Miracle Highway
Att bestiga världens högsta berg har aldrig varit lätt, även om det idag inte är någon större sensation när ännu en vandrande reklampelare till professionell ”äventyrare” når toppen. Vad man lätt glömmer bort är hur förutsättningarna har förändrats sedan de första expeditionerna till Mount Everest, som ägde rum för knappt hundra år sedan.
Jag tänker då inte i första hand på utrustningen. Nu för tiden går ju folk ut i skogen för att plocka svamp i högteknologiska kläder som dåtidens alpinister och upptäcktsresande inte kunde drömma om. Men inte minst så har vi information vid våra fingertoppar – fotografier, satellitbilder, kartor, bara några musklick bort.
Därför kan det vara svårt att föreställa sig problemen som den brittiska expeditionen till Everest år 1921 stod inför. Expeditionen var ett rekognoceringsprojekt. Först gällde det att överhuvudtaget hitta berget!
Everest, eller Quomolongma – ”Jordens gudomliga Moder” – som det tibetanska namnet löd, låg någonstans i det lockande okända där kartorna bara visade vita fält. Sedan behövde man lokalisera en tänkbar led upp till toppen. Ögon och kikare, bedömningar och chansningar, var allt man hade att förlita sig till.
Det var George Mallory som såg en möjlighet via nordostkammen, närmare bestämt i en punkt kallad ”North Col”. Problem nummer tre gällde att ta sig till och etablera läger vid denna punkt.
I månader hade expeditionen utforskat bergen, passen och glaciärerna kring Everest. Man hade försökt ta sig fram längs den väldiga, uppspruckna Rongbuk-glaciären som rör sig från Everest i nordlig riktning, men gett upp. Att gå längs Kharta-glaciären från Öst hade inte heller visat sig fungera.
Miracle Highway markerad med rött.
Mallory var klätterstjärnan i sällskapet, men det var lantmätaren och kartritaren Edward Wheeler som upptäckte den Östra Rongbuk-glaciären, mitt emellan Rongbuk och Kharta. Mallory var visserligen irriterad över att ha missat den, men inte mer än att han tillsammans med Wheeler, ytterligare en klättrare och några sherpas från Nepal samlade sina krafter och tog sikte mot North Col.
De gick från öster över Lakhpa La, korsade glaciären och trampade sedan stenarna och snön på självaste Everest – äntligen!
Av olika skäl kom man emellertid inte långt den gången. Knappt ett år senare var en ny expedition på plats, åter med Mallory i spetsen. Nu visste man vägen. Inte långt från buddhistklostret Rongbuk – världens högst belägna kloster – etablerade man baslägret.
Efter en stunds vandring mot berget längs moränen vek man av österut för att komma in på den glaciär man funnit året innan. Allt var grus och sten men så småningom ändrade landskapet karaktär. Väldiga istorn reste sig ur marken. Spetsiga, vita, blåa. Först några enstaka tinnar, sedan fler och fler. En arktisk skog av is växte sig allt tätare.
Till Mallorys och de andras stora häpnad gick det att ta sig fram genom denna frusna labyrint. Skogen klövs nämligen av en moränrygg, som ledde rakt mot insteget till North Col. Nästan som om någon högre makt hade banat väg för klättrarna. Mallory gav passagen det passande namnet ”Miracle Highway”.
Allt detta är historia, berättelser och svartvita bilder i böcker. Ända tills jag står vid plaketten till minne av Mallory och Andrew Irvine, som dog på Everest 1924. Jag behöver bara höja blicken för att se Berget – det allra högsta, jordens utpost mot himlen. Bakom mig ligger vårt basläger, på exakt samma plats som de brittiska expeditionerna använde drygt 80 år tidigare, när denna del av världen fortfarande var terra incognita för västerlänningar.
”In memory of George Leigh Mallory & Andrew Irvine, last seen 8th June 1924, and all those who died during the pioneer British Mt. Everest expeditions.”
Mina sinnen skingrar det förflutnas skuggor, historien blir verklighet. Luften är tunn, det är svårt att andas. Solen steker och vindarna är hårda. Nu precis som då.
Tiden tycks stå stilla på dessa platser av sten, is och snö, där de geologiska processerna fortgår utanför ramarna för vår mänskliga erfarenhet. Åttio år har passerat sedan Mallory trampade marken här. En mannaålder, ett ögonblick.
Berget ser exakt ut som på de gamla fotografierna, men glaciärerna förändrar sig snabbt. Växthuseffekten är sannerligen ett globalt fenomen: avgaserna i Chicago får de urgamla isarna i Tibet att krympa.
Medvetenheten om detta tragiska faktum kan emellertid inte förta min upphetsning när jag ser de första vita spetsarna. Inte heller dämpar det min förväntan när vi strax därefter slår upp läger 2 på ungefär 5850 meters höjd. Härifrån ska vi ge oss in i labyrinten.
Vårt mål är att bestiga Lakhpa Ri, en i sammanhanget blygsam bergknalle på drygt 7000 meter. Men tisdagen 2 september tänker jag knappt på bestigningen vi har framför oss, inte heller på den globala uppvärmningen eller på Mallory.
Det glaciala landskapet uppslukar mina sinnen. Det är sagolikt, sublimt, och passagen är verkligen mirakulös. En död jak påminner om att denna natur också är riskabel. Idag är det fint väder, imorgon kan det blåsa upp till storm. Ett väderomslag här kan betyda skillnaden mellan liv och död. Mirakelvägens istorn kan förvandlas till gravstenar.
Bäst att skynda på. Jag ska bara ta en bild till, bara en...
Fångande text och vackra bilder! Alltid kul att läsa sådant man sugs in i och vill veta mer om. :)
/Anna
/Anna
Trevligt därför att se bilder härifrån som är lite personliga.
Ser fram emot fortsättningen
Marianne
Det ligger en bild i poolen Foqus med namnet siluett. Kolla den om du vill
/ Marianne
/J
Fängslande läsning om ett berg som aldrig upphör att fascinera.
Bästa hälsningar
Arne