"Man går väl inte ut naken!?"

I mitt förra inlägg skrev jag om utrustningsoverload och hur det påverkade kreativiteten. För par tre veckor sedan hade vi bestämt att vi skulle träffa några äldre släktingar utomhus och gå en promenad i naturen. För att på så sätt ändå kunna umgås och samtidigt hålla avstånd. Vi hade därför tänkt att vi skulle gå runt ett slags friluftsområde som heter Ön. Jag har anammat min salig morbrors devis - "Man går väl inte ut naken!?". Han var fågelskådare och ansåg att det var otänkbart att ge sig hemifrån utan kikare. När någon, minns inte vem, undrade om han inte ville lämna sin kikare hemma tittade han förundrat på vederbörande  och yttrade - "Man går väl inte ut naken!?". Av samma anledning har jag därför allt som oftast kameran med mig. Vis från lärdomen sist om att inte kånka med mig för mycket tänkte jag att jag tar bara med mig kameran och ett objektiv. Det var trots allt ett socialt umgänge med delar av släkten som var fokus.

Det är lustigt. Då jag hade en mycket begränsad utrustning. Låt vara att jag hade mitt 70-200, men ändå. Helt plötsligt fanns det motiv överallt. Jag kan inte stanna överallt och fota än det ena än det andra då faller hela konceptet med socialt umgänge. Jag måste alltså begränsa mitt motivområde. Ganska så omgående fastnade jag för trädstammar och dess bark. Jag konverterade sedan bilderna jag tog till svartvitt i LR för att jag tyckte att det bättre framhävde karaktären hos barken och även gav mig en känsla av flygfoto över något slags landskap.

TheInvisibleJackal

Vad är det som händer ...

Vad är det som händer när man packar med sig nästan hela sin kamerautrustningen med tanken - "Att nu jävlar anamma..." och så händer det inget. All skaparkraft är som bortblåst. 

Detta upplevde jag för ett tag sedan. Jag hade precis köpt och fått hem en ny fotoryggsäck (just det - ännu en ryggsäck). Den här gången en så pass stor att jag efter lite slitande och pusslande med det kardborreförsedda innandömets fotografiska gömställe i några timmar förmådde klämma in allt jag äger och har av utrustning i den nya ryggsäcken. Succé med andra ord.

Yes! Äntligen redo för alla fotografiska situationer, både väntade och oväntade. Upp på ryggen med ryggsäcken. Och där stannade den mesta tiden under det som skulle bli den stora fotoutflykten där bilder skulle vevas in på minneskorten likt fiskar i fiskarens nät. Den stannade där eftersom mödan att ta ner den från ryggen och leta fram kameran och det objektivet jag behövde för just den situationen vägde tyngre än vad det förmodande fotografiet gjorde. Således fick den bli kvar på ryggen. Rejält fastspänd.

Som ni säkert har förstått slocknade min kreativitet under ryggsäckens alltför digra innehåll. Jag hade begått kreativitetens generalfel nummer ett d v s genom att tro att ju mer grejer man har med sig ut desto mer kreativ blir man. Snarare är det tvärtom. Ju mer man släpar med sig desto mindre kreativ blir man. 

Det märkliga är att jag har upplevt det här fenomenet tidigare med en annan fotoryggsäck, som då rymde allt jag hade. Efter det tillfället skaffade jag mig då en mindre ryggsäck som rymmer bara kamera+objektiv och max 1-2 andra objektiv samt lite småsprylar. Inget mer. Helt perfekt! Jag har med mig precis det jag behöver för att fotografera det jag har bestämt mig för att fotografera. Tänker jag mig att jag ska fota landskap, så gör jag det. Ska jag fotografera träd, så gör jag det.  Med långa slutartider, fåglar, djur... ja då gör jag det. Koncentrerar mig på det jag ska fotografera och inte det som jag skulle kunna fotografera bara om jag hade haft det och det med mig. 

Med en liten ryggsäck är jag lättrörligare. Orkar gå den där extra kilometern. Och skulle det ända inte visa sig att den gav chansen till en bild. Ja, då har jag ifall fått lite fin motion. Jag skulle vilja säga att begreppet - "Less is more" - även kan appliceras på kameraryggsäckar. 

Blev det inga bilder alls från den undrar ni kanske. Jodå, det blev några stycken.

TheInvisibleJackal

Oväntat möte

I vanliga fall brukar jag allt som oftast under den här tiden på året tillbringa en och annan timme i gömslet i det närbelägna Trönninge ängar, men med den rådande situationen i åtanke har jag undvikit att ta mig dit. För att minska risken för smittspridning uppmanas vi alla att försöka hålla avstånd till våra medmänniskor. Något som inte är det allra lättaste i gömslet. Dessutom kan man aldrig veta om ängarna helt plötsligt får besök av en art som lockar kryssarna man ur huse. Det händer lite då och då. Nej, då är det bättre att undvika gömslet vid ängarna tills tiderna säger annat.

Vad gör man då?

Går runt och känner sig frustrerad?

Ja, det är lätt hänt, men eftersom naturen innehåller så mycket annat än fåglar och mitt fotograferande har vidgats till att innefatta andra motiv, inriktade jag mig istället på att försöka få lite landskapsbilder istället. Som tur var tog jag även med telet.

Jag körde in på en liten väg i hopp om att kunna komma en liten bit ifrån de lite större allfarvägarna och hitta något där som kunde stimulera mitt fotograferingsbegär. Efter ett tag stötte jag på det här gänget med dovhjortar ute på ett fält. Jag saktade försiktigt in. Vevade ner rutorna på bilen och stannande. Slog av motorn. Satt ett tag och bara tittade innan jag tog fram kameran.

Bilen är faktiskt ett förträffligt gömsle många gånger. Trots det, undrade säkert den här gruppen med dovhjortar vad det var för en främmande tingest som ställt sig där utan att direkt företa sig något.

Bättre fly än illa fäkta tyckte nog den här dovhjorten och satte av med långa språng.

Och så sätter de alla av.

Inte över stock och sten, men väl över vägen framför bilen.

De stannar slutligen på andra sidan vägen på ett starkt solupplyst fält med några slanka björkar i bakgrunden. Riktigt snyggt tänker jag, men de har ju fått "taxben". En liten upphöjningen  på fältet skymmer effektivt deras ben. Jag startar bilen och rullar sakta framåt i hopp om att få ett bättre läge samtidigt som jag vill att de håller sig tämligen stilla och inte sticker iväg på nytt. Bilar som kör längs den här lilla vägen är de nog rätt vana vid. Det är väl när bilen stannar till som de blir mer vaksamma. Det gäller att ta det lite försiktigt.

De står kvar och jag tar några bilder.

Lite längre bort står en av dem och tittar lite uppfordrande på sina medhjortar.

Några bestämmer sig att följa uppmaningen.

Det sista jag ser av dem är när de lugnt och stilla försvinner in i björkskogen. Ett oväntat och trevligt möte är över för den här gången.

TheInvisibleJackal