Med dunjacka och långkalsonger i Jämtland...

Tack och lov att den lilla dunjackan liksom långkalsonger och regnkläder åkte med i semesterpackningen. Efter en fantastisk vecka i Fulufjällen tog det tvärstopp i Jämtalnd med både sol och värme. Men nu utlovas en stabilisering och lite högtryck med temperaturer på 20 grader eller däröver. Det ser vi fram emot och kanske kan harrfisket också förbättras i samma takt. Mellan regnskurarna och fisket har det blivit några fototurer i omgivningen. Här är några bilder från den senaste veckan.

Solnedgång vid Kvissleströmmen.

Efter sol kommer regn.

Humlorna suger den sista musten ur rödklövern.

Familjelycka hos sångsvanen.

Sångsvan.

På myren en bit bort hållet ett par tranor till.

Kungsörnen tar sig dagligen en tur över skogen i jakt på något ätbart.

Och så den ständige följeslagaren på skogsturerna - lavskrikan.

En sista från Njupeskär

Klockan 03.55 slog jag upp ögonen, fem minuter senare skulle väckarklockan ringt men när något roligt och spännande är på gång sover jag lätt. Jag ville ju till Njupeskär riktigt tidigt för att se om solens första strålar letade sig in i klyftan och skapade fint fotoljus. Dessutom är trängseln dagtid rätt besvärande och den rätta känslan har svårt att infinna sig.

Nu var jag först på plan och träffade på första besökaren först vid åttatiden och det var vandrade som kom från fjället. Ljuset då? Jo, lite bättre och inte så mycket skugga men solen stiger snabbt och de höga bergen  hindrar snabbt luset från att nå in och allra längst ned. När jag som bäst slet med att få till några fina bilder kom strömstaren helt obekymrat uppifrån mot mig och tog ingen större hänsyn till min närvaro. Jag gillar strömstaren skarpt liksom lavskrikan som jag de här dagarna vid Fulufjället haft närkontakt med flera gånger.

Det är något alldeles speciellt med en nationalpark. Den gamla granurskogen vittnar om att här får naturen sköta sig själv utan mänsklig inblandning. Det skapar en biologisk mångfald i särklass och det är njutningsfullt att ströva i sådana marker. Nordvästra Dalarna har bjudit på strålande väder, ganska kalla nätter ned mot endast några få plusgrader till högsommarvärme dagtid. 

Om bilderna blev bättre än gårdagens är jag inte helt säker på. Det kvittar vilket, jag hade sex underbara timmar i nationalparken och det lever både gott och länge på.

Dagens bildskörd så.

Lite mer och annorlunda ljus i ottan.

Strömstaren var med mig hela tiden.

En rackare på att springa på klippblocken.

När naturen själv får välja.

Samma här.

Ett lite mindre vattenfall en bit nedströms.

Några bilder på lavskrikan får avsluta.

Älg, tjäder och heldag på Fulufjäll

Fulufjället och Njupeskär har tagit mig med storm med sin storslagenhet på rimligt avstånd från Västkusten. Gårdagens lilla vandring till Njupeskär gav inte de bilder jag hade hoppats på. Fel ljus, för mycket folk så jag fick hela tiden avbryta och lyfta undan stativet för att släppa fram folk. Jag bestämde mig för att åka tillbaka lite tidigare idag. Hustrun gillade tanken där vi för några timmar kunde ha Njupeskär för oss själva. Vi var på plats vid åttasnåret och då hade endast några få gett sig ut.

Vägen upp från den lilla byn Mörkret, puhh, vilket namn, bjöde på både älg- och tjädermöte. Särskilt tjäderhönan med sina fyra halvstora kycklingar var en höjdare. Hon vägrade lämna vägen innan alla fyra kycklingarna kommit i säkerhet i vägrenens höga gräs. Om nu en tjäder har ett kroppsspråk så läste jag in "Jag är en stolt mor till dessa fyra och först när vi alla lämnat vägen får du köra vidare".

Det får man säga vara en bra start på dagen. Först en älg och sedan tjäderfamiljen. Nu var det bara ljuset vid Njupeskär som skulle vara på min sida. Men inte heller idag var ljuset det rätta så i morgon åker jag upp i soluppgången och hoppas att solen kan lysa upp och in i Njupeskärsklyftan lite bättre. Annars var det någon som sa att midsommardagen på natten vid 02-tiden är den bästa fototiden rent ljusmässigt.

Efter ett par timmar vid Njupeskär vandrade vi det som kallas "Fallet runt", sammanlagt 5,5 kilometer. Det var en ganska tuff vandring med brant och blockig terräng innan vi var uppe. Belöningen blev en vidunderlig utsikt och aldrig smakar en fika så gott som efter ett slitsamt pass på fjället. Dagens lilla bildskörd så.

Morgonpigg men lite blyg älg.

Tjäderhönan med fyra kycklingar såg till att de små kom helskinnade över vägen.

Alla i säkerhet? Då lämnar jag också vägen. Tjäderhönan är som en riktig kapten ska vara.

Liten hund? Kanske blir den större om den vattnas. På Fulufjället tänker de på de fytfota vännerna.

Njupeskär, Sveriges högsta vattenfall.

Nedströms fallet.

Strömstaren trivs nedströms fallet.

Belöningen efter slitsam vandring.

Lavskrikan gjorde oss sällskap till fikat.

Orädd tiggare som gärna snor åt sig en bit i ett obevakat ögonblick.

Hustrun och springer spanieln Indra tar en välförtjänt vila.

Tripp, trapp, trull - en sån mårdkull!

Vissa dagar är det extra roligt och spännande att vara naturfotograf. I dag var det en sådan dag, en dag då man tänker på bilderna man just tagit och funderar på hur bra de egentligen blev när de väl dyker upp på datorskärmen. Den lilla kameradisplayen har en tendens att överdriva kvaliteten på bilderna tycker jag.

Vid min lilla runda i går mötte jag som hastigast en mård. Så hastigt att jag inte hann med att ens få till en dålig bild på den. Vips, så var den bara borta i den lilla julgransplanteringen. Det kommer en ny dag, en ny morgon, tänkte jag och tog mig upp i ottan för att se om den möjligen var i farten igen.

Och se, naturen slutar aldrig att överraska. Jag gick min lilla runda, tog kanske lite extra försiktiga steg och stannade där jag i går såg mården. Framför mig på kanske 15 meters avstånd står en ek med en kal stam nedtill. Plötsligt, ja, jag blev så paff att jag nästan tappade kameran, kom en mård klättrandes nedför stammen. Och så en till. Och så en till. Jisses. De försvann i de höga gräset men kom nästan omgående tillbaka och jag kunde ta några bilder. Sannolikt hörde de kameraslutaren, efter lite nyfiket tittande åt mitt håll försvann de ned i gräset och var borta. Men vilket möte. Andningen var häftig och hjärtat klappade så där gott ni vet när man upplevt något ovanligt och väldigt både sällsynt och vackert. En bit bort tjattrade törnskatan som från sin kvist observerat det hela. Jag stod stilla i ytterligare en halvtimma i hopp om att de, troligtvis årsungar, skulle komma tillbaka men det gjorde de inte. Kanske i morgon bitti..?

På hemvägen cirkulerade den röda gladn över den nyslagna vallen. Jag kunde inte hålla mig utan packade upp prylarna igen och fick några bilder.

Lite ärtsoppa på det och den här torsdagen är fullbordad!