En fototur med förhinder och luftombyte

Mellan lågtrycken utlovades en fin dag på fredagen. Som gjord för en tur i markerna. Men först blev det några turer till Varberg sedan fotokompisen Christer fått punktering på motorvägen men lyckats ta sig till Björkängs vägkrog en halvmil från mitt.

Med lätt förtvivlad röst ringde han vid åtta och berättade vad som inträffat.

Jag kommer, sa jag och plockade snabbt ihop mina grejor. Nu är det ju så att många nya bilar inte har något reservdäck, det hade inte Christers och det har heller inte min. Och vad hjälper det med en kompressor i bagageutrymmet när däcket är söndertrasat?

Nåväl, Ärlebo i Varberg kunde låna ut ett reservhjul på fälg. Så vi körde till stan, hämtade hjulet, tillbaka till Björkäng och bytte, tillbaka till stan och lämnade in bilen. Men så lätt att hitta ett likadant vinterdäck var det ju inte. Men två Michelin i rätt dimension kunde de orda och montera under dagen.

Christer slog till och så kunde vi äntligen ge oss ut på vår planerade fototur. Visserligen några timmar försenade men vaddå?, fint väder och problemet med bilen på väg att lösas även om det skulle kosta en slant.

Vi hade tänkt oss Sumpafallen men förseningen gjorde att vi i stället bestämde oss för Dagsås och markerna vid Gummaråsen som jag så ofta vandrat i.

Det är inte längre samma nöje. I mitt yrke som journalist på Hallands Nyheter har jag skrivit spaltkilometer om etableringen av de fem stora vindkraftverken på Gummaråsen. De må vara så att ingenjörskonsten är beundransvärd, elbehovet gigantiskt och energin de levererar förnyelsebar.

Men priset är högt som jag ser det. Det är ett stort ingrepp i naturen och stanna till och lyssna efter fåglar ter sig tämligen meningslöst numera. Ljudet av vindkraftverken förtar naturupplevelsen och det är bara att hoppas att de som bor i närheten och dagligen hör ljudet vänjer sig.

Naturen i omgivningen är sig lik även om det tillkommit några nya vägar. Det går att leva med att de höga tornen står där men ljudet är ingen rolig historia. Det vilar ett stort ansvar på politikerna när de i framtiden ska besluta om nya etableringar och jag avundas dem inte. Alla vill vi ha energi bara det inte stör mig och mina intressen!

Jag ska försöka vänja mig vid verken och dess oljud för området är naturskönt och lättillgängligt och jag älskar att ströva där med kikare och kamera runt halsen och ryggan full av fika.

Så gjorde också Christer men vi fick slita fick i den djupa snön. Spårstämpalrna vittnade om rikligt med vilt, även färska spår efter vildsvin.

Timmarna i skogen gick fort, fikat i solen gav en liten, liten känsla av att nu är vi på väg mot våren. Och så är det ju.

På seneftermiddagen kunde vi så stanna till vid Ärlebo och Christer kunde hämta sin bil, nu med nya fräscha vinterdäck på bakaxeln och minneskoret fullt av fina bilder från mina hemmamarker.

Christer byter däck

Njuter i snön

Ljudlig kraftkälla

Inte ens långkallingar hjälpte

Strömstararna vid Herrtorps Qvarn bortåt Skara var mitt mål för dagen. Där har jag varit förr och alltid sett flera av de fina fåglarna. Med lite försiktighet går det ofast ganska bra att få fina bilder på dem. Nu hade jag fått tipset att försöka fotografera med lite längre slutartid för att få ett mjukt rinnande vatten och strömstaren vackert i fokus.

Med värsta vinterkängorna, dubbla sockor liksom långkallingar, pälsmössa, nyladdade battrier, stativ och tålamod så var minus tio grader inget hinder för en lyckad fototur. Om de nu inte varit för strömstararna. De var inte där hur jag än spanade.Men plötsligt hördes det karaktäristiska lätet och så svischade en förbi nedströms Tidan och för att inte ses mer...

Snopet men åka hem utan bilder fanns inte i tanken. Så det blev objektivbyte och några andra motiv. Det var ganska kul i det strålande vintervädret och motiven finns, det gäller bara att se dem.Det kan vara nog så svårt. Men här några av dem i vart fall. Strömstarar blir det innan vintern är slut. Tror jag.

Kämpar i kylan

Det grönskar

Vintergatan

Vinterlandskapet

Med blandade känslor

Bokprojektet har fått vila några dagar då vi tillbringar några dagar, ja, en hel vintervecka, i vår husvagn på Mösseberg i Falköping. Här hade tiden funnits för lite arbete med bokbilder men skärmen på den bärbara är inte mycket att lita på vid bildbehandling enligt min erfarenhet.

Här är det vinter ska jag säga och bara några mil mot Jönköping, i  Mullsjötrakten, är det nästan meterdjupt med snö.

Så i årets första inlägg blir det några bilder, kort skulle min kompis i Fotoklubben i Varberg  säga, från det snörika Västergötland.

Sedan kan jag inte låta bli att nämna en av de ritigt stora skådespelarna i Sverige, Per Oscarsson. För bara några dagar sedan såg jag "Kan du vissla Johanna" och den tål att ses hur många gånger som helst.

Så kommer vitill Falköping, åker på nyårsafton till Hornborgasjöns utlopp. På väg tillbaka på den lilla vägen får vi stanna för en polisbil och så en bil från räddningstjänsten som bärgar en traktor med släp som glidit i diket. Vi funderade på varför räddningstjänsten var ute och bärgare och fick senare det minst sagt sorgliga beskedet; de hade varit på släckning där Per Oscarsson och hans hustru med all sannolikhet innebränts.

Här kommer lite bilder från dagen samt bilden från bärgningen.

 Torpet.

I backspegeln.

Västgötarally.

Önskebrunnen.

Damerna i tallskogen.

Glest i snöstaketet.

Väntande värme.

Ekorren som inte satt i granen.

Olycksbådande bärgning.

Början till ännu bok

Tidigare i höst fick jag för mig att göra en fotobok. Laddade hem program och satte i gång. Men jag kom inte så långt, det var ett struligt program och jag tappade sugen. Men så fick jag en ny Mac (kör Windows hemma) på jobbet och tänkte att där kan jag ju testa för jag visste att Mac fått bra betyg i de tester jag läst.

Kopierade ivrigt bilderna över på ett USB, laddade in dom i Macen och klickade på Fotobok. Sedan var det bara att välja bokkvalitet, layout och dra bilderna till de olika rutorna. Klart på ett ögonblick, nåja nästan, och så en klick på köp. Fyra dagar senare landade paketet hos mig och det var ett kanonresultat, tycker jag. Bra kvalitet på papper, rygg och inbindning, fina färger och supersnabb leverans. En hel del arbete och 525 kronor fattigare - men jag hade gjort en bok, minsann!

Så nu jobbar jag med en ny bok, en naturfotobok, som ska bli lite tjockare och förhoppningsvis lite bättre. Målsättningen var att bli klar i år men så blir det inte. Första boken gjorde jag från den fjällvandring jag gjorde tillsammans med hustrun och några goda vänner förra sommaren. Jag gjorde det enkelt för mig och placerade bilderna i kronologisk ordning.

Nu har jag ett liknande upplägg då jag bestämt mig för att försöka spegla ett år i markerna och det blir ju på sitt sätt en slags kronologisk ordning. Men ändå mycket svårare då jag ska ha med så många fler bilder.  

Blåmesen är en av mina favoritfåglar, dels för dess vackra färger men också för att den i sitt uppträdande alls inte är någon mes. Kanske är det en bokbild du just nu tittar på?

Hittills har jag valt ut och bearbetat 37 bilder och har tänkt mig cirka 150 bilder.

Jag vill inte vara den som tappar pinnen

Tack Leif, för stafettpinnen. Det gav mig också en anledning att äntligen skapa mig en bildblogg på Fotosidan.

Min bästa bild 2009?

Spontant dyker det upp några bilder som jag är särskilt svag för. Det betyder inte nödvändigtvis att de är bra men jag själv tycker om dom. Den jag nu väljer trodde jag först var tagen i början på det här året men den togs i december. Jag minns fototillfället särskilt väl. Det var vid Hornborgasjöns utlopp och det var kallt. Rent ut sagt, ja ni vet, kallt. 19 grader. Brr och så lite blåst på det. I vassen längs vallen hörde jag ett par blåmesar och stannade till och beundrade de små fåglarna. Det sägs ju att blåmesen är en tuffing vid fågelbordet. Det stämmer säkert. Men det är i sanning också tufft att i minus 19 grader flaxa omkribng i vasstopparna på jakt efter något ätbart för att överleva. Med det som lite bakgrund så väljer jag den här bilden som min bästa 2009.

Min gode vän i Varbergs Fotoklubb, Christer Larsson, har hårddiskarna närmast överfulla av bra bilder. Jag lämnar över stafettpinnen till honom och hoppas att han antar utmaningen, börjar blogga och bjuder på sin bästa bild från 2009.