En slags prolog

De första dagarna i juni 2018 hade jag bokat in mig på ett vandrarhem på södra Öland. Äntligen skulle jag ägna mig ett par dagar åt bara fågelfotografering. Något jag försökt få tillstånd ett tag. Annat hade kommit i vägen. 

På något sätt kan dessa junidagar vara en slags prolog till min och min frus senare Ölandsbesök. Vi har kommit att besöka Öland tre år på raken. Under olika tider på sommaren har det visat sig. Och faktum är vi kommer att återvända även nästa år.

Under många år har Öland framstått som ett eldorado av fåglar för mig. I varje fall har sinnebilden av Öland för mig varit så. I böcker jag läst o s v. För trots att jag haft förhållandevis nära. Ett par timmars bilfärd, har det av outgrundliga anledningar inte blivit av i någon större utsträckning att jag har kommit att besöka ön mer än vid högst ett par tillfällen genom åren. Första besöket var som tioåring 1974, då Ölandsbron var tämligen ny till mina föräldrars förtjusning. De hade tidigare bara tagit färja till ön. Att smidigt komma till ön medelst en bro var mycket trevligt i deras ögon, vilket har fått mina mor att varje gång min fru och jag har bestämt oss för att åka till Öland de senaste åren att undra:

"Ni tar väl bron?"

Det till synes självklara behöver inte vara självklart. Och det är kanske så man ska betrakta den här resan. Jag förväntade mig ett smörgåsbord av kanske inte  stekta sparvar som kommer flygande, men nära nog. Jag förväntade mig en artrikedom utöver det jag normalt har chans till. Det blev inte så. Mycket beroende på den värmebölja som rådde. Som  ni alla säkert minns var sommaren 2018 en av de varmaste. Med temperaturer över 30 grader i veckor. Temperaturrekord slogs till höger och vänster, skogsbränder härjade på flertal ställen.

När jag var på Öland i juni 2018 kom temperaturen snabbt upp i dessa  30 grader eller mer. Jag orkade p g a värmen helt enkelt inte att utnyttja tiden jag hade till buds. De blev bara några få timmar på morgonen som det var någorlunda drägligt ute.

Den första platsen jag besökte var i alla fall Ottenby. Det är därifrån bilderna på ladusvalorna och den större strandpiparen är tagna.

#2

#3

#4

#5

#6

Den andra dagen begav jag mig till Beijershamn. Det skulle vara en plats med chans till bilder på olika vadare. Eftersom det var första gången jag var där hade jag inga förväntningar. Efter ha fotograferat en rödbena som satt i gammalt dött träd kom jag i samspråk med en gammal man som undrade likt man undrat sedan Homeros dagar - Vem var jag?, Var kom jag ifrån och vart var jag på väg? Efter att ha utbytt våra berättelser kom vi att prata om Beijershamn. Han sa att var sorgen. Han hade aldrig, under mer än 50 år, sett strandlinjen så långt ut. Och den var verkligen långt ut. Närmare 70 - 80 meter ut, mer ändå på sina ställen. Hela våren hade varit ovanligt torr berättade han. I vanliga fall går strandlinjen bara några meter ifrån där vi var. Man kan i princip sätta sig ner och se den ena fågeln efter den andra spatsera runt alldeles framför fötterna på en vanligtvis. Han var sorgsen eftersom han kände på sig att det skulle bli en varm sommar och han var orolig för hur fåglarna skulle lyckas med sina häckningar. Han var också orolig för framtiden med klimatförändringarna.

Det var ett trevligt samtal även om det vädrades en del dystra farhågor inför framtiden. 

#7

Större strandpipare.

#8

Snatterand.

#9

Knölsvan.

Nu skulle man kunna tro att jag att med den tämligen magra utdelningen gav Öland båten för all framtid, men jag hade fastnat för det landskap jag såg. Jag kom under dessa dagar att visserligen endast att vistas i en liten del av den södra delen, men det var något i det jag såg som drog och lockade. Väl hemma igen diskuterade min fru och jag fram och tillbaka och bestämde oss för att återse ön vi tillbringade vår första semester på med vårt första gemensamma boende - ett tremannatält. Därefter ha det blivit ett besök varje sommar till Öland. Därför kan också denna resa 2018 utgöra en slags prolog till de senare resor som vi har gjort till ön.

I ett antal inlägg framöver kommer jag att visa bilder och berätta om vår senaste vistelse på Öland sommaren 2021.

TheInvisibleJackal

Sötchock vid ängarna

På kvällstidningarnas löpsedlar kan emellanåt läste om diverse chocker. Är det inte bröstchocker är det nakenchocker. Ibland undrar jag om inte dessa rubriksättare har hämtats direkt medelst tidsmaskin från det viktorianska England. 

Jag kan väl inte precis påstå att jag var i något slags chocktillstånd den här dagen ute vid Trönninge ängar.. Då hade jag inte varit förmögen att ta bilderna denna junidag år 2019. Hade jag hamnat i ett chocktillstånd hade jag också troligen legat på gömslets golv och stirrat oseende upp dess mörka trätak, fåraktigt sjungande - "What will we do with a drunken sailor? Early in the morning..."

Snarare än chock var det ren och skär oförställd glädje att få dela en stund med dessa små näpna varelser.

#2

Det började med att en gräsandshona kom simmande med några ungar emot gömslet. 

#3

Hon tittade sig

#4

omkring

#5

och lät sedan ungarna sköta sig själva ett tag.

#6

Hon höll dock alltjämt ett vakande öga över dem.

#7

Nyfikenheten på världen gör de små sömniga.

#8

De kryper tätt intill varandra och slumrar gott i vetenskap om att mor skyddar dem även om hon inte syns.

#9

Men hur länge som helst kan man ju inte ligga och sova bort tiden när det finns så mycket att upptäcka.

#10

En efter en går de skilda vägar i denna spännande värld.

#11

Tills det endast är fyra av dem kvar på stenen.

#12

Lite flygövningar skadar aldrig även om vingarnas bärkraft mer är av det hypotetiska slaget.

#13

#14

Det är nästan så att syster lyfter. Eller är det bror?

#15

Hon försvann!?

#16

Sista ungen tar sig ner för stenen

#17

och ner i vattnet.

TheInvisibleJackal

Det rofyllda med naturen

Att sitta i gömslet på Trönninge ängar och lyssna till tystnaden är en lisa för själen. En junikväll 2019 var det verkligen så. Jag hörde hur knölsvanshannen sakta sänkte sitt huvud och bröt vattenytan. Det svaga rasslet från vatten som trängs undan. De små krusningarna. Det är ren och skär musik.

#2

Sävsparven har en speciell plats i mitt hjärta och får därför ofta vara med på bild.

#3

Strandskator kan vara ganska högljudda och livliga av sig. Den här stod där bara. Kanske njöt den av tystnaden också. Kanske förundrades den över de toner som uppstod kring dess ben, då den sakta rörde något av dem genom vattnet. Utdragna, bågiga toner som långsamt klingar bort. Det kan vara rätt stökigt ibland på ängarna. Än är det sothönor som råkar i luven på allt och alla, än är det unga brushanar som flyger runt och skrämmer slag på dåsande grågässmadamer.

#4

Skärfläckan har lagt sitt hetlevrade kynne åt sidan och letar stilla efter något att stoppa i sig.

#5

En grågås betar lugnt av gräset. Det är som att höra någon klippa sin gräsmatta med nagelsax. 

#6

En förbiflygande kråkas vingar frasar som sammet.

#7

Grönbenan sträcker hals. Lystrar. Det är något på gång. Själv törs jag knappt andas för att inte bryta tystnadens förtrollning. Det är nästan att jag inte vill fotografera.

#8

Knölsvanshannen kommer målmedvetet flygande. 

#9

En annan hanne har kommit till hans domäner. Det kan inte tolereras. Upp i luften bär det.

#10

Under hotfulla åtbörder av olika slag får den andre hannen veta sin önskvärdhet.

#11

Här är det inte fråga om att följa John utan snarare att John ska ha sig en snyting för sin fräckhet att vara på samma ställe.

#12

Den flyende svanhanens blick möter min. Det är som om den vill be om ursäkt för att hans artfrände stör friden. Själv uppskattar han lugnet och stillheten som naturen ibland kan erbjuda var och en var.

TheInvisibleJackal

Vattenriket

I juni 2019 ställde jag kosan åt det s k Vattenriket i Kristianstad. Mitt planerade första stopp var vid Herculesdammarna. Jag hade sett flera riktigt fina bilder på svarttärnor där och var sugen på att försöka få några också. Svarttärnor ser jag emellanåt även hemmavid, men då  oftast förbiflygande och på håll. Vid Herculesdammarna kunde det finnas chans till att få lite närbilder.

Det blev inga bilder alls på några svarttärnor. Endast den här skäggdoppingen ovan. Fanns det inga svarttärnor? Jodå, det var några stycken som flög runt  och med tiden hade jag kanske kunnat få något lämpligt tillfälle till några bilder. Nu blev det inte så. Jag hade inte mycket mer än placerat mig i ett skuggigt parti när en man med tubkikare på axeln och handkikare hängande runt halsen stegade fram till mig och sa:

"Du vet väl att det är såna som du som skrämmer bort ängshökar på Öland!"

Vad har detta med mig att göra tänkte jag. Öland är faktiskt en bit bort. Måste vara gott och väl 20 mil. Hur som helst blev jag rätt störd och inte lite irriterad över den här mannens beteende. Istället för välkomna ytterligare en naturintresserad person går han till attack för att jag inte närmar mig naturen på det rätta sättet - d v s med kikare. Bara för att jag byt ut tubkikaren mot kamera och teleobjektiv betyder inte att jag gått över till "The Dark Side". Med ett antal år på andra sidan 50-strecket tar jag inte skit från någon utan jag började argumentera och ge exempel på hur s k "kryssare" stört vid olika tillfällen och påpekade att naturen inte är en exklusivitet för endast en grupp av naturintresserade.

Han trodde nog att jag skamset skulle lomma iväg. Jag har inget att skämmas för. I över en timme stod vi och argumenterade. Jag märkte dock under diskussionens gång att mannen var en fundamentalist som endast såg saker i svart och vitt. Naturfotografer borde helst jagas bort. De fuskade ändå allihop med photoshop och annat. Den fanns ingen gråskala i hans resonemang. Jag har sett olämpliga beteenden från såväl kryssare som fotografer under åren, men i de allra flesta fall kan både kryssare och fotografer samsas och dela glädjen i naturupplevelsen.

Till sist var stämningen sådan att jag kände att det var ingen större idé att fortsätta att diskutera med den här mannen. jag drog en vals om jag måste var hemma en viss tid. Tackade för pratstunden. Vände mig om och gick.

Lusten att fotografera hade tyvärr avtagit markant. När jag är ute i naturen känner jag oftast en stort lugn och ett välbehag. Ur denna sinnesstämning hämtar jag både inspiration och lust att fotografera den natur jag har framför mig. Nu kände jag mig bara arg och irriterad. Då blir det inga bilder. Jag gick tillbaka till bilen en bit bort och körde iväg till ett annat ställe i Vattenriket för att ta en bit mat och fundera över fortsättningen på dagen.

#2

#3

På väg till ett annat ställe kom jag att köra förbi en nyslagen gräsvall. Där ute gick den en vit stork. Jag vevade ner rutan och tog några bilder. Storken brydde sig föga om att jag var där utan spatserade lugnt omkring det nyslagna gräset och spanade efter något ätbart.

#4

Jag körde fram till parkeringen vi det nya stället och åt en bit. Jag satt där en stund och funderade över dagens utveckling och vad jag skulle göra. Bäst som jag sitter där kommer det en liten fågel och landar på ett staket i närheten. Den ser så liten och ynklig ut i den stora vida världen att jag känner att jag måste försöka få en bild där den sitter. Jag vet faktiskt inte vad det är för en fågel. Att det förmodligen rör sig om en ungfågel av något slag. Har tänkt på ung rödhake, men den är för mörk för det tycker jag. Jag blir inte klok på vad det är.

#5

Gulärnan är lättare att identifiera. Varför har jag inte rätat upp stolpen kan det undras? Gör jag det skulle det se ut som om ärlan tippar.

#6

Turens sista fågel blir en röd glada. Jag har bestämt mig för att köra hemåt igen. Kan inte riktigt finna den rätta känslan.

TheInvisibleJackal

Mellan kråkor eller finbesök på ängarna

Semestern är slut för den här gången. Som vanligt går den alldeles för fort. Det har blivit en del bilder från lite här och var ändå. Framförallt ifrån Öland. Där jag och min fru tillbringade nio dagar i slutet av juni.

Bilderna är sorterade i mappar och importerade till LR för bearbetning. Det tar lite tid, men det är ett arbete jag tycker är rätt trevligt att sitta och pula med. Ofta lyssnar jag på någon musik samtidigt. Musiken gör att jag kommer in i någon slags stämning så att bearbetandet bara flyter på. Även om jag ibland känner ett starkt behov av att shaka loss och utföra imaginära stage dives från skrivbordet. Under tiden som jag arbetar med de nya bilderna tänkte jag slinka emellan med lite arkivbilder. 

I arkivet har jag hittat dessa bilder ifrån Trönninge ängar i juni 2018. En dag då fågeltornet var belamrat med kryssande fågelskådare från när och fjärran. En dag då varje sittplats i gömslet var upptaget med en fotograf och bakom stod hugade spekulanter och försökte se ut genom de övre luckorna i gömslet. 

#2

Det var inte för skärfläckan alla trängdes och förundrades. 

#3

Det var något helt annat. Något som fick till och med grågässen att böja på nackarna och häpet titta upp i det blå.

#4

Sandtärna. 

#5

#6

#7

En sandtärna som kör världens flyguppvisning över ängarna.

Ibland är det svårt att hänga  med i svängarna.

Uj, där blev det ett oavsiktlig rim även om jag föredrar fri vers.

#8

En sällan sedd gäst för de allra flesta som befann sig på ängarna den här dagen. Plötsligt fanns den en som höll sig på plats ett tag, vilket gjorde att kikarfolket drog man ut huse för att få ännu ett kryss. Personligen blev detta kryss det sista. Jag la ner fågelskådandet helt efter den här dagen. I fortsättningen har jag valt att helt satsa på fotograferingen. Visst, det blir fåglar emellanåt som också till och från fångas på minneskortet, men jag jagar inte efter specifika arter längre och jag för inga listor eller känner någon panik om jag inte har möjlighet eller råkar missa den eller den tillfälliga gästen. Numera är det tillfälligheter som avgör vad det är jag fotograferar.

#9

#10

Det var inte bara många kryssare på ängarna den här dagen. De kom förvisso och gick såsom kryssare plägar göra. En snabb titt kikaren och sedan iväg mot nästa kryss. Som rastlösa snäppor som kilar runt på stranden och kör näbben i ävjan för sedan ta till vingarna och flyga ett stycke. Det var också en mängd fotografer på plats. Teleobjektiven rörde sig nästan unisont och det var fruktansvärt lätt att drabbas av löst avtryckarfinger. 

#11

Man skulle nästan kunna likna det vid den smittsamhet som en gäspning medför. Slutare smattrar i seriebildstagning lite här och var där jag sitter. Det är oerhört svårt att inte ryckas med och smattra iväg själv. Jag är en i flocken och följer flockens rörelser och beteenden. Som i en starflock. Smattrar grannen bredvid mig iväg en serie bilder smattrar jag iväg en serie. Vem som var först är svårt att säga. Smattret böljar fram och tillbaka i gömslet. En avtryckarnas musik. Kakafoni skulle en del säga. 

#12

#13

Efter att kommit till sans efter den första euforin och de första 600 bilderna ser jag att grågässen bryr sig föga om att de för tillfället har sällskap av en sandtärna. De släcker törsten.

#14

I en buske sitter en sävsparv. 

#15

Två lite luggslitna bläsänder kommer inflygande.

#16

En sädesärla står på gammal gren,

#17

böjer sig fram och lyssnar. Undrar om det finns något den kan få i sig.

#18

En hussvala landar hastigt i leran utanför gömslet. Plockar åt sig det den är ute efter och försvinner lika hastigt iväg. 

Ingen bryr sig nämnvärt om att de delar ängarna med en sandtärna. Det är bara ännu en flygande varelse.

#19

Skärfläckan har upptäckt att en gråhäger har vågat sig på tok för nära för en skärfläckas själsliga ro. Hägern tycks dock inte veta vad den ska tro om det hela.

#20

#21

Men tar några kliv åt sidan för säkerhets skull. Man vet aldrig. 

#22

Skärfläckan å sin sida har fått fatt i några artfränder att ta i upptuktelse.

#23

TheInvisbleJackal