En höstdag att minnas

Så hade jag inte tänkt mig starten på dagen. Men nattens frost satt stenhårt på framrutan så isskrapan fick ganska oväntat tas i bruk. Men sedan bjöd oktober på en av de finaste höstdagar jag kan minnas. Underbara dimmor och dimbankar bäddade in omgivningen och bjöd på ett underbart ljus. Som gjort för en heldag ute i det fria med kamera, goda vänner och ryggan laddad med kaffe och annat nödvändigt. Det bar, som så många gånger förr, åt trakterna kring Hornborgasjön, närmare bestämt Ore backar. Efter ett par timmar bröt solen igenom, det blev varmt och så sakta klarnade det upp. Längst ut På Ore backar ligger en knölsvan i dimman, vi passar på att ta en njutningsfull fika. En tröja åker av, nu är det nästan sommarvarmt. Lycka.

Tranornas rop högt upp i skyn hörs på långt, långt avstånd. De sista drar nu i stora flockar söderut för vintervila i Spanien. Lite vemodigt men om bara fem månader kan vi vänta att de första återvänder. Vi är inte ensamma att njuta av den fina höstdagen. Många kreatur håller markerna öppna. De är lite nyfikna men samtidigt lite avvaktande. Jag gillar dom skarpt och de gör sig så fint på bild. En av de sista sländorna flyger sökande omkring och tar slutligen lite vila i solen på en björkstam. En flock kronhjortar kommer travande över en åker och stannar när de får syn på mig. Jag hinner få ett par bilder innan de hastigt drar vidare.

Sicken dag!

Falköping om morgonen sedd från Mösseberg.

Ekskogen.

Ekskogen.

Naturvårdare.

Nyfiken.

Fundersam.

Fundersam.

Vad vill ni?

Sällskapet.

Björken.

Den riktigt gamla eken.

En gamling till.

Solen på vägg att lätta dimmorna.

En av höjdpunkterna.

Värmer sig i solen.

På väg söderut.

Tranornas rop är ljuv musik.

Knölsvan.

Kronhjortar i det vilda.

Bokskogen levererar

Efter regn kommer sol. Ja, denna gången stämde ordspråket. Gårdagens regn och rusk omvandlades till en strålande höstdag med näst intill sommartemperatur i solsidan. Finns det något ljuvligare än en tur i bokskogen en sådan dag? Ja, det gör det säkert men för min del sätter jag otroligt stort värde på några timmar i bokskogen en sådan här dag. Nu är det inte längre samma rusning till bokskogen som det var under en period när Covid 19 lockade skaror ut i naturen. Nu är jag i stort sett ensam i skogen, känner höstdofterna, njuter av ensamheten och tystnaden. Bokskogen har lite, lite, försiktigt börjat skifta i färg men ännu dröjer det till den riktiga färgexplositionen. De starka färgerna får sökas i den lägre vegetationen där olika typer av ormbunkar står för färgrikedomen. Rostbrunt. Lite negativ klang kanske men ack så vackert i kontrast med bokstammarna och de vackert mossgrönt klädda stenarna.

Solen värmer på bra i skogsbacken som vetter åt sydost. En flugsvamp stoltserar och minsann, en tegelröd ängstrollslända (eller är det en blodröd?) njuter på  i solen på den uppvärmda stenen. Jag känner mig privigilerad och lite varm inombords av lycka. Det är en ynnest att få uppleva detta naturens under. 

Så slår det mig plötsligt. Tiden har rusat i väg och jag måste hem. Jag har lovat hustrun en liten överraskning, en lunch på krogen för att fira vår bröllopsdag. Vore just snyggt om jag missade det med ursäkten; ledsen men bokskogen förtrollade mig så jag helt glömde...

På återseende, bokskogen.

PS Lunchen på Joels Brygga i Träslövsläge var utsökt DS.

Kulturlandskap att glädjas åt

Ekar, gärdesgårdar, kreatur, hästar, blommor, humlor och fjärilar och en hel del fåglar. Bättre än så blir inte morgonen som startar i soluppgången. Jag åker ett par mil till ett favoritställe som har precis allt som skänker mig lycka och nån slags inre ro. När jag slår mig ned i slänten har backsipporna precis vaknat efter en lätt frostnatt. I en dunge en bit bort ses de båda ardennerhästarna som bidrar till att hålla markerna öppna. Det gör kreaturen på andra sidan kullen också. Solen när över trädtopparna och det gäller att passa på att fotograferna med ljuset är som bäst och innan all frosten på backsipporna hunnit smälta. Aprils värmebölja är ljuvlig, både tröja och jacka åker av och till kaffet blir det äggmacka. Jisses, vad gott livet stundtals kan vara. Efter tre timmar är jag nöjd, utan att överdriva så är dagen räddad. Vissa platser längtar man tillbaka till i samma ögonblick man lämnar dem. Det här stycket välvårdade kulturlandskapet hör definitivt till den kategorin.

Lantbrukaren inte att förglömma. Han besitter konsten att vårda landskapet och låtit småskaligheten frodas. Så erhöll han också, mycket, mycket välförtjänt, Hallands Botaniska Förenings Floravårdspris för ett par år sedan.

Allt för nu.

Klicka på bilderna för större storlek.

Tallbiten - orädd rönnbärsälskare från norr

De är i sanning riktigt häftiga fåglar, tallbitarna. Nu har vi under än längre tid kunna njuta av dessa färgrika fåglar även i södra Sverige. Det är ett så kallat invasionsår av tallbit och det inträffar inte särskilt ofta. Senast, det var för cirka 20 år sedan, så det gäller att passa på att studera och fotografera dem när chansen ges. Exakt vad som lockat tallbitarna söderut är lite oklart. En en del av dem kommer så långt bortifrån som Ryssland. Men eftersom här är ett sällsynt rikligt rönnbärsår så är det troligen ingen vågad gissning att det är just tillgången på föda som lockat dem söderut. Till skillnad från nästa alla andra fåglar är de tämligen orädda och det går att med lite försiktighet komma riktigt nära. Tallbiten kallas ibland för nordens papegoja men också lite mindre smickrande för dumsnut. Detta möjligen för att den är så orädd och låter människan kom den in på livet.

Tallbiten är en färggrann fågel. Hannen lyser starkt rödbrokig medan honan är lite mildare i sina mer ljust rostbruna färg. Båda är mycket vackra. Jag hade turen att befinna mig ett par dagar på Mösseberg i Falköping då det fallit ett par centimeter snö. Tillräckligt mycket för att lägga sig på rönnbärsträden. Den vita snön kontrasterade fint till tallbitarna.

Bokskogen är vacker även när löven fallit.

De flesta löven har fallit till marken och nu letar sig ljuset in igen i bokskogen genom grenverket. Bokskogen har sin tjusning året om men kanske är den allra vackrast om hösten. Den där riktiga färgrikedomen infann sig inte riktigt i år, för det krävs en rejäl köldknäpp en natt eller två. Men det är väl så det ska vara för hur skulle det vara om de olika årstiderna alltid såg likadana ut? Variationen ger upphov till nya upptäckter och som naturfotograf bjuds man på nya utmaningar. Här följer några dagsaktuella bilder från Åkulla bokskogar som oavsett årstid alltid är värt ett besök.