En vinterdag att minnas

Brr, minus 17 i arla morgonstund och det är högst ovanligt på västkusten. Nu hade jag tanken på ett besök på Moruås tånge men blev lite osäker om det ändå inte är för kallt. Ähh, fega inte ur nu utan leta fram din 20 år gamla klenod och ge dig iväg, sa jag till mig själv. Sagt och gjort, en djupdykning i garderoben efter klenoden som är en nästan 20 år gammal Fjällräven Expedition dunjacka. Den köpte jag en gång för att stå ut med fågelskådningen i vargavintern. Nu kom den väl till pass. Ju närmare Morups tånge jag kom ju tätare blev dimman vilket jag inte räknat med. Men det vintriga landskapet är ändå bedårande vackert och det gäller att passa på medan vi har vinter, till veckan har det utlovats en hel drös med plusgrader och regn. Det väderomslaget kan möjligen få elmätaren dra ned lite på takten, just nu påminner den närmast om en fläkt...

Till Morups tånge åker jag ofta, tar mindre än en halvtimma med bil och där finns alltid något att njuta av. För dagen var min förhoppning att stöta på skärsnäpporna som håller till där nere. Dessa tuffa små vadare som verkar helt obekymrade över den bistra vintern. Och visst var det på plats, först en sedan ytterligare 5-6 stycken plus en annan liten  vadare som jag tror är en kärrsnäppa i vinterdräkt. Jag strosade runt i två och en halv timma, njöt av fåglarna och stillheten. Jag var helt ensam, inte en människa syntes till under hela förmiddagen. Kanske säger nåt om tokigheten att ge sig ut i den kylan. Men jag njöt som sagt och dunjackan gjorde sitt jobb. På hemvägen tvingades jag göra ett stopp, en flock hjortar betade på ett stycke intill vägen. Det blev ett par bilder innan flocken drog i väg och korsade gamla E 6 och in i den skyddande tallskogen. Solen hade under förmiddagen gjort tafatta försök att bryta igen dimman och på hemvägen lyckades den. Det blygrå ljuset blev plötsligt lite varmare.En minnesvärd förmiddag.

Inte alltid helt sams.

En kärrsnäppa i vinterdräkt?

Dimman låg tät hela förmiddagen och det bjöds på skiftande ljusförhållanden.

En vacker syn.

Solen bryter igenom och ljust blir annorlunda.

Vad händer söndag förmiddag?

Ja, det är frågan. Så låt oss se hur det är i Tvååker en helt vanlig söndagsförmiddag. Greppade kameran och gav mig ut 08.30, efter lite drygt två timmar och 7 kilometers traskande var jag hemma igen. Jag tog en sväng ut till Munkagårdsgymnasiet som ligger precis i utkanten av samhället för att se den fina parken i höstskrud. Händelserna var få och människor jag mötte ännu färre. Så svaret på frågan är; nej, det händer inte mycket men ett gäng bilder blev det än då. Ok, nu går vi så häng med.

Nya kyrkogårdsmuren är ett praktverk och vittnar om känsla för hantverket.

Tvååkers kyrka.

Någon kanske fryser om huvudet.

Inbjudande och vackert.

De första människorna jag träffar på. De räds inte de skyhöga priserna. Glad att jag lät bilen stå.

Inne på Time är chefen Johan Johansson i full gång. 

Med hopp om  en fin söndag.

Lämnar city (he, he) för att se Mungagårdsgymnasiets park i höstskrud. Möter en ung förälder och ser en kråka på en lyktstolpe. Alltid nåt.

En Skeppshult.I cykelkommunen Varberg!

Soluppgången ger lyster åt höstfärgerna.

Färgprakt.

Fontänen ger liv åt parken.

Fallfrukt är pallfrukt. Smakade sötsyrligt med rött fruktkött, kanske Red love? Borde plockas och lämnas till musteriet i Tvååker.

Syrenhortensia. Så stod det på namnskylten i vart fall.

Härliga höstfärger.

På hemväg, passerar den lokala färgbutiken.

Oscar Svenssons torg och Sonjas Veranda. Senaste sevärdheten i byn och redan ett turistmål som det verkar.

Bandhund på promenad.

Nu är det förmiddag och oktobersolen värmer gott.

Hemma. På vändplanen leker några grabbar.

Ett inlägg fullt av oro

På några få dagar ordnade några unga människor en demonstration på Varbergs torg till stöd för Ukraina. Budskapet spreds snabbt på sociala medier och vid starten 14.30 på söndagseftermiddagen hade mellan 200--300 personer mött upp. Många hade också anammat uppmaningen att färgen för dagen var gult och blått. Det är en mörk tid just nu, den ryska regimen med Vladimir Putin i spetsen sätter hela världsfreden på spel.

Det syns också tydligt att människor är oroliga för framtiden. Många säger inte enbart att det är hemskt det som nu sker utan också att de bär på stor oro och ångest. Jag själv tillhör den skaran och drömmer inte om något annat än att måtte det snart ta slut. Det har det sorgligt nog redan gjort för många soldater från båda sidor.

Då känns det ändå lite hoppfullt att få deltaga i en demonstration mot kriget och för det ukrainska folket. På torget utbyttes många tankar om det som pågår och talen som hölls var entydiga - kriget måste upphöra. Undrar om det når Moskva och Putin?

En mörk tid för Europa, världen och inte minst Ukraina.

Kommunfullmäktiges ordförande Gösta Bergenheim höll ett anförande.

Många hade samlats för att visa sitt stöd till Ukraina och dess befolkning.

Tydligt budskap.

FN-föreningens ordförande i Varberg, Claes Grunditz, hörde till talarna.

Sammanbitna, ledsna, oroade.

En av initiativtagarna höll i inledningen.

Blått och gult var färgen för dagen.

Välfyllt på Varbergs torg.

Lasse Bengtsson, ordförande för Rädda Barnen i Varberg,  höll ett känsloladdat anförande.

Barnen drabbas hårt i krigstider.

Gripande och med darr på stämman talade kvinnan om sitt hemland och att all hjälp behövs.

Stillsamt deltagande.

Solen alla längtat efter

Strålande sol, nästan vindstilla och någon plusgrad. Den sällsynt sköna februarilördagen lockade man ur i huse och det verkade som de flesta gav sig till torget i Varberg. Jag vet inte, kanske många tog tillfället i akt att för en stund glömma det fruktansvärda som sker i Ukraina. Själv var det precis vad jag gjorde, ett par timmars strosande i centrala Varberg med fokus på torgets folkliv var den paus jag sökte från den bistra verkligheten som råder. Moderaterna i Varberg genomförde en insamling till stöd för de drabbade i Ukraina. Snyggt jobbat, för varje insamlad krona bidrog Moderaterna med motsvarande belopp. Givmildheten syntes vara stor och (M) ska ha en eloge för initiativet.

Störst uppmärksamhet drog dock den unge mannen som till alla barns förtjusning gjorde såpbubblor i alla former och storlek. Och alla barn som ville fick också testa att göra egna bubblor så det var muntert på den delen av torget som kallas "Klutatorget".

Sjävl fick jag lite andlig spis när jag träffade gode fotovännen Jonas Söderberg utanför kyrkan. Inne i kyrkan har han ett gäng bilder längs yttervägarna som prästen Rebecca Kullenberg satt texter till. Vi slog oss ned och hade ett givande samtal. Det var en skön och givande stund. Stillsamt behagligt.

Åter ut på torget och folkvimlet. Och den ena känningen efter den andra dök upp. Solen lockade verkligen ut varbergarna denna undersköna lördag.

Vacker husfasad på Norrgatan.

Jaha, då vet vi.

Upplyftande underhållning.

I sin egen bubbla.

Bänkade.

Mina vänner Eva Ekman och Svenne Weidbo njuter på stan.

Ett lovvärt initiativ från Moderaterna i Varberg.

Jonas Söderberg och några av hans bilder som finns i Varbergs kyrka.

Samtal med Jonas.

Ljuset.

En förmiddag att minnas

Morups tånge är alltid värt ett besök. Nu hade jag inte varit där på ett tag så längtan blev för stor att få återse de charmiga skärsnäpporna som brukar finnas där i en mindre flock. Den svaga nordliga vinden var inte så besvärande och soluppgången gjorde sitt till för att det skulle bli ett behagligt besök. Några sångsvanar svepte förbi i hygglig fart med sitt karaktäristiska trumpetande. En flock snösparvar drog också förbi. Helt enkelt en fantastisk vinterdag.

Men nu var målet i första hand att få se och njuta av skärsnäppora , dessa oblyga vadare som ivrigt letar föda i strankanten utan att bekymra sig särskilt mycket om en fotograf. Men de första som dök upp var två riktigt ljusa, nästa vita, vadare som ivrigt och på hiskeligt snabba ben sprang runt i strandkanten. Men de var inte ensamma, där vara också en liten flock skärsnäppor, lite svårare att upptäcka då de bättre smälter in mot den mörka tången och stenarna. De små ljusa vadarna, kan inte få det till annat än sandlöpare, höll sig mest i vattenbrynet och på snabba, riktigt snabba, ben jagandes föda där de små vågorna sköljde med sig godsaker in på sandstranden. Även sandlöparen betedde sig väldigt oskyggt och höll man sig bara i stillhet kom de riktigt nära. Bättre än så här blir inte ett par förmiddagstimmar mitt i vintern. Lycka.

Morups tånge som sagt, alltid värt ett besök.