Ett morgonmöte att minnas länge

En helt fantastisk morgon i skogen. När jag sitter vid dator för att redigera de här bilderna ryser jag fortfarande av välbehag efter mötet med älgfamiljen. Jag störde ju mitt i lunchen häromdagen när älgkon svalkade sig i en liten damm i skogen med kalvarna i strandkanten. Det var mitt på dagen i den värsta hettan när termometern höll sig runt 30-gradersstrecket. Nu är det soluppgång, 17-18 grader och klockan är strax efter fem. Jag är i det skogsområde där jag såg älgarna senast men har ingen större förhoppning att stöta på dom igen. Två rävvalpar busar runt i en glänta en bit bort men försvinner snabbt in i granplanteringen när de får syn på mig. Jag rör mig så försiktigt och tyst jag kan och kommer fram till kanten av en liten åkerlapp i skogen, stor som en fotbollsplan. Opps, på andra sidan, 70-80 meter bort, står en älgko och mumsar frukost. Kan det vara samma ko som häromdagen? Sannolikt. Hon tittar på mig, tar några kliv och är strax försvunnen bakom träden. Jaha, nu då? Plötsligt reser sig yrvaket en kalv ur det halvmeterhöga gräset och undrar sömndrucket vad som pågår. Detsamma gör strax ytterligare en kalv. De undrar förstås vad jag är för en liksom vart mamma tagit vägen. Hon står tryggt bakom träden och strax hörs hon locka på sina små som raskt vänder blickarna, och inte minst öronen, åt hennes håll. Och älgkon har bra pli på sina små som med raska kliv tar sikte på mamma och tryggheten. På en minut, eller två, är detta underbara morgonmöte över.

Kvar står jag med minneskortet fyllt av bilder och en känsla som är svår att beskriva. Men en sak är helt säker, att kliva upp i ottan och ge sig ut i skogen är en lisa för själen långt utöver det vanliga. Tack, tack goaste älgfamiljen för att jag fick vara med om detta.