Vad är kreativt naturfoto?

Inom foto är begreppet kreativitet lika självklart positivt laddat som det är innehållsligt diffust. I Tucson, USA, finner man  Center for Creative Photography, och på andra sidan jordklotet, i Alelaide i Australien, finns en annan institution med samma namn. Men inget på deras hemsidor avslöjar vari det specifikt kreativa skulle bestå som skiljer dem från liknande organisationer.

I bruksanvisningen till min första systemkamera, tror det var en Canon EOS 300, läste jag om ”den kreativa zonen”. Med det menades helt enkelt lägena bortom de automatiska: Bulb, Manuell, Bländarprioritet, Tidsprioritet. Tillverkaren associerade kreativiteten till en förståelse för fotograferingens tekniska principer och till ett eget ställningstagande om vilket resultat man ville uppnå.

Med andra ord: en egen idé om bildens karaktär och uttryck och kunskapen om hur denna idé kan realiseras. Denna outtalade definition tror jag de flesta kan skriva under på. Men den säger inte mycket. Detsamma gäller den grova polarisering som ibland görs mellan den dokumentära bilden och den kreativa eller konstnärliga.

För att använda en i sammanhanget vanlig metafor: å ena sidan fotografiet förstått som ett fönster mot verkligheten, å andra sidan fotografiet som en spegel vilken inte bara visar ett objekt utan också reflekterar fotografen som subjekt, vars erfarenheter, attityder och livshållning får komma till uttryck. Spegelmetaforen behöver för all del inte uttömmas i självuttryck utan kan lika gärna handla om den process bilden sätter igång hos betraktaren: fotografiet kan bli en spegel lika mycket för betraktaren, som gentemot bilden har att skapa en relation och kanske rentav finna sig själv.

Tidskriften Natur & Foto arrangerar årligen en stor nordisk naturfototävling. År 2011 fanns kategorin ”Non-figurativa naturbilder” (på engelska Abstract nature images), sedan byttes namnet till ”Kreativa naturbilder”. Namnbytet tycks inte ha inneburit en innehållslig förändring. I andra sammanhang talar man om ”personligt naturfoto” eller ”konstnärligt naturfoto” istället för kreativt naturfoto, men orden används mer eller mindre synonymt.

Alla naturfotografer inser säkert det konstlade och emellanåt kanske absurda i att separera det kreativa, personliga eller konstnärlig från exempelvis makro- eller landskapsfoto. Icke desto mindre kan de flesta vinnarbilderna i Natur & Foto:s nämnda kategori svårligen placeras i någon annan kategori. Intressant att reflektera över är hur kreativitet indirekt kommit att associeras med abstraktion, renodling, minimalism och symbolik. I det avseende är Natur & Foto:s tävling bara ett symptom bland många på ett utbrett synsätt.

I Sverige har det dokumentära naturfotot haft en stark tradition i många decennier. Den traditionen tog delvis form som ett svar på diverse spekulativa tilltag, som att arrangera scener och använda uppstoppade djur. Mot bakgrund av den dokumentära traditionen har den så kallade kreativa naturfotografin polariserats på ett särskilt sätt.

Idén om kreativt naturfoto har i regel kommit att konkretiseras i bilder som är suddiga, dunkla, suggestiva, gärna svartvita eller i dov och monokrom färgskala. I markerad relief mot såväl den dokumentära bilden som mot teknisk perfektion, konventionell komposition och de klassiska uttrycken för skönhet och det sublima.

Det är en problematisk polarisering, eller åtminstone en bedräglig semantik. Särskilt när de en gång innovativa teknikerna har stelnat till några enkla standardiserade handgrepp och uttrycket blivit en lätt identifierbar stil. För vad händer då med det kreativa, det personliga, den estetiska ambitionen?

Uppfattningen att ett foto som är knivskarpt ut i hörnen och uppbyggt enligt gyllene snittet inte skulle kunna vara kreativt är lika förenklande som den att ett foto som ”ser ut som en målning” nödvändigtvis skulle vara det. En sån tankegång röjer kopplingar till konsthistorien: det är impressionismens formspråk och expressionismens symbolvärld man premierar, och möjligen har den senare ett särskilt gott fäste i det nordiska svårmodet.

Hypotesen stärks av en utblick mot andra delar av världen, särskilt USA. Här är inte just ordet kreativitet ett framträdande nyckelord, inte en rubrik, men desto oftare framhålls en konstnärlig identifikation. Det talas om ”fine art nature photography”, om ”landscape as art” etc.

Gul Tal, Floris van Breugel, Marc Adamus och flera andra presenterar sig som konstnärer i första hand, fotografer i andra hand, var och en med sitt ”artistic statement”. Skillnaden i bildspråk och estetik jämfört med det svenska naturfoto som gärna etiketteras med ordet kreativt är slående.

Man behöver inte lägga några värderingar i en sån jämförelse, bara konstatera att uppfattningen om kreativt naturfoto är kulturellt betingad. Och mellan Yosemite i rosa skymningsljus och den suddiga konturen av en älg i en svensk blandskog kvarstår ett brett register av möjligheter.