Sista chansen och den ville jag inte missa

Helgen har gått i ett rasande tempo med hela lördagen upptagen med fotoutställningen i Varberg i samband med evenemanget Kultur dag&natt. Det blev en lyckad tillställning som inspirerade att ge sig ut med kameran. Turligt nog har det varit tämligen vindstilla i helgen så alla vackra löv har ännu inte fallit så det blev en tur till bokskogen.

Solen höll på att gå upp och vid Öströö slott tinade den rimfrosten efter natten där temperaturen vara nere på 7-8 minusgrader. Morgonsolen gav också varma färger och spädde på bok- och lönnlövens allt mattare färger.

Vid Skärbäck bildades dimma när solen värmde på över Humsjön.

Åt andra hållet, medsols, håller Skärsjön på att vakna.

Någon skrev att nu är det slut med höstfärgerna för i år. Det gäller inte bokskogen i Dagsås men nu ska det dra in oväder med mycket blåst så den här bilden går nog inte att ta imorgon. Men idag gick det och jag är glad att jag trotsade kylan och gav mig ut.

Många naturfotografer hävdar bestämt att hösten är den finaste årstiden. Efter morgonens tur i det jag brukar kalla "min egen nationalpark", Åkulla bokskogar, är jag benägen att hålla med. Hösten med klar luft och de fantastiska färgerna är underbar.

Men när våren börjar nalkas kan det inte hjälpas att det spritter extra av förväntan på många fina upplevelser och bokskogen är magisk när löven börjar spricka ut och den skira grönskan riktigt lyser av livskraft. Ja jisses, jag längtar redan dit men först ska vi igenom en vinter som i sina bästa stunder också kan vara en upplevelse.

Närmast väntar naturfotofestivalen i Vårgårda. Dit längtar jag också, hoppas att vi ses där!

En tur i min egen nationalpark - Åkulla bokskogar

Efter en dryg veckas flunsa eller något ditåt kunde jag nte hålla mig längre, det ryckte i avtryckarfingret som man säger på jägarspråk. Och visst, det handlar om jakt men av det lite mer oblodiga slaget, jakt på några fina höstmotiv.

Vännerna i Fotoklubben har tillbringar helgen i Söderåsens nationalpark i Skåne, en resa jag tvingats tacka nej till men gärna hade varit med på. Men i närområdet finns Åkulla bokskogar och det är sannerligen ingen dålig ersättning om det är höstfärger som är målet. Det är makalöst så färgrikt och vacker naturen är just nu och förmiddagens lilla, lilla solstrimma satte guldglans på både bokskog och tillvaron.

Men jag startade min lilla exkursion vid Dagsås kyrka. Där växer en ek som gjort särskilt starkt intryck på mig och som jag fotograferat vid många tillfällen tidigare. Den är helt enkelt enorm och hur många år den har på nacken vågar jag knappt ens gissa, säkerligen flera hundra år.

Eken står alldeles intill kyrkomuren och har en imponerande omkrets, kanske 5-6 meter.

Ekens hud har en patina i klass med dess ålder som färgats vacker av mossor och lavar.

Bokskogen i Skärbäck. Mer behöver egentligen inte sägas, det är vackert året om men aldrig så färgrikt som nu.

Den lilla söndagsutflykten går vidare mot Ästad och det ena trädet efter det andra försöker överbevisa mig om att just det är värt att förevigas. Jag fastnar för en mäktig lönn vid Ästad gård. Majestätiskt står den i fårhagens sluttning och riktigt skriker ut att jag är störst, bäst och vackrast.

Och se, det tycker jag också och därför får lönnen avsluta dagens inlägg.

På återseende.

En höstdag som gjord för både färg och svartvitt

Efter tre strålande höstdagar var det så dags för en vanlig höstdag, det vill säga tämligen gråtrist och med några droppar regn emellanåt. Som jag tidigare skrivit är Hornborgasjön året om värd att besöka och idag blev det en tur på den västra sidan, vid Ore backar.

Hemmavid, i Varberg, var det Photowalk och här fick jag skapa mig egen photowalk. Det blåste nordostan, isande kall och den dämpade kreativiteten men några bilder blev det samt några försök med svartvitt.

Enligt medföljande expert är det stolt fjällskivling som poserar. Passande namn för den mäktiga svampen ser verkligen stolt ut.

Helt nära stod ytterligare ett exemplar men betydligt mindre och med ett annat utseende.

Gråtrist dag men kontrasterna fanns.

Hornborgasjön är ett gigantiskt naturvårdsprojekt som tagit många år. Vid den senaste sjöhöjningen ställdes en hel del björkskog och annan vegetation under vatten. De håller så sakta på att förmultna men bidrar till den biologioska mångfalden. Så mycket färg innehåller inte bilden och den gör sig bättre i svartvitt.

Detta området ligger precis utanför udden längst ut på Ore backar varifrån man ser bort till utloppet. Här kan havsörnen ofta skådas, så också idag och dessutom på nära håll. Var det inte det jag sa, att Hornborgasjön alltid är värd ett besök oavsett väder.

En tur i Gammelskogen och längs Tidan

Det är gott med långledigt efter en arbetshelg. Den tillbringar vi nu på Mösseberg i Falköpng dit vi dragit vår husvagn för vintern,. Här har vi vintercampat sedan slutet på 1990-talet och lärt känna bygden liksom fått många nya goda vänner.

Vi åker ofta om hösten till Gammelskogen i Ryfors borta vid Mullsjö. Där rinner ån Tidan där morgondimman lättade när vi kom dit vid 10-snåret.

Västergötland och inte minst Falbygden har storslagen natur där, får man väl ändå säga, Hornborgasjön är juvelen i kronan. Vi kan bara ganska lite om markerna runt Mullsjö men strax bortom Mullsjö ligger Ryfors med både sjö, Stråken, ån Tidan och Gammelskogen inom ett och samma promenadstråk. Det området tycker vi är en juvel som vi ofta besöker.Ett område för den som gillar att vandra i naturen. Med ordentlig packad fika- och fotorygga är det lätt att göra en heldag i området. Och det är det defintivt värt.

Lönnlövets sista färd.

Morgonfrosten släpper sitt grepp och bildar droppar med fina mönster.

Gräsmattan har blivit till lövmatta och färgrikedomen är det inget fel på. Efter några frostnätter går det fort för träden att fälla sina löv så det gäller att passa på att njuta medans tid är.

 I Gammelskogen är det sparsammare med färg men där ljuset letar sig ned finns mycket att utforska. Med lite tur knackar det snart försiktigt i ett gammalt träd, med lite (nåja mycken) tur kan det vara den tretåiga hackspetten. Den har vi haft förmånen att se vid ett par tillfällen.

En oförglömlig vecka i Innerdalen

Jobbet inkräktar för mycket på min fritid och därför har det tagit lite tid att komma i gång med bilderna från fotoveckan i Innerdalen. I mitt förra blogginlägg önskade jag en förhoppning om fint väder och det blev nästan för bra. Strålande sol mest hela tiden och som ni alla vet ger det sällan det bästa fotoljuset. Nu gick dock solen några korta ögonblick i moln så veckan blev otroligt lyckad om än i avsaknad av de där dimbilderna som man så gärna också vill ha.

Men det går inte att få allt, Innerdalen finns kvar och nästa år är ett nytt år och kanske vi ses igen. Per, Claes och Günter bidrog tillsammans med övriga deltagare till en riktig toppenvecka. Mycken erfarenhet, klokskap och humor delades det frikostigt ut av och jag är full av fräscha intryck som förhoppningsvis gör mig till en bättre fotograf.

Kvällarna med bildkritik var oerhört givande och inte minst Pärs kritik och analys av bilderna var givande. Men det är klart, vad kan man annars vänta sig från denna guru inom svensk fotografi som dessutom har 30 år bakom sig i just Innerdalen. Nu är det Claes och Günter som tagit över värdskapet för Innerdals-veckan och det har förutsättningar att bli riktigt, riktigt bra det också. Två sköna göteborgare som bjuder på sig själva och ställer upp för att deltagarna ska få det så bra som möjligt. Gött.

2 198 råfiler med 36mpx-kameran tog lite tid att ladda in men nu är de på plats och antalet bilder har så sakta börjat minimeras. De ska ned under 500, kanske ännu lägre men det får ske i omgångar och i den takt jag känner att de inte håller måttet.

Jag ska hålla en liten bildvisning i Fagered, en mindre ort i Falkenbergs kommun, senare i höst och har gjort i ordning ett litet bildspel från Innerdalen som jag tänkte visa som bonus om de orkar se fler bilder från mig efter den ordinarie visningen. Här kommer några av dessa.

Vi, Christer och jag, kunde bara inte passera Dovrefjäll utan att stanna till och ta några bilder.

Visst var det en ansträngande promenad från parkeringen till hyttan. Men vad gjorde det när motiven radade upp sig. Och det fina vädret har jag nämnt - badväder.

Efter en stjärnklar natt med någon minusgrad blev det att krypa och fånga frosten och vattendropparna.

Tidigt om morgonen, ljuset är på väg bortom fjälltopparna och ännu en fin dag randas.

Hällarna var en höjdpunkt där man kunde lagt i det närmaste hur mycket tid som helst. Vilka formationer årtusenden av forsande vatten skapat. 

Den här vandringen hade Christer och jag i förväg bestämt oss för att inte följa med på. Men med den inlevelse Claes berättade om vilken lön för mödan vi skulle få var vi inte sämre än att vi ändrade oss. Det blev tuffare än jag trodde (Tack Brita från Ö-vik för din omtanke om mig på väg upp) men väl uppe var det en fantastisk känsla och en lika fantastisk utsikt. Och på toppen fanns så mycket mer att fotografera än enbart utsikten. En höjdardag i ordets rätta bemärkelse. Och veckans bästa fikapaus blev det också på toppen.

Näringsfattigt men vackert. Hur har det hittat dit och hur kan de leva i en klippskreva på toppen? Fascinerande och vackert.

Nu är vi glada i hågen på väg till meander, den så omtalade och väldokumenterade meander. Älvkröken som slingrar sig så vacker i landskapet och det klara vattnet som gör att bottnen syns överallt och kan få en fotograf att gråta av lycka. På vägen dyker många motiv upp, det ena vackrare än det andra.

Visst är det en fräck och elegant kurva älven gör, det som också kallas att älven meandrar.

Forsen. Vatten har en särskild dragningskraft och ger många möjligheter till spännande bilder.

Fantasin kan få flöda fritt liksom vattnet.

En klassiker i Innerdalen.

En riktig höstbild som avslutning. Innerdalen bjöd på fina höstfärger och det är svårt att låta kameran vila. Komposition och bildtänk hamnar, i vart fall hos mig emellanåt, i bakvattnet inför allt det vackra som bjuds i överflöd. 

När jag så sakta går igenom bilderna tänker jag "varför gjorde jag inte så eller så" och får samtidigt en längtan tillbaka för att göra det bättre nästa gång. 

Innerdalen - vi ses igen!