Höguggla

I en tid nu har en hökuggla hållit till uppe på Hallandsåsen. Jag har sett en mängd fotografier på den på Facebook och Artportalen. Jag var faktiskt ute och försökte fotografera den alldeles i början på året. Tyvärr hade jag inte tagit med i beräkningarna att många skådare vill ha med den som årskryss. Det var därför mycket folk på plats. Jag såg därför bara den som hastigast innan den försvann in i skogen för att inte komma fram mer den dagen.

I helgen bestämde jag mig för att vara på plats så snart efter soluppgången som möjligt. Nu stod här en bil till bara. Jag gjorde iordning kamerorna och ställde in lagom höjd på stativet och begav mig ut för att försöka hitta den. Det tog en liten stund, men jag fann den till sist sittandes på en torraka i skogsbrynet en bit bort. 

Jag bestämde mig för att stanna där jag var och se om ugglan eventuellt kunde komma åt mitt håll. 

#2

Under tiden som jag väntade hade det dykt upp fler och fler som ville fotografera hökugglan. Helst så nära som möjligt. 

#3

#4

Istället för att jaga efter ugglan stod jag kvar och väntade på att den skulle röra sig närmare och mer i ögonhöjd. Det gjorde den nu aldrig. Den rörde sig förvisso allt närmare mig, men den valde att sätta sig i olika höga torrakor. Där den satt och spanande efter sorkar, som bilderna ovan visar fick den också utdelning för sitt spanande. Bilderna ovan är tagna på rätt stort avstånd och är kraftigt beskurna. Jag ville inte ta mig alltför nära så att jag stör dess födosökande. För mig är det kanske en bild som missas, men för ugglan kan det röra sig om ett misslyckat jaktförsök. Vid vissa tillfällen rörde sig folk i något som snarast liknade skallgångskedjor framemot där ugglan satt. Jag tycker att det är rätt beklämmande. Det är som det är en bild till varje pris som gäller. Vi är gäster i naturen och som såna ska vi också uppträdda när vi är ute i naturen. 

#5

Hökugglan varierande som sagt sina höga torrakor. Ibland fick jag förnämliga ljusförhållanden. 

#6

Medan andra gånger kanske inte lika fullt ut. Ugglan hade nu rört sig pass att den satt i torraka alldeles vid en liten vägstump där ett antal bilar stod parkerade. Jag skulle tippa på att det nu stod ett femtontal fotografer på den här vägstumpen med kamerorna riktade upp mot ugglan i torrakan. En del idogt smattrande iväg bild efter bild. Andra väntade. Iakttagande och funderande på vad den kommer att göra härnäst. 

#7

#8

#9

En man kom med några döda möss eller sorkar i en väska. Han la ut en av dem på en stubbe i närheten av torrakan. Hökugglan såg den och kastade sig snabbt ner. Jag hann snabbt förinställa skärpan på stubben innan ugglan kom susande ner från torrakan. Kanske hade jag fått bättre bilder ifrån en annan vinkel, kanske inte. Det svårt att säga. 

Jag ska försöka ta mig ut till ugglan lite senare i januari och se om jag kan få några andra bilder. Kanske ska jag försöka åka en vardag om vädret tillåter. Har en ledig dag framöver. 

TheInvisibleJackal

I örnbygder IV

När örnarna för en stund överger åteln plockar vi fram våra mackor och annan mat. Det gäller att försöka anpassa sin egen mathållning. Antingen äter man på ungefär samma tider som vanligt eller så äter man lite då och då när det passar under sittningen. Jag brukar försöka hålla mig till de tider jag normalt äter. Har märkt att det funkar bäst för mig. Dessutom har jag varm mat med mig i en mattermos. Första dagens lunch och tillika andra dagens bestod av Ravioli. Den tredje och sista sittningen festade jag loss på ärtsoppa. Sitta hungrig i ett gömsle är ingen höjdare. 

Även om det för örnarna skull som man främst har satt sig i en lite småkallt gömsle i skiftet januari/februari finns det annat att fotografera när de inte är där. Korparna är där oftast i stora mängder. De är intressanta att studera. Och vackra. Korp ser jag rätt ofta hemmavid, men det är sällan jag har fått möjlighet att studera dem så här ingående.

#2

#3

#4

När så örnarna ånyo stormar in på scenen gör vi oss beredda på nytt att låta våra slutare smattra iväg igen. Mina två fotokompisar hade två kamerahus var. Själv ägde jag vid det här tillfället endast ett. Egentligen kanske man skulle haft tre stycken. Det hände nämligen att en del örnar satte sig i träden alldeles bredvid gömslet. Det fanns gluggar där också för att kunna fotografera dem. Eftersom de där var så pass nära hade säkert en 70 - 200 fungerat ganska utmärkt. Samtidigt kunde jag ha haft fem kamerahus, men inte en enda örn att fotografera. Det går aldrig att styra över naturen. Det blir som det blir.

#5

När så örnarna återvänder till åteln blir de populära pinnarna snabbt upptagna. Många av de återvändande örnarna har suttit träden på andra sidan myren. Förmodligen har de suttit där och smält maten och sedan när de känt sig redo igen för lite mer har de återvänt.

#6

Jag hade ännu inte fått för mig att plocka bort telekonvertern. Det blev inte av att jag plockade av den förr än till den andra dagens sittning. 

#7

#8

#9

#10

#11

Klorna är kraftiga och vassa. Den skarpa, vaksamma blicken, som tycks säga - "Misshaga mig icke."

#12

#13

Havsörn. Detalj.

#14

#15

Det händer att två havsörnar samsas om den lite kraftigare pinnen till höger om gömslet. Tre stycken hade nog varit en omöjlighet, men två verkar kunna tolerera varandras närvaro. Kanske finns det släktskap dem emellan.

#16

#17

Vi hade turen att ha en del snöfall. Snöfallet ger lite extra krydda i fotograferandet. Om och när jag fotar örn igen vill jag göra det i snöfall. Det är förvisso inget man kan beställa sådär bara, men det vore onekligen trevligt.

TheInvisibleJackal

I örnbygder III

Den vuxna havsörnen balanser skickligt på den tunnan pinnen, som ser ut att egentligen kunna knäckas under fågelns tyngd. Havsörnen spanar än hit

#2

och än dit. Den verkar inte speciellt intresserad av vad som händer på marken. Håller den utkik efter faror? Samarbetar örnar på det här viset? När de samlas många och äter är det någon/några som håller vakt. 

#3

På den andra pinnen skiftar två yngre örnar plats. 

#4

#5

I snön på marken håller några korpar en yngre havsörn sällskap. 

#6

Medan en annan ser på.

#7

En ung havsörn har satt sig på smala pinnen. Med klorna håller den ett fast grepp om pinnen.

#8

#9

#10

#11

Korpar sägs hålla ihop livet ut. Trots att de är helt svarta har de ett underbart minspel och mycket underhållande att titta på. Ibland får man en känsla av de diskuterar något de inte är helt ense om.

#12

#13

Att sitta så här i ett gömsle med alla dessa örnar gör att man glömmer både tid och rum. Vi säger väldigt lite till varandra där vi sitter i gömslet. Det behövs inte sägas något när blickar och nickar räcker. De korta samtal trots allt förs. Förs viskande. Efteråt på kvällen vid middagen på vandrarhemmet flödar istället orden. 

TheInvisibleJackal

I örnbygder II

Det är så mycket örnar och korpar på marken vid åteln att det är hart när omöjligt att få något vettigt ut av det. Det är onekligen en otrolig upplevelse, men en upplevelse som är svår att avbilda. Jag vänder därför likt havsörnen ovan ryggen åt det som utspelar sig i snön på marken. Istället koncentrerar jag mig på vad som händer på de två pinnarna.

#2

På den högra sitter en nästan vuxen individ. De vita stjärtfjädrarna har alltjämt lite av den unga fågelns mörka stråk kvar i spetsarna. Det är en vacker fågel. Stolt i sin hållning. Jag tar många bilder. Det går liksom inte att riktigt låta bli. Dessutom är det nu örnarna är vid åteln. Vem vet hur länge de blir kvar eller om alls dyker upp de andra dagarna. Vi hade hört att de som satt före oss hade bara haft örnar nere vid åteln en av dagarna. Således gäller det att passa på då tillfälle ges.

#3

Han eller hon sitter och spanar länge,

#4

tittar sig runt omkring.

#5

Lyfter på stjärten. Nu gör den sig redo att flyga strax. De släpper alltid ut lite ballast innan de flyger iväg. Jag är beredd med fingret på avtryckaren. Tummen redo på back button focus knappen.

#6

Icke, den sätter sig tillrätta igen och tittar ner på örn- och korpmängden i snön vid åteln.

#7

Jag ber om ursäkt för att det kanske blev lite får många bilder på den här havsörnen.

#8

Den här vuxna individens stjärtfjädrar är helt vita.

#9

Även korpar utnyttjar pinnarna. För att få lite överblick eller komma undan en stund från allt ståhej.

#10

Örnarna turas om vid pinnarna. En kraftfull ung havsörn har tagit plats på den vänstra pinnen.

#11

Den följer intresserad det som händer nedanför. Väntar på ett bra tillfälle.

#12

Fjädrarna är som konstverk även när de inte ligger som de ska.

#13

#14

En del av havsörnarna har lite bling-bling på sig runt tarserna. Inte särskilt snyggt och enligt de som ringmärker ska de inte vara hindrande för fågeln.  När jag var skådare var ringmärkning en del i skådandet, även om jag själv aldrig har ringmärkt. Nu när jag istället enbart fotograferar stör ringarna mig inte bara estetiskt utan jag har börjat fundera över om det verkligen inte finns något annat sätt. Bland andra natur- och fågelfotografer har jag hört åsikter om att det egentligen inte borde behöva ringmärkas några fåglar längre. För forskningens ska det inte vara nödvändigt längre. Att ringarna, trots försäkringar, är ett hinder för fågeln. Tänk själv om vi skulle släpa omkring på samma proportionerliga mängd järnskrot runt vristerna. Hur hindrade skulle det inte vara. Jag är ambivalent. För genom den kunskap som man får genom forskning får man förståelse och därigenom ett engagemang som gör att vi kanske kan undvika att en art försvinner. Jag känner att frågan är komplexare än vid första anblick. Däremot tycker jag det idag borde finnas andra metoder än ringmärkning. Jag tänker då inte på ljusloggar etc utan metoder som är harmlösa för fågeln och som inte påverkar dess leverne.

#15

Kråkor fanns det också, men de var ganska få och höll sig gärna lite undan från både sina större släktingar och örnarna.

#16

En äldre havsörn skrämmer bort den som tidigare satt på pinnen. 

#17

Man förväntar sig nära på ett rytande när havsörnen öppnar näbben, men det som kommer ut är mer ett ljust visslande läte. Ett läte som inte riktigt passar in på denna stora fågel. Jag tänker nästan på måsar när jag hör det.

#18

TheInvisibleJackal

I örnbygder I

Ännu en nyårsafton har passerats och ett helt nytt år ligger framför oss. Idag på årets första dag var till och med solen fram en kort stund. Min fru och jag bestämde oss för att gå en promenad medan den ännu var framme. Ingen av oss orkade dock riktigt att släpa med oss kamerorna. Vi var lite för sega och oinspirerade för att ta med dem. Det fick bli en promenad och bara känna in det nya året. Nötväckor telegraferade ifrån pilträden i bäcken som rinner igenom vårt område under vår promenad. Det var härligt att vara ute. Enligt de digitala väderleksspåkulorna ser det ut som det i morgon eftermiddag skulle kunna bli ett fint fotoväder. Vi hoppas på det.

Nu ska det här inlägget inte handla om de vardagliga bestyren och längtan efter att återigen ta ut och lufta kamerorna. Jag har återigen dykt ner i mitt bildarkiv.

För snart två år sedan nu i skiftet januari/februari var jag och två fotokompisar ifrån fotoklubben uppe vid Färnebofjärden vid Gysinge. Vi hade hyrt ett gömsle för tre dagar där för att fotografera örnar. På bilden ovan syns två av de havsörnar vi fotograferade. Jag tänkte i några inlägg framöver visa del bilder från dessa tre dagar.

#2

Eftersom det var en bit för oss att köra upp, installera oss på vandrarhemmet i Gysinge och förbereda de kommande sittningarna i gömslet tog det en hel dag i anspråk. Det hade vi beräknat att det skulle göra. Dagen därpå var det alltjämt mörkt ute när vi körde iväg strax efter halv sex till gömslet. Det var kallt och klart ute. Termometern i bilen visade på -14. Ingen annan var ute och kör på vägarna. Vi Parkerade bilen och gick genom snön i skogen till gömslet. Riggade upp tyst och försiktigt upp våra kameror. Sedan var det bara att vänta. Ute var det alldeles tyst och stilla. Och mörkt. En stillhet som säkert skulle ha gjort en del nippriga, men jag tycker att det var helt underbart. Långt bort hör man några enskilda korpar. Efterhand som ljuset sakta framträder alltmer börjar man skönja silhuetterna av skogen på andra sidan myren. Korparnas röster blir allt fler och hörs allt bättre. Några tar sig närmare och sätter sig en av de två sittpinnar som finns därute vi åteln.

I grantopparna på andra sidan myren ser vi först en örn och sedan ännu en. Därefter ytterligare två stycken. Avståndet är rätt stort, men i handkikaren ser det ut att röra sig om havsörnar. En noggrann koll i kikaren ger efter en stund elva örnar som sitter där i träden och väntar. De väntar på det ska vara säkert att ta sig till åteln. Det är korparna som visar när det är säkert att gå ner.

#3

Vi väntar också på att korparna ska ta sig ner och närma sig den utlagda åteln och börja ta för sig. Gör de det vet vi att snart är örnarna också där tar och tar för sig. Vi väntar tyst. Spänningen ligger i luften. Snart så. Vi säger inget. Bara sitter där och väntar. Tysta.

"Det sitter en på pinnen till vänster" viskar jag.

Försiktigt, försiktigt riktar vi objektiven mot den ensamma örnen. Den är så nära att det är galet. Jag har en 1.4 telekonverter på för att få lite extra räckvidd på mitt tele, men märker snart att det inte behövs. Örnen är otroligt nära. Det här är julafton!

I spridda salvor smattrar slutarna på våra kameror. Det är det här vi har kommit hit för.

#4

Vi är så upptagna med att fotografera havsörnen på sin pinne att vi inte har märkt att än fler örnar har vågat sig fram till åteln. Bilden ovan visar två av de totalt 23 havsörnar som vare nere samtidigt vid åteln. Det var rena rama örnbonanzan. Det var örnar överallt. De var så många att det nästan var svårt att veta vilka man skulle välja att fotografera. Med telet var det stört omöjligt att få med alla på en bild. Det var inte heller något att tänka på att ta bort telet och byta till något mer vidvinkligare för att få med hela scenen. Det hade bara skrämt bort alla örnar. Inte bara för dagen eller kanske för våra återstående dagar utan kanske även för de fotografer som kommer efter oss. Man måste visa hänsyn inte bara till djurlivet utan även till andra fotografer. Örnarnas väl och ve är dock det främsta. Man måste hela tiden fråga sig - vilket kommer först, bilden eller fågeln eller djurets väl.

#5

Korparna rör sig hela tiden runt på platsen. Än på marken än på någon av pinnarna. Det är vackra fåglar och väldigt intressanta att följa.

#6

#7

En äldre havsörn sätter sig på en andra sittpinnen vid åteln. Sitter där och bligar som bara örnar kan. Blicken är fast och skärskådande.

#8

Det är en imposant fågel. Det är lätt att förstå att den har få stå modell till både det ena och det andra genom historien för att visa på makt och styrka. Tänk på standaren i de romerska arméerna. Att förlora ett standar var ett större misslyckande än att förlora ett slag.

#9

Som sagt. Jag trodde inte att jag skulle klara mig utan en 1.4 telekonverter på objektivet. Örnen är så nära att när den vecklar ut sitt, en bra bit över två meter bredda vingspann får de inte plats i bild.

#10

Det är nätt och jämt att de får plats när den har börjat fälla ihop dem. Varför har jag då inte avlägsnat konvertern? Svaret är enkelt. Det händer saker hela tiden nu. Det får helt enkelt vänta tills det blir lugnare.

#11

Och så sitter den där igen och bligar.

#12

Det gör det även en annan havsörn på den andra pinnen.

#13

Örnarna byter hela tiden plats med varandra. Nu är det en yngre, ringmärkt individ som griper tag i sittpinnen.

#14

Den breder ut stjärtfjädrarna för att få bättre balans. Tar ett nytt grepp med klorna om pinnen.

#15

Hittar till sist balansen med hjälp av vingarna.

#16

När balansen är funnen vecklar den ihop sina vingar. Det som ett stycke balett. Det är med vackra konstfärdiga rörelser som vingarna fälls in. Hur skön är icke en örn att skåda.

#17

En äldre havsörn har intresserat följt förloppet.

#18

Plötsligt vänder den på sitt huvud och naglar fast oss med blicken som om den ville säga - "Tror ni att det är lätt att sätta sig på en pinne så där bara!"

#19

#20

På backen, i snön, ropar de som fått tag i en bit av åteln ut att den här är min, våga er bara inte hit för då åker ni på moppo!

The InvisibleJackal