens uttryck kan förändras helt av en sådan detalj. En liten fågelskit bara, och berättelsen blir en annan. Ett porträtt av en afrikansk sädesärla blir en fågel med förläget uttryck, stressad av en närgången fotograf.

Världens vackraste berg?

Vilken dum tanke! Som om naturen vore råmaterial för rankinglistor. Men frågan har många gånger ställts och är intressant ur ett idéhistoriskt perspektiv. Människans blick på naturen är historiskt och kulturellt präglad, och det är först i modern tid som bergen har förknippats med positiva estetiska värden.

När människor mot slutet av 1700-talet gav sig upp i bergen för att vandra och bestiga toppar så var drivkraften dubbel. Å ena sidan fanns ett vetenskapligt intresse, å andra sidan förekom ett sökande av mer existentiellt slag – ett sökande efter fysiska och mentala gränser, och efter estetiska värden som skulle vittna, inte bara om den yttre naturen utan också om den inre naturen, en djupdimension av den mänskliga tillvaron som sådan.

Bergsbestigningen har alltid behållit något av denna dubbelhet, en kombination av kvantitativa och kvalitativa aspekter. Man vill klättra högst och svårast. Men man vill också klättra snyggt, både i vackra berg och i god stil.

Även fjällvandring och bergsfotografering inrymmer denna kombination av ojämförbara storheter. Få personer skulle ranka Mount Everest som världens vackraste berg, ändå vill alla som har en gnutta dragning åt bergslandskap se det av den enkla anledningen att det är högst.

Alldeles i närheten av Everest ligger två berg som kännarna menar är mycket vackrare: symmetriskt pyramidformade Pumori, och Lhotse med sina spetsiga pinaklar och vassa kammar. Everest framstår som en massiv, oskön klump. Pumori och Lhotse strävar elegant mot stjärnorna, Everest tynger trött mot marken med sin breda bas.

Varför vissa former i naturen har kommit att skattas högre än andra på den estetiska värdeskalan är ett alldeles för stort ämne för en blogg. Att vi finner skönhet i växter och djur är inte svårt att förstå; som dödliga varelser kan vi relatera till andra levande organismer. Desto svårare kanske att förstå hur människor kan känna en oemotståndlig dragning till den ickeorganiska naturen, till bergen som ju bara är död sten, snö och is.

Dragningskraften till bergen riktades från första början av de rådande estetiska idealen. Vissa former och proportioner ansågs vackrare eller mer sublima än andra. Ett berg skulle vara pyramidformat med spetsig topp och helst isolerat för att framstå i imposant majestät. När Alperna befolkades av äventyrare och vetenskapsmän på 1800-talet fanns ett berg som mer än andra stämde in på kriterierna – Matterhorn.

”The effect of this strange Matterhorn upon the imagination”, skrev konstnären och kritikern John Ruskin år 1862, “is so great, that even the gravest philosophers cannot resist it.”

Teckningar av berget gjorda av Ruskin och den skotske geologen James David Forbes blev berömda och etsade sig fast i äventyrliga människors sinnen. Ruskin lär också ha varit den förste att fotografera Matterhorn, så tidigt som 1849. Hans ambitioner att i skrift och bild lära folk att se bergen med den rätta blicken fick stor betydelse för efterföljande generationer.

Det fanns också en annan aspekt som gjorde att man under 1800-talets första hälft aktade Matterhorn särskilt högt: det var den sista av alpernas 4000-meterstoppar som ännu inte bestigits. År 1865 betvingades toppen, 4478 meter över havet, av Edward Whymper, i en dramatisk klätterexpedition som krävde fyra människors liv. Dramatiken kring såväl Matterhorn som den kontinentala bergsbestigningen nådde sin kulmen, och året 1865 brukar omtalas som slutet på alpinismens ”guldålder”.

Slutet på en era kanske, men Matterhorn förblev sinnebilden för det estetiskt perfekta berget. Idag är det en ikon, kommersialiserat till något av en logotyp för fjällen som resmål.

För den skull har Matterhorn inte förlorat sin effekt ”upon the imagination”. Fast det har fått konkurrens i skönhetstävlingen av högre och mäktigare berg i andra delar av världen.

Kriterierna tycks dock bestå. Pyramidformen regerar. När jag själv trollbinds av exempelvis Ama Dablam i Nepal eller Layla Peak i Pakistan (på bild nedan) så är mitt seende präglat av idéhistorien. För vad är dessa berg, om inte visuella variationer på Matterhorn?

Nästa gång ni bryter en bit Toblerone eller ser början på en film från Paramount Pictures, tänk då på denna historia och känn hur Ruskin, Forbes & co ler i sin alpina himmel.