Hembygd?

Hur mår hembygden?

Som om den skulle behöva klippa sig.

I september hade fotoklubben årets första sammankomst sedan årsmötet i februari. Det har funnits ett uppdämt behov att återigen kunna träffas. Nu kunde vi göra det under förhållanden som underlättade möjligheten att hålla avstånd.  

Många programpunkter har fått ställas in under året som gått.

Vi var några som träffades uppe vid Hallandsgården för att ta lite bilder som vi sedan skulle visa digitalt och diskutera framför varsin skärm. Det funkar det med. Inte lika roligt fika efteråt är väl en av de stora skillnaderna med att träffas live och via skärm. Temat för dagen var att ge sin bild av Hallandsgården.

Är det dåtiden eller framtiden som stirrar hålögt på din uppenbarelse?

Jag har nyligen läst Marit Kaplas bok Osebol. Osebol är en liten by i Värmland. Kapla har intervjuat alla som bor i Osebol och i diktens form har hon låtit alla dessa röster bli ett reportage över en glesbygd. Det suveränt bra gjort och är en av de bästa böcker jag läst på länge. Kapla kommer själv ifrån Osebol.

Ofta sätter man "metropol" i motsatsförhållande till "håla" ut i från förväntningar på antalet möjliga aktiviteter och hur många av dessa aktiviteter som kan locka till deltagande av en själv. Det är säkert en del i det hela, men jag tror att en annan motsats kan "hembygd" utgöra. Osebol, men även många andra småställen, småsamhällen och landsortstäder blir ofta benämda "hålor", men kan det vara så att det i under en viss tid i en betraktares ögon är de "hålor", men i kombination av kanske avstånd och stigande ålder hos betraktaren sker en metamorfos till "hembygd".

Jag är inflyttad till Halmstad och betraktar därför inte det som min hembygd, men inte heller som en håla utan mer bara som staden där jag för närvarande bor. Hembygden för mig ligger i ett litet samhälle i Småland. Jag har inte bott där på snart 35 år när studier drog mig ut i världen, men det är där mina morföräldrar bodde. Det där mina föräldrar bor och det där jag har många av mina barndomsminnen. Det är väl det som gör en plats till hembygd. Ens minnen, även om de under tidens gång har förvanskats till något annat än det verkliga förhållandet en gång i tiden. Minnen filtreras igenom glömska och nostalgi och en håla blir till hembygd.

TheInvisibleJackal

Lejon

Under vår resa med Annelie Utters Naturresor kom vi att stöta på lejon vid flera tillfällen. Både under vår vistelse i El Karama och när vi var i Masai Mara.

Lejon har de flesta av oss någon gång sett i olika djurparker. De väcker kanske inte någon större vördnad utan upplevs som tämligen tråkiga. De ligger oftast bara ner eller vandrar kanske lite ointresserat i hägnet.

Att möta lejon i det fria där de hör hemma är något helt annat. De är kraftfulla, vackra, roliga och mycket sociala. Av de stora rovdjuren på savannen såg vi lejon flest gånger. Trots det var det lika välkomnande att få se och uppleva dessa fantastiska djur varje gång.

Givetvis generar dessa möten med lejon mängder med bilder. Ofta är vi ganska nära. Ibland rör det sig om kanske bara fem-tio meter. Jag har här valt ut en handfull av mina lejonbilder.

Detta är en av de första lejonhannarna vi stötte på i El Karama.

På Masai Maras grässavann kom denna hanne vandrade i det höga gräset.  Över honom surrar det mängder med flugor. Flugorna kommer i sällskap med alla de gnuer som är på vandring söderut. Nu är inte flugorna så petiga utan även lejon går bra att surra runt.

En lejonhona ligger i gräset och vilar i El Karama.

Ett ömsesidigt studium.

Att hälsa på varandra genom att buffa på varandra är viktigt för att inskärpa flockgemenskapen. Här är två lejonungar som hälsar varandra och njuter av varandras sällskap. Masai Mara.

En kort vila för en liten lejonunge nyfiken på den stora vida världen. Masai Mara.

TheInvisibleJackal

Grevy's Zebra i El Karama, Kenya

Ett av  de djur vi hoppas mycket att få se under vår safari till Kenya och då speciellt El Karama var den starkt hotade Grevy´s Zebra. Den skiljer sig från den vanliga zebra med att smalare ränder, dess mage är helt vit och den är större och tyngre. Det är ingen Zebra som man kan förvänta sig att få se om man åker till Kenya på Safari. Man måste helt enkelt bege sig dit där den lever. El Karama är en av de få platserna.

Det var först på eftermiddagens game drive under vår tredje dag som vi lyckades få syn på en flock med allt som allt åtta Grevy's Zebra. Däribland några föl. Vilket var väldigt uppmuntrande. Vår reseledare sa att det var länge sedan hon såg en så här stor flock.

Det är svårt att förklara känslan av att få se ett så här pass ovanligt och vackert djur. Tiden står nästan stilla samtidigt som på något sätt rusar fram och kvar är en känsla av något overkligt.

TheInvisibleJackal

I Backsippornas tidervarv

I maj var jag med på en s k fotovandring eller exkursion med naturfotografen L. Solen sken och det var varmt och behagligt. Syftet med vandringen var att vi skulle gå till ett bra ställe där det växer  mycket backsippor och sedan fotografera dem. P g a det rådande väderhållandet var vi säkert bortåt 70 personer som var ute och för att fotografera backsippor. Väl framme vid nämnda ställe växte det mycket riktigt mycket backsippor. Jag måste tillstå att jag förvisso fotat lite närbilder på lite fjärilar och någon vackert blommande äppelträdsgren, men inte så mycket den mer lågväxande floran i vår hage.

Det var därför en speciell upplevelse att se hur folk la sig raklånga både till höger och vänster i backen med kameralinserna tätt, tätt inpå sipporna. Väldigt surrealistiskt. Det var som en slags vågrörelse. De mer luttrade fotograferna började lägga sig ner och sedan tog andra efter deras exempel.

Det var nästan som när vi lekte flygöverfall i lumpen. "Flygplan" ropade löjtnanten och vi slängde oss i buskar och snår. "Backsippor ropade exkursionsledare L." och vi kastade oss raklånga bland backsipporna med kamerorna i högsta hugg. Nu anfäkta och anamma skulle det plåtas!

"Ligg ner och fokusera manuellt"!

Ja och där låg vi någon timme eller så innan det var dags sätta sig upp och se vad fikakorgen hade att erbjuda.

Allt mycket trevligt får sägas. Många glada skratt och intressanta utbyten.

Backsippor i motljus.

Jag missade skärpan något i den här bilden, men jag tycker att färgerna tillsammans med bakgrundsblurret ger en slag impressionistisk känsla.

TheInvisibleJackal