Så som jag ser det
En vinterdag att lägga på minnet
Så, äntligen gavs det lite utrymme för solen. Efter två riktigt tunga gråvädersdagar vaknade jag till en riktigt fin vinterdag och det blev ett par riktigt sköna förmiddagstimmar vid Hornborgasjön. Det är alltid spännande att besöka Hornborgasjön, det går aldrig att förutsäga vad som kan dyka upp i fågelväg.
Längs vallen på väg bort mot utloppet. Det är högt vattenstånd och sjöfåglarna har stora ytor att röra sig på. Här ses havsörnen ofta jaga sedan den spanat in sitt byte från någon av torrakorna i sjön..
Vassen står vacker längs kanten och är kärt tillhåll för de minsta fåglarna.
Längs kanten har det också bildats lite is och på vasstråna bildas isklumpar som påminner om klockor.
Ljuset förändras snabbt en vinterdag i december.
Att stilla gå längs sjökanten är som att gå en konstrunda. Is har en sällsynt förmåga att skapa formationer som väcker fantasin.
Här är det ju klockrent vad som formats.
I motsatt riktning, mot fågeltornet längst ut på Ore backar, går skogen ända ned till sjökanten. Det är ett eldorado för många småfåglar som söker föda i vassarna och har tillgång till skogens skydd på nära håll. Särskilt trevligt är det när flockar av stjärtmesar med sitt svirrande läte drar runt i småbjörkarna som står precis i vattenkanten. Lummer växer rikligt och står vackert grön lagom att plocka hem till juldekoration. Jag nöjer mig med att ha den på bild.
Trevlig helg önskas er alla.
PS Jag såg ingen havsörn, inga stjärtmesar och även i övrigt var det tunnsått med fågelobservationer vilket bilderna kanske avslöjar. Tänk, det blev en väldigt fin dag i alla fall DS
Fotografering sätter färg på en grådag
Det är blöttt och grått nu kan man säga. Här i södra Sverige kan man bli lite avundsjuk på fotovännerna i norr som redan har vintermotiv i överflöd. Nu hjälper det ju föga att gå omkring och önska att man befunnit sig där uppe i norr utan man får försöka på hemmaplan. Det är i sanning en utmaning när det är gråare än någonsin och det faller ett lätt snöblandat regn.
En liten färgklick hittade jag trots allt och rött och vitt gör sig bra i kombination på bild.
Det blåser en lätt vind men lövet är förtyngt av lite snö och håller sig tillräckligt still för en bild.
Här är ett annat som kämpar in i det sista för att inte falla till marken.
Det är egentligen inte mer än ett skogsdike. Men höstens rikliga regnande har förvandlat diket till en liten vackert forsande bäck.
Vatten och vattendrag har en speciell dragningskraft på mig och bjuder som oftast också på fotomöjligheter. Dagens fototur går inte till historien som den bästa men både kameran, stativet och jag blev rastade. Gott så en dag som denna.
Glitter, strömstare och litet test med uppfälld spegel
Lovade ju att återkomma under helgen med ett ytterligare test av det där med uppfälld spegel. Jag gjorde som senast och det är med samma resultat, uppfälld spegel ger skarpare bilder.
Bilderna är tagna på 1/6 sekund, bländare 8 ISO 400.
Skillnaden är påfallande och enligt mitt tycke stor vilket motiverar mer fotografering med uppfälld spegel. Här är ytterligare ett exempel.
Skillnaden här är lika stor men motivet gör att det kanske inte syns lika mycket.
Jag var ju inte i skogen för det här testets skull utan för att se om strömstaren behagade visa sig. Och det gjorde den men i dag var den lite skyggare än häromdagen då de var tre.
En bild hann jag med innan den tyckte det var för besvärande. Långt håll och kraftigt delförstorad så blev det inte bättre än så här. När jag var på väg hem tittade solen fram och det glänste vackert i gräset.
Knäskydden på, ned på alla fyra och armbågarna som stativ. Det funkar ju fint när tiden blir 1/640 på full glugg och 100 mm objektiv. Nu väntar arbete i tio dagar, mörkt när jag åker och mörkt när jag kommer hem. Då blir det lite kvällstid framför datorn med mitt lilla bokprojekt som ska vara klart till 10/12 då barnbarnet ska få den i present.
Uppfälld spegel ny och viktig erfarenhet
Det har sagts och skrivits en del om att Nikon D 800 inte är riktigt så förlåtande. Det har jag tolkat som att den, i jämförelse med t ex D 700 och D 300 och jämförbara, helt enkelt kräver en bättre fotograf för att det ska bli riktig bra och kamerans potential utnyttjas fullt ut.
Min erfarenhet av kameran hittills är att jag numera använder stativ i mycket högre utsträckning än tidigare för att det ska bli riktigt skarpt. Det behöver ju inte betyda att det är kameran som behöver det utan det helt enkelt är jag själv som fått allt svårare att hålla still. Nåväl, jag gillar, som en del av er redan vet, att arbeta med stativ så det är egentligen inget problem.
I går morse var jag ute en sväng för att försöka fånga några strömstarar på bild. I väntan på att de skulle dyka roade jag mig med ett litet experiment med ett , för mig i vart fall, förbluffande resultat. Jag gjorde om det flera gånger för att verkligen försäkra mig om att det inte var en engångsföreteelse.
Kameran på stativ orddentligt nedtryckt i marken. Kraftigt stativhuvud och D 800 med en fast 300 mm/4 monterat och elektronisk utlösare. Bilden ovan är tagen på vanligt sätt, 1/3 sekund, bländare 7,1 och ISO 800.
Den här bilden är tagen sekunderna senare med exakt samma data. Skillnaden här är att jag använt mig av uppfälld spegel. Bilderna är kraftigt delförstorade och jag hoppas att skillnaden tydligt framgår.
Orsakar spegeln verkligen sådana vibrationer att skillnaden blir så stor? Det verkar så och nu blir det mycket uppfälld spegel för min del när tiderna blir lite längre.
Strömstararna dök aldrig upp och hur lätt vore det att fånga dom med uppfälld spegel?
En å värd ett återbesök eller två
Den normalt tämligen lilla ån som rinner genom bokskogen är större än någonsin. Den sista biten ned mot sjön svämmar den över på flera ställen och de gamla innötta stigarna står under vatten.
Här är ett sådant ställe där det bildats en liten sjö men vattnet står helt stilla, löven ligger som fastnaglade och alkärrets träd speglar sig i den blanka ytan.
De sista löven kämpar sig kvar på sina grenar.
Längre ner blir det mer strömt och som på beställning hör jag det karaktäristiska ljudet av strömstare. Och ja, där kommer den i full fart. Och en till. Och en till. Det har jag aldrig sett för vid den här ån, tre strömstarar vid ett och samma tillfälle.
Ormbunkarna böjer sig vackert ut över åkanten.
Hösten skapar de underbaraste färger och det tidiga morgonljuset är perfekt fotoljus.
De fallna löven bildar vackra mönster.
I morgon blir det återbesök. Då med 300 mm, möjligen också med 1,4 converter för att försöka fånga de fina strömstararna på bild. Det var faktiskt inte så rädda av sig, tror bestämt att det är en årskull och de har inte ännu bättre vett än att vara ganska oskygga. Hoppas det hååler i sig ett dygn till.