Ett knippe vitsippor den första maj

Ett tag trodde jag inte det skulle bli av detta år. Våren formligen exploderade utanför fönstren för ett par veckor sedan men jag låg hemma i feber; det kändes som att befinna sig i fotografisk karantän. En plötslig köldknäpp bromsade dock explosionen. Våren skulle räcka ännu ett tag och jag fick min chans.

Anemone nemorosa. Vitsippa. Efter alla år jag ägnat mig åt naturfoto är det fortfarande lika extatiskt roligt varje vår att ligga på marken och betrakta den vita blomvärlden genom makrolinsen och försöka återge blommans karaktär – så ordinär och enkel, så vacker och betydelsemättad – såsom den framträder endast för mitt öga.

Naturfoto kan i viss utsträckning planeras och bedrivas målrationellt, men den som inte är öppen för det oväntade, beredd på överraskningar, riskerar att missa mycket. En millimeterstor insekt som plötsligt dyker upp på ett kronblad förändrar hela bilden.

Annars blev det denna första majdag mest experiment med reflexer från solen som lekte i en bäck i bakgrunden.

Våren är ännu här och jag har inte fotat min sista vitsippa för denna gång. Kameran vilar, tillfälligt.

Diptyk

En bild står aldrig helt på egna ben, allt tal om ”bilden i sig” är varje gång en smula bedrägligt. Oavsett kontext – en utställning, ett webbgalleri, en tidningsartikel, en fotobok – så ger sammanhanget en miljö som i sin tur skapar resonans åt den individuella bilden.

Detta förhållande kan aktivt utnyttjas. Mening och uttryck kan förstärkas eller skapas genom bildernas positionering sida vid sida. Diptyken är en renodlad form av sådant bildgiftermål. Med två fotografier, eller för den delen tre i vad som då blir en triptyk, som en enhet kan man laborera med komposition på dubbla nivåer, inom respektive bild samt på syntesens eller kontrapunktens nivå.

Inom naturfoto fungerar detta bäst för detaljer och intima landskap. De grandiosa vyerna och sublima uttrycken kräver i regel ensamrätt på tronen. Likaså är ofta bilder med många detaljer och starka kontraster svåra att harmoniera i diptykens form. För all del: ingen regel utan undantag. Låt ditt eget omdöme avgöra.

På vandring i Tien Shan (del 1 av 2)

Pang på rödbetan. Vi hinner knappt landa i Almaty, Kazakstan, förrän vi packar in bagage och oss själva i minibussen för en lång och skumpig färd mot Karkara Camp vid gränsen till Kirgistan. Hettan är olidlig. Det enda som står emot trötthet och jetlag är förväntan. Drömmen om Tien Shan.

Tien Shan – De himmelska bergen – är namnet på ett område norr om Taklamakanöknen, där Kazakstan, Kirgistan och Xinjiangprovinsen i Kina möts. Det bildar Himalayas svans i väster. Området är vidsträckt och vilt, med väldiga glaciärer och toppar som når över 7000 meter.

I två veckor ska vi vandra och tälta här, i ett landskap utan leder, skyltar eller hyttor.

Men innan vi når vildmarken tar vi del av kultur i form av byråkrati med ekon från de totalitära staternas nittonhundratalshistoria. Gränsövergången från Kazakstan till Kirgistan blir en utdragen ritual där pass vandrar från hand till hand, meningslösa frågor ställs med total språkförbistring som grund, och den ena stämpeln efter den andra dunkas in med överdriven auktoritet.

En liten bit i ett robust militärfordon, som också den andas sovjetisk ingenjörskonst, och sen är vi ute.

För den gemensamma utrustningen tar vi hjälp av hästar som packdjur. Vilket känns naturligt eftersom människorna i dessa trakter traditionellt är hästfolk, med etnisk härstamning från nomadiska mongoler och turkar.

Hästskötarna red utan sadel med en imponerande lätthet och skicklighet. Ibland användes djuren för lekar och tävlingar, som vanligtvis gick ut på att få motståndaren ner i backen.

Vandringen tar oss genom dalar och över höga pass, genom barrskog och över alpina ängar med rik flora.

Vi vadar över älvar och slår läger vid sjöar med smältvatten från berg och glaciär. Nedan sjön Karakol:

Innan vi når de riktigt höga höjderna stöter vi på någon enstaka familj. Det rör sig om nomader som bor i runda tält kallade jurtor (det kazakiska namnet är kiyiz som betyder ”filthem” och på kirgiziska heter det bojzoj, ”grå bostad”, efter dukens färg). Under den korta sommaren låter de sin boskap beta här. Får, hästar och nötkreatur.

* * *

Tien Shan är inte bara landskap utan även flora och fauna. Kazakstan har på senare år blivit ett allt populärare resmål för fågelskådare. Jag förstår varför även om fåglar inte var det jag primärt riktade kameran mot.

På bilden nedan har vi just tagit oss över det norra Ashutor-passet på 3800 meters höjd. Ett skolboksexempel på hur en glaciär dragit sig tillbaka och lämnat en kägla av morän och en krympande istunga.

Successivt når vi höjd och redan efter ett par dagar har vi lämnat trädgränsen. I takt med att miljön blir kargare och mer dramatisk så krymper vi själva. Människan blir liten och sårbar, i bästa fall också en aning mer ödmjuk inför naturen.

Titta noga så ser du två människor på isen, i bildens nederdel:

Med sublima vyer i alla riktningar är det lätt att glömma bort miljöns andra kvaliteter. Men landskapet uppvisar former och linjer, i stort och smått, som kan vara nog så visuellt intressanta som den grandiosa vyn.

Hur var vädret? Jo tack, allt från stekande sol och 30-gradig värme till regn, dimma, snö och hagel. Minusgrader de flesta nätter.

Dåligt väder är inte behagligt men har sina fotografiska fördelar, särskilt stunden när ovädret upphör och ljuset ger sig tillkänna.

* * *

I nästa del av min reseberättelse ger vi oss rakt in i hjärtat av Tien Shan, till de stora isarna och de höga bergen, för en final i tunn luft.

Harsyra

I mitt senaste blogginlägg om vårens blommor tvekade jag om att lägga in en bild på harsyra. Oxalis acetosella som det latinska namnet lyder – eller surklöver på bohuslänska – är ingen vårblomma i sträng mening, eftersom den blommar även på sommaren, om än med självpollinering vilket innebär att blomman aldrig slår ut (det kallas kleistogami).

Men harsyran växer på ställen där jag brukar fota vitsippor så jag förknippar den upplevelsemässigt med vårens fotoaktiviteter. Den har sin egen karaktär bland svenska blommor, och med sina mörka ådringar, hjärtformade blad och blåtonade knoppar även sin egen skönhet.

Vårens blommor

Nu är det över för den här gången. Kvar står bara någon enstaka vitsippa, trött och sloken.

Ända sedan jag började med naturfoto har vårens blommor hört till favoritmotiven. Blåsippa, vitsippa, gul svalört, gulsippa – det är inte bara själva blomman som lockar utan också omgivningen och det speciella ljus som silar genom en frisk och jungfrulig grönska. Motiven bär långt i sig själva – med risk för att bilderna blir simpel vårflört med betraktaren – men just därför erbjuder de en utmaning att försöka variera sina bilder, utveckla sitt seende och förbättra resultatets kvalitet.

Någon blåsippa har jag inte fotat denna vår, så bilderna ovan är från tidigare år, men bildsviten nedan är från årets markkrypningar.

Trots objektets visuella begränsningar är de fotografiska variationsmöjligheterna stora. När detaljrikedomen sjunker blir kompositionen ett kritiskt moment där ytterst små skillnader kan ge högst olika bilduttryck. Även val av skärpa och skärpedjup är avgörande för resultatet. Bländare 2,8 eller 3,5 får stora konsekvenser. Och var ska skärpan sättas, på pistillerna eller på det hitersta kronbladet? Valet kan ge två helt olika bilder.

I regel måste man kompromissa. Fokusstackning är såklart teoretiskt möjligt, för att exempelvis få större delen av blomman i skärpa men med fin bokeh på omgivning och bakgrund, men det förutsätter total stiltje (om man inte är ambitiös och spänner upp vindskydd, som å andra sidan stjäl ljus).

Vitsippan är extremt känslig för rörelse i luften och kan nästan darra till av din egen utandning om du är riktigt nära. Att skruva upp ISO för att korta slutartiden kan vara en god idé, om nu inte rörelseoskärpa är en avsikt. Man behöver dock inte stirra sig blind på detta med skärpan; vissa bilder behöver inte vara knivskarpa utan kan faktiskt tjäna på en viss softeffekt, som bättre harmonierar huvudmotiv med en beslöjad omgivning.

Kameraposition är ytterligare en avgörande faktor för slutresultatet. Personligen tilltalas jag av låg placering, varför jag sällan använder stativ i dessa situationer. Istället vilar kameran direkt på marken eller på en hemmagjord bönpåse. En vinkelsökare kommer då väl till pass.

En kompositionslösning jag tilltalas av är att låta huvudmotivet, blomman, spela kontrapunktiskt mot ett annat objekt i oskärpa. Det kan röra sig om en annan vårblomma eller varför inte en ormbunke, som med sin form kontrasterar mot blomman.

Skuggor och linjer kan med fördel utnyttjas.

Vitsipporna är makalösa ljusfångare. De plockar upp solens ljus så till den grad att det kan se ut som att de själva strålade av egen lyskraft. Det är lätt hänt att de ljusaste partierna fräts ut – viktigt att hålla koll på histogrammet.

Man kan också uppmärksamma det indirekt ljuset och låta huvudmotivet befinna sig i relativ skugga. Uttrycket blir inte lika hårt och kontrastrikt.

Ögat dras naturligt till de fagraste blommorna. Men även de asymmetriska, trasiga, brunfläckiga blommorna har sin skönhet och kan utgöra nog så tilltalande motiv. Och kanske är de på sätt och vis sannare: naturen är ju sällan ”perfekt” med våra mänskliga estetiska kriterier.

Slutligen ett lekfullt experiment med fina vattendroppar i motljus, mot en blå bakgrund i form av en bäck. En fantasibild från vårblommornas eget kosmos.