Norröver XII - Njupeskär

Vår resa norröver tar nya tag. Natten hade vi tillbringat på vandrarhemmet i Mörkret. Denna första morgon i Fulufjällets nationalpark hade vi bestämt oss för ta oss till Njupeskärs vattenfall. På vandrarhemmet hade vi fått tips om att för att vara säker på att få en parkeringsplats skulle man helst vara vid parkeringen till Njupeskärs vattenfall före klockan tio. Ingen problem tyckte vi och unnade oss en sovmorgon. Det var ett tag sedan. 

Uppe vid parkeringen blev vi dirigerade till anvisande platser av en mängd parkeringsvakter. Vi kom att börja språka med en av de äldre. Han berättade att förra året stod bilar parkerade längs med hela vägen nästan ända ifrån Mörkrets vandrarhem upp till den här parkeringen. En sträcka på över 4 kilometer. En diger sträcka uppför till parkeringen och sedan är ytterligare 2 kilometer innan man är framme vid själva fallet. Många var dessutom ovana att röra sig fjällmiljö och var därför helt slut innan de ens kommit in i nationalparken. Det var tufft för många. Han sa att nog aldrig varit med om så många samtidiga besökare.

#2

Vi studerade de kartor som fanns och pratade med personalen på Naturum innan vi gick vidare mot fallet. Vi var även lite intresserade av att stifta bekantskap med vad som skall vara världens äldsta träd - Old Tjikko. Terrängen och vägen dit var troligen alltför tufft för min fot så det fick anstå till någon annan gång. Vi siktade därför in oss på enbart fallet. Det gick dock att ta en väg därifrån som inte var för svår. 

#3

#4

Det dröjde inte alltför långt tid innan fallet blev synligt mellan träden. Även om man läser att det är si och så högt är det ändå lite svårt att greppa det. En fråga som därför relativt snart dök upp hos mig var - hur i hela friden ska man fotografera det här fallet. Hur ska man angripa det fotografiskt? Vad gör man med alla människor som med stor säkert kommer att hamna i bild? Nu tänker jag inte på GDPR eller något sådant utan mer på att jag personligen uppfattar förekomsten av människor i landskapsbilder som störande. Fast i Njupeskärs fall med alla sina besökare är det nog oundvikligt. I varje fall om man som vi beger sig dit under turistsäsongen om än må så vara i mitten av augusti och vill ha med sig några bilder hem.

#5

Vägen fram till fallet var väl spångad och längs med spången den sista biten rinner en bäck. Bäcken var en fortsättningen på fallet verkade det som.

#6

Jag tog mig ner till en stor klippa som gjorde att kunde komma närmare en del av den här bäcken och samtidigt få med fallet i bakgrunden. Det här vid sådana här tillfällen det är värdefullt att släpa på ett stort stativ, filterhållare och filter. 

#7

Dessutom har jag i kameraryggsäcken med mig en kamerahus med 100-400:a. En uppsättning som blev värdefull för att isolera delar av fallet, vilket i Njupeskärsfallets fall blev användbart eftersom om man ska ha med hela fallet får man stå så pass långt bort att många detaljer försvinner. 

#8

Vi slutet av den spångade leden fanns en slags större plats med lite bänkar. Jag lyckades med lite tur, bestämd blick, målmedvetenhet och en min av fotograf i arbete knô mig fram och ställa mig längst fram. Med lite knixade med stativbenen fick jag upp stativet utan känna mig alltför mycket i vägen inbillar jag mig. Där stod jag sedan  och tog flera bilder. Att få någon utan människor syntes mig vara nästan omöjligt eftersom var och varannan skulle ta sig ut i det stenblockshav som föregick själva fallet. 

#9

Detta var som sagt inte leden mot världens äldsta träd utan början på vägen tillbaka mot Naturum. 

#10

Här kom vi att se trenne lavskrikor (fast de syns inte nu). Lite lagom mör låg båda kamerorna i ryggsäcken sedan ett tag. Stativet använde jag mer som stöd. Min fot protesterade hej vilt och magen knorrade. I bilen fanns mattermosar med förhoppningsvis fortfarande varm ravioli. Ingen av oss orkade dock ta de där extra stegen till bilen utan vi kom äta på den matservering som fanns på plats. Inga kulinariska höjdare precis, men anamma vad gott det var med varm mat. 

TheInvisibleJackal