Först förvånad sedan mycket ledsen

Här om dagen när jag på väg till redaktionen efter ett jobb satt där plötsligt en kattuggla mitt på vägen. Jag hade kört i motsatt riktning en halvtimma tidare utan att se något särskilt.

Inte långt från platsen går en teleledning över vägen, kanske har den kolliderat med den funderade jag. Den flyttade sig inte när jag gick emot den men följde mig med vitt uppsärrade ögon och glasklar blick när jag gick bakom den för att ta tag i den och lyfta in den till en säkrare plats i skogen.

I kanten av skogen låg en liten risbröte och där kravlade den in. På hemväg från jobbet samma kväll svängde jag förbi och då satt den fortsatt på samma plats. Jag hade ju en sådan stark önskan att den skulle vara borta, flugit i väg till sitt hem, kanske sina ungar. Senare samma kväll tog jag ytterligare en sväng förbi och då hade den förflyttat sig till en gren och satt en knapp halvmeter ovan marken. Det var ett gott tecken men jag började misstänka att den skadat någon av vingarna och inte kunde flyga. Jag tog några bilder och lämnade den i fred i hopp om att det var sista gången vi sågs.

Tyvärr var det inte det. I lördags förmiddag låg den död intill risbröten. Det gjorde mig mycket ont och jag har varit mycket ledsen för detta över helgen. Naturens villkor är i många stycken mycket grym, jag vet det men lider ändå otroligt mycket när jag ser djur på ett eller annat sätt lida.

Min kattuggla lider inte mer, det kan jag åtmonstone vara glad för.