Se djuret

”… djuren är alltid de iakttagna. Det faktum att de också kan iaktta oss har förlorat all betydelse. De är föremål för vår ständigt vidgade kunskap. Det vi vet om dem är ett kriterium på vår makt, och därmed ett kriterium på vad som skiljer oss från dem. Ju mer vi vet, desto längre bort är de.”

John Berger, Konsten att se (1980)

Novembermorgon

Natten har varit stjärnklar. Det är kallt. Den delvis isbelagda tjärnen ligger spegelblank. Allt som hörs är några enstaka fåglar, och en ekorre i full aktivitet. Nu rustar de sig inför vintern.

Än är ljuset blått, men morgonsolen färgar redan trädtopparna röda. Det korta skådespelet har börjat. Solen stiger och strålarna fångas upp av ett ensamt gult blad, det sista på detta träd som har trotsat novembervindarna. Reflexer leker på isen. I skuggan sitter kanadagåsen och putsar sig, frenetiskt som om hennes liv hängde på det, och det kan det mycket väl göra om vintern blir hård.

Det är en alldeles vanlig morgon i skogen, lika ovanlig som alla andra.

Bergens ljus

Ljuset är nyckeln. Till allt vi ser, till all fotografi. Landskapsfotografin är i det avseendet inte en genre utan många – en mångfald naturtyper visserligen men också skilda ljusförhållanden. Atmosfäriska och klimatmässiga faktorer ger solen olika villkor att spela ut sina strålar på vår jord.

Alla som känner mig eller har sett mina bilder vet att jag har en särskild passion för berg. Den passionen har många orsaker, varav en del säkert ligger under mitt medvetandes tröskel. Men en sak vet jag: det är inte bara de handfasta elementen – klippa, snö, is, marken under fötterna när jag vandrar eller stenen jag greppar när jag klättrar – som lockar. Lika mycket rör det sig om ogripbara ting som en fjärran horisontlinje, en väldig luftrymd, en säreget ljudlig tystnad, en stjärnhimmel oändlig som ingen annanstans. Och så ljuset!

I de riktigt höga bergen kan man få uppleva speciella ljusfenomen som till exempel ”alpglöd”. Solen har då gått ner bakom horisonten men bergens toppar sträcker sig så högt att solstrålar ändå träffar dem med ett mjukt rosa sken.

Ett annat fenomen kan vi kalla det inverterade jesusljuset. Alpglödens motsats om man så vill: gryningen är ett faktum men bergen skymmer de direkta strålarna som skjuter uppåt istället för neråt.

Ett sådant ljus annonserar i regel en klar morgon, medan det vanliga jesusljuset låter en sväva i ovisshet: ska det klarna upp eller drar det ihop sig till oväder?

”Jag ville sjunga i bergens ljus”, diktade Karlfeldt en gång. Mot bättre vetande väljer jag att tolka honom bokstavligt. Det blir mer poetiskt så, för i bergen överträffar verkligheten dikten.