Det var på den tiden...

... det gick ut ett dekret om att befolkningen fick röra oss högst två timmars färd hemifrån med anledning av den rådande situationen i samhället och världen. I kalendern hade vi skrivit Öland med stora bokstäver vid en helg i slutet av maj. Tanken bakom inskriften var att under några dagar fånga de öländska orkidéernas fägring på minneskorten i våra kameror. Jag får väl erkänna att det är min fru som makroentusiasten av oss två. Själv är jag mer en trädens man även om det händer att en och annan blomsterskönhet fångas upp i sökaren och vidare in på minneskortet.

Öland ligger nu inte två timmars bilfärd bort utan ett stycke till för vårt vidkommande.

Det var således bara en sak att göra - att avboka Ölandsturen och rikta in sig på något närmare resemål. Vi kom då att tänka på Rusarebo ängar, som ligger lite utanför det lilla samhället Bor i Småland. Dit kunde vi lätt och ledigt ta oss under en dagstur.

Där växte det en hel del orkidéer. Sankte Pers Nycklar närmare bestämt. Min makrobenägna fru grep sig an orkidéerna med liv och lust. Jag tog några bilder också, men tröttnade efter tag på att sitta eller halvligga med kameran. Jag äger inget dedikerat makroobjektiv utan min 70 - 200 fick än en gång tjänstgöra i ändamålet med att fotografera blommor. Det är vackert och roligt att få se dessa Sankte Pers Nycklar, men jag känner att mina knän och jag inte är överens om det ergonomiska utförandet för att kunna fånga dem på bild. Det är således en oförvägen strid där det som alltid är knäna går segrande ur striden och jag reser mig upp. Visst hade jag kunnat ha ett liggunderlag, men precis som alltid gäller det att lämna så lite spår som möjligt efter sig. De som kommer efter mig vill också kunna uppleva den orörda naturen runt orkidéerna. Hur skulle det sett om jag med ett liggunderlag hade skapat likt solstrålar som strålar ut från dess växtplats i jakten på fotovinklar. Det hade inte sett klokt ut. Det hade förtagit naturupplevelsen för de som kom efter mig. Det är inte heller så jag själv vill finna en vacker blomma att fotografera. Dessutom vad är det jag trycker ner och kväver med ett liggunderlag? Andra växter och örter. Vi har bara naturen till låns och vi måste vara rädda om den.

Jag vände åter till trädens långsamma väsen i vars närhet även de spädaste tyr sig.

Jag vet inte vad det är som drar i mig att fotografera dessa smala, sneda stammar. Jag kan helt enkelt inte låta bli. Lockelsen är alltför stor.

Som synes är detta samma motiv som i den första bilden. Jag har bara vänt på kameran till vertikalläge. Jag fotar mycket med kameran i detta läge, vilket har inneburit att jag har införskaffat en L-bracket, även om just den här bilden togs handhållet. En L-bracket är en synnerligen bra fotopryl, som jag uppskattar och använder flitigt.

Säg mig. Vad viskar stjärnorna till dig?

Nöjda med morgonen och förmiddagen i Rusarebo ängar for vi till den närbelägna hembygdsgården i Bor för intaga den lunch vi hade med oss. Sådana här gamla vackra hus har något pittoreskt över sig.

Fast särdeles pittoreskt var nog inte precis tillvaron alla gånger för de som levde och verkade i dessa rödmålade trähus. Vi kan nog bara sin höjd skymta lite av den tidens liv.

De hade ju för tusan inte ens wifi!

TheInvisibleJackal

Ut i skogen ska vi gå...

Jag har varit och gått i Osbecks bokskogar på Hallandsåsen ett otal gånger genom åren i maj månad, men jag tror aldrig jag har varit med om att det varit så mycket folk där som nu i maj detta år. Parkeringen uppe vid naturreservatet var absolut knökfull. Tiderna har medfört att många som inte är vana eller rent av inte alls vistas ute i naturen i vanliga fall gör det. Mycket beroende givetvis för att det är möjligt att ha ett någorlunda socialt umgänge i just naturen. Möjlighet att träffa släkt och vänner.

Fotbeklädnaden hos många vittnade om det primära var just möjligheten till ett socialt umgänge. Det stod troligen i högre kurs än en ren naturupplevelse. Jag såg både högklackat och lackskor. Skor som egentligen passat bättre där de förmodligen oftast trampar fram med sina ägare. De stora templen ägnade åt dyrkandet av mammon - de stora köpcentrumen som hyser tusen och en olika butiker av för det mesta samma slag.

Det är lite av en kulturkrock. Vi som ofta vistas ute i naturen för att det är en vederkvickelse för själen, en fröjd för ögat och en ro för sinnet och de som kanske är ute i naturen för första gången eftersom det inte tidigare har varit något man prioriterat. Det är bara trevligt att fler lär sig att uppskatta vår natur. Jag tror att det är bra att fler får upp ögonen för naturen och vad den kan innebära för en själv. Att den inte bara utgör en slags käck dekor mellan städernas köpcentrumen utan att den är ett mål i sig att uppleva. Att den är värd att skydda och bevara.

Under vår vandringen på en av slingorna i reservatet hör jag gång som annan de som på något sätt uttrycker en förvåning över att det är så stökigt och att det inte finns några bänkar att sitta på längs slingan. Det är som om de har missat hela tanken med naturreservat. Det är ingen välansad park med breda asfaltsleder att flanera lite avmätt på. Bokskogarna i Osbeck är  inte direkt någon vildmark precis. Slingan är ofta rätt bred, men man får ändå ha lite koll på var sätter fötterna så att man inte snabbt och lustigt spontant får närstudera det övre humuslagret på grund av man inte såg den lilla stenen som stack upp mitt i stigen eller missbedömde fästet på någon synlig rotdel.

Hur som helst. Vi fick en parkeringsplats och likaså vårt sällskap för dagen. Som sagt det är ute man får träffas för att ha lite socialt umgänge. Vi hade tidigare kommit överens med min svåger och svägerska att träffas uppe på åsen. Ta med oss lite matsäck och gå en promenad. En idé som vi inte ensamma anammat helt klart.

Då varken min svåger eller svägerska fotograferar något nämnvärt var det ingen större idé att släpa på stativ och andra fotogrejer. Jag tog således bara kameran och mitt 24 - 70. Ett objektiv som jag är rätt förtjust i. Det passar bra vid rätt så olika tillfällen. Var först lite tveksam om jag skulle köpa det, men det har blivit ett objektiv jag ofta använder. Jag har en filosofi om att man egentligen inte behöver mer än högst fyra objektiv. Det är precis det antalet jag har och jag känner att jag klarar mig väldigt långt med dessa fyra objektiv för det jag fotograferar. Visst. Ibland kan ett längre tele eller en bredare vidvinkel locka, men som det är nu finns det inget egentligt behov utan jag klarar mig utmärkt med det jag har.

Det blev även några bilder den här gången under besöket på Hallandsåsen.

Ibland är det inte lätt att ha med en fotosugen person i sällskapet. Här står resten av sällskap och undrar när jag ska få tummen ur och ta den där bilden någon gång. Det handlar om en kompromiss mellan att vilja stanna längre på ett ställe och utforska möjliga kompositioner och ett outtalat praxis - "vi är här för att gå en promenad i relativt promenadvänligt tempo under tiden som vi utbyter ord och tankar med varandra". Ett kollision mellan behovet att vara kreativ och behovet att upprätthålla det sociala kontraktet. Inte så lätt alla gånger.

Det här är ett träd som jag har tagit ett otal bilder på genom åren. Det har haft en väldig stark karaktär, men nu tycks dessa saga vara all.

Det ska väl inte var helt omöjligt att gå vilse i Osbecks bokskogar, men om man mot förmodan ändå skulle göra det är detta mossbelupna träd en bra fingervisning om kompassriktning. Mossa växer till största delar på nordsidan av ett träd.

Varför väljer man att en bild på just det utsnittet av en samling träd i en skog som man gör? För mig fanns det flera bevekelsegrunder för att välja just det här utsnittet. För det första tyckte jag att de tre kraftigare trädstammarna till höger bild hade en snygg separation. För det andra balanserades denna separation upp av det tätare avståndet mellan träden till vänster i bild. Slutligen knyter de olika stenarna som ligger här och var i de vissna löven mellan grupperna av träd dem samman till en enhet - en bit skog.

Vissa träd är det bara ett måste att fotografera. Det har liksom - "det". En karaktär, en förnimmelse, ett väsen som gör det i princip omöjligt att bara gå förbi utan att ta en bild. De har liksom en dold potential som skvallrar om det finns mer att hämta.

I ett naturreservat får ett fallet träd ligga. Det har ännu en uppgift att fylla i ekosystemet för vedlevande insekter, mossor och svampar. Det är alltjämt en del i det stora kretsloppet kring livet.

TheInvisibleJackal

Det där är ingen häst...

Jag har under våren hållit kontakt med mina föräldrar via telefon. Under rådande omständigheter kommer det att dröja ett tag innan vi kan träffas fysiskt. I början av maj pratade jag med min mor, som berättade att de hade varit ute och kört en sväng på landsbygden. Mest för att komma hemifrån en liten stund, men också för att se hur var det var ute i markerna. De hade sett närmare 20-talet älgar under sin lilla bilfärd. Jag blev förstås väldig sugen att på att också se och försöka foto älg jag med, men den stora frågan är var man kan förvänta sig att få se några. Jag känner till ställena som är ganska älgsäkra i mina barndomstrakter, men där jag numera bor sedan snart 30 år har jag faktiskt ingen aning. Lite konstigt kan tyckas. Jag har farit runt och kollat på fåglarna än här och än där som f d fågelskådare, men inte direkt reflekterat över att det varit regelbundna möten med älg eller rådjur på det ena eller andra stället. Visst det har alltid varit trevligt när jag sett dem, men fåglarna har varit det primära. Nu som f d fågelskådare har jag tid att se och uppleva annat som naturen har att erbjuda. Jodå, jag ser fortfarande fåglar, men jag jagar inte en specifik art eller ett visst antal arter. Stressen efter olika typer av kryss - livskryss, årskryss etc har jag lämnat bakom mig utan någon som helst saknad. Snarare har istället kommit njuta mer av mina stunder med olika fågelmöten när jag suttit länge i och iakttagit dem i väntan på att antingen ska komma lite närmare eller att ljusförhållandena ska bli lite trevligare . När jag är ute är det för att fotografera dem och då spelar det ingen större roll om det är en kråka eller en skärfläcka.

Åter dock till älgarna. Var hittar man älg så där på beställning? Söker efter älg på Google maps? Mja, inte helt, men jag kollade på satellitkartan över mitt närområde för att få en slags fingervisning över var som kunde vara en lämplig rutt för att kanske se något. På så vis kom jag att hamna på små vägar ute på landet några mil hemifrån. Klockan hade börjat närma sig älgtimmen så jag körde sakta och spanande. Efter bara några kilometer såg jag ett djur stå och beta av gräset borta vid ett skogsbryn. Det där är ingen häst tänkte jag och körde sakta fram för att komma lite närmare samtidigt som jag vevade ner rutan. Kameran låg redo i knät. Jag kom att se totalt nio älgar på turen. Någon senare återvände jag till samma tur och såg då åtta älgar. Förmodligen var det samma som vid första tillfället. Jag kände att här har jag funnit ett ställe där chansen att få se älg är rätt trolig. Jag kommer att försöka återvända med jämna mellanrum för att se vad det kan ge. Här är några av bilderna från två tillfällen i början av maj.

Det låga stängslet som anas bakom älgen är till för att hålla vildsvinen från att gå ut och böka i grödorna.

En liten bit åt vänster stod ytterligare en älg på samma ställe.

En ko med fjolårskalv. Jag är inte speciellt kunnig vad det gäller dräktiga älgars utseende, men det skulle kunna vara småälgar på gång. Jag har varit tillbaka vid senare tillfällen för att se om jag kan få syn på kon, men inga spår. Tyvärr. Till saken hör också att mellan dessa två första tillfällen har markägaren fällt en del skog och lagt upp ett massavedslager vid kanten av det här lilla fältet. Troligtvis har detta skogsarbete medfört att älgarna har dragit sig undan till andra, lugnare platser. Om jag har tur kan kanske få syn kon med nya kalvar lite längre fram.

De har givetvis fått syn på mig. Kalven är väg att ställa sig i skydd bakom kon, som håller mig under sträng bevakning.

Efter att bestämt att jag inte utgör något hot mot hennes kalv återgår kom till att beta. Då närmar sig hennes andra kalv höger ifrån. Den här kalven är större och kraftigare. En tjurkalv? De båda kalvarna torde vara födda samtidigt någon gång i maj-juni förra året.

Med ett sista blickutbyte med kon lämnar jag platsen och far vidare.

Ett stycke längre fram får jag syn på annan älg ute på ett stort fält. Jag tar några bilder och fortsätter min färd tämligen belåten med dessa älgkontakter. Efter ett tag delar vägen på sig. Oljegruset är utbytt mot enbart grus. Jag bestämmer mig för att köra dit vägen verkar fortsätta naturligt. Jag skymtar en del fält och kör sakta framåt med rutorna nervevade och spanar.

Vid ett mindre fält ser jag en älg stå precis vis skogsbrynet. Jag stannar bilen. Stänger av motorn. Jag har ställt mig så att jag fortfarande har bra vinkel för att kunna fotografera samtidigt som eventuella andra bilar kan passera mig. Det kommer bara en bil, som också stannar lite framför mig. Inga fotografera vad jag kan se, men njuter av upplevelsen de också en stund innan de far vidare.

Efter ett tag dyker det upp ytterligare två älgar ur skogsbrynet. Tämligen ovetandes om min närvaro.

De två yngre älgarna mäter sina krafter.

Vilket resulterar i att den ene känner sig något tuffare och börjar jaga den andre.

Jag märker nu att det är fyra älgar på plats på det lilla fältet. Jag byter kamera för att kunna få en bild som visar alla fyrai samma bild. Plötsligt händer det så snabbt att jag knappt är beredd på det.

En av de fyra älgar uppfattar att en av de andra behöver sig en åthutning. Hade jag inte valt att byta kamera så hade jag kanske haft bättre bilder på den korta tillrättavisningen, men samtidigt hade jag inte hade haft en bild med alla fyra älgar samlade. Det är hela tiden fråga om ett val. Vad vill jag visa. Vad vill jag ha med. Jag vill ofta försöka ha med så mycket av miljön runtomkring också för att visa vilket livsrum djuren lever i.

En efter en drar sig älgarna in i skogen igen. Jag vevar upp rutorna och kör vidare.  Det börjar mörkna mer och mer. Jag ser på satelittkartbilden i Maps att jag kan fortsätta vägen ett stycke framåt och sedan ta till höger för att kunna köra så att jag kommer till den större allfarvägen hemåt. Jag fortsätter att köra relativt sakta och spana, men det är mest skogsmarker nu sista biten. Det har också börjat mörkna betänkligt. Det går fortfarande att se, men det är inte lika lätt längre.

Plötsligt står han där; älgtjuren med knoppande horn, inne i granplanteringen. Njutandes av lite späda granskott. Det är på fel sida av vägen. Jag får veva ner rutan på passagerarsidan. Jag stänger av motorn så försiktigt det bara går. Han står kvar och tittar på mig. Jag lyckas krångla till mig en någorlunda stabil ställning för att kunna få några bilder. Jag har full bländaröppning. Kör med så pass låg slutartid som jag vågar för att kunna undvika rörelseoskärpa och dels för undvika att behöva skruva upp ISO:t alltför mycket. Ändå är det tokhögt. Jag tänker att om jag inte hade gjort det hade jag inte fått någon bild alls. Och sanningen att säga så var det svårt att låta bli att försöka få en bild. Särskilt när han stod så nära som han gjorde. Jag visste att jag inte skulle behöva beskära bilden nämnvärt.

TheInvisibleJackal