Hovar i sanden

För ett tag sedan skrev jag om när fotoklubben var och fotograferade vallhundar som vallade får. Känns som en evighet sedan nu  så här i slutet av året. Det var en mycket trevlig upplevelse som alla deltagarna tyckte att det var det roligaste de varit med om på länge. När så en förfrågan kom om fotoklubben skulle vara intresserade av att fotografera några medlemmar ur en fältrittklubb, när de red på en strandremsa norr om stan, var gensvaret stort. Jag kan inte säga hur många som dök upp, hågade att än gång ge sig i kast med actionfoto. Den här gången med hästar och ryttare i sökaren. Det var fotografer utspridda lite här och var längs stranden. Alltifrån långa telezoomar till normalobjektiv användes. Helt beroende på vad var och en hade att tillgå i sina objektivarsenaler.

Det blev mycket bilder, väldigt mycket bilder den här kvällen. Jag tog över 600 bilder och även om givetvis inte alla blev något får jag ändå redan nu be om ursäkt för att det här inlägger innehåller mycket bilder. Jag tror att jag aldrig har haft så svårt att välja bort bilder. Att det blev så många bilder beror nog mycket på den glädje som strålande från dessa unga ryttare när de ohämmat kunde göra något av det bästa som de vet. Bilderna är ifrån början av september. 

#2

Både vi och ryttarna tyckte att det kunde bli fina situationer när de red i vattnet längs stranden.

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

Vattnet sprutande om ekipagen och det var  stor glädje hos dessa unga ryttare.

#12

#13

#14

#15

#16

#17

#18

#19

#20

Även om det gäller att hålla tungan rätt i mun var det svårt att låta bli i att inte rida vattnet.

#21

#22

#23

Alla hästar var dock inte helt pigga på att doppa hovarna.

#24

#25

#26

#27

#28

#29

#30

Att spränga fram i full galopp måste vara en fantastisk känsla.

#31

#32

#33

#34

#35

#36

#37

#38

#39

#40

#41

#42

#43

#44

#45

#46

#47

TheInvisibleJackal

Får... får... får...jag lov att...

Som en av de första punkterna på Fotoklubbens höstprogram stod fårvallning. Inte då av klubbens medlemmar utan av pälsklädda fyrfotingar. Upptakten till att det kom sig att vi var iväg och fotade fårvallning var att  klubben i slutet av maj var hos en hundklubb och fotograferade hundar. De som som var med där tyckte att det var fantastiskt roligt att fotografera hundarna eftersom det blev mycket action. Jag var själv inte med eftersom jag tyckte att det inte speciellt upphetsande att fotografera några jyckar och andra knähundar. Jag har dock fått bita i det sura äpplet över min förutfattade mening. 

Vid det här tillfället var det en man som hade med sig en bordercollie och han kände till några som ägnade sig åt fårvallning med just bordercollies. Klubben kunde få möjlighet att komma och fotografera vid ett av deras träningstillfällen innan SM i vallning om vi var intresserade, och det var vi verkligen.

Jag minns inte hur många som var med och fotade vallningen, men det var mer än på bra länge. Jag går in i min egen lilla bubbla vid sådana här fototillfällen och ser inte mycket annat än fotoobjekten. Fast det kunde ha slutat med fiasko för precis när vi skulle börja satte det igång att hällregna. Vi väntade ut regnet någon halvtimme i våra bilar och senare framåt kvällen lättade till och med molnen och solen behagade skina en smula.

Det var fantastiskt roligt att se hur ägarna med olika kommandon fick hundarna att göra än si, än så. Och hundarna tyckte detta var rasande kul. Vad fåren tyckte var inte lika lätt att utläsa, men jag fick känslan av att de delvis var lite blasé, lite irriterade och lite förvånade i en lagom mix. Hursomhelst hade nog hundarna det roligare än fåren.

Det blev en hel del bilder på både hundar och får. Fåren hade ofta helt underbara minspel.

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

#18

#19

#20

#21

#22

#23

#24

TheInvisibleJackal

Jakten på en liten platt hård svart tingest

Att vara med i en fotoklubb är väldigt trevligt. Inte bara för att man träffar många trevliga människor utan även för att man fotograferar saker och företeelser som man annars inte skulle ha gjort. Det är både roligt och utvecklande. Att sedan träffas för att diskutera bilderna är både intressant och spännande. Vi kan ha stått bredvid varandra och fotat, men ändå sett olika saker, uppmärksammat olika saker. Att fotografera är både socialt och högst personligt. Vill man utvecklas som fotograf - att gå med i en fotoklubb, är bland det bästa.

Tidigare i år, närmare bestämt i januari månad, var jag med fotoklubben och fotade ishockey. Jag tror att jag högst har sett en handfull ishockeymatcher i verkligheten och via televisionens förtjänst. Det har aldrig varit något som lockat särskilt mycket. Snarare har jag väl uppfattat ishockeymatcher som rätt segdragna och småtrista tillställningar. Jag skulle tro att jag att har haft större utbyte av konståkning när det visats på TV. Det har varit intressantare att se hur åkarna tolkar den musik de väljer att framföra sin isdans till än det är att se några klubbförsedda personer jäkta fram över isen efter en liten platt hård svart tingest. Däremot var det fantastiskt kul att fota ishockey. Tiden bara flög iväg och tre perioder försvann i ett nafs.

Tanken var att vi skulle träffas och diskutera våra bilder, men så kom ett virus emellan och ställde till det. Fotoklubben valde med tanke på de rådande omständigheterna att ställa in alla de kvarvarande aktiviteterna under den här våren. Mycket bra och förnuftigt.

Jag väljer att visa mina bilder här istället. Det är dock ganska många fler än vad vi brukar ha med oss till bilddiskussionerna i fotoklubben. Jag kan väl passa på att säga något om inledningsbilden. Det lokala ishockeyklubben kör med en fornnordisk symbolik i sitt varumärke. Således inleds matcherna med dunder och brak samtidigt som en skridskoåkande åskgud glider fram över isen med sin hammare.

Hoppas att ni står ut med att det blev väl många bilder ity kamerans seriebildstagning gick varm denna januarieftermiddag.

Tekningen, en slags kraftmätning i uppfattningsförmåga, men kanske inte alltid, en helt glasklar sådan.

Detta begär efter en liten platt hård svart tingest.

En klubbornas balett över isen. Olika är deras framföranden. Haka, dribbla, slå undan...

Nu har han den lille svarte för att strax ge den vidare. Att ha och ge samt ibland ta. Det är ishockeyns kretslopp.

Bort med dig din stygging! För nätburens väktare är den lille svarte ett otyg som han helst vill bli av med snarast möjligt.

Ibland vill alla umgås med väktaren, men den lille svarte lockar dem strax till en allt hetsigare stämning.

Vart tog alla vägen?

Den lille svarte tingesten. Jag ser den!

Min! Bara min! My precioussss...

Siktet är inställt.

Är den lille svarte verklig eller är den bara en illusion? En lortfläck bland andra lortfläckar.

De som fordomdags låg underst ligga nu helt sonika överst.

Glada miner blandas hastigt med mer betryckta.

En gång till? Räcker det inte med häva in den lille svarte en gång i mina nät? Måste det göras igen? Vad är väl upprepandet annat än billigt plagiat. Till vad lönar detta?

Åhej!! Ända in i nätet, buren, hyddan, kaklet eller var det nu är man säger?

Det var det jävligaste! Det kan väl inte vara mål? Är det bortamål? Hemmamål eller rent av dubbelmål?

TheInvisibleJackal