Årets fulaste tid är nu ?

Den här tiden på året, har jag hitintills under de nu snart fem år som jag har fotograferat brukat lägga undan kameran för att det oftast är så otroligt fult ute. November till mitten av mars är den tiden på året då jag upplever som den absolut mest icke-inspirerande fotografiska perioden. Jag bor på västkusten och den här tiden på året är dagarna allt som oftast en jämngrå smet. Det tär på sinnet allt detta gråa. De stackars få dagar som vädret är tjänligt för fotograferande är lätträknade och dessutom jobbar jag troligast också vid dessa stackars tillfällen. Istället för att fotografera har jag ägnat mig åt att arbeta med tidigare tagna bilder, eftersom jag oftast inte har hunnit med det tidigare, men i år  har jag inte några tidigare bilder att jobba med. Jag är ikapp. Disciplinerat arbete har gjort att jag är ikapp. Helt plötsligt känner jag att på något sätt ändå måste ut och fotografera. Jag bara måste ha några bilder att arbeta med. Det är som om hela mitt jag på något märkligt sätt kräver det. Det går inte att hålla sig undan. De bilder jag tar har inget alls med det jag vanligtvis brukar fotografera  d v s fåglar, vilda djur och landskap. Och det känns helt ok, rent av spännande att gå på upptäcktsfärd i sin egen fantasi och kreativitet. De bilder som växer fram är helt oväntade. Kanske fanns de där tidigare också, bara det att jag märkte dem inte.

En bild tagen en dimmig morgon vid en av barndomens badsjöar. Jag har inte varit nere vid den sjön på minst 30 år. Jag tror inte bojen fanns där då när  jag brukade bada där under andra hälften av 70-talet. Men att det låg där ute i det stilla vattnet i dimman gjorde den på något sätt inte bara viktlös utan även tidlös, som om den alltid legat där stilla innesluten i sitt eget vara. 

Egentligen var jag på jakt efter tallbitar att fotografera, men de bärträd som finns inom promenadavstånd  lyste med sin frånvaro av tallbitar bland sina bärbehängda grenar. Jag går förbi den lilla dammen och ser på vassen som växer där i kanten. Ser på virrvarret, oredan.

Träd har alltid fascinerat mig. Påverkat min fantasi och givit mig bilder som egentligen inte finns, men som är där ändå. Opåverkbara.  Speciellt i mörker då synen måste ta hjälp av känslor födda ur just fantasin. Ibland blir de bara mjuka böjningar i rummet och ibland till något vasst odefinierbart olustigt. Är det skräcken för det mörka? Det dolda? Det förborgade? 

Det konturlösa oskarpa som för om åren fick mig att hasta förbi och längta efter tydlighet och skärpa får mig nu att stanna upp och känna istället för att se. Det är ett annat sinne som aktiveras och betraktar scenen. Jag frågar mig - när blir en bild en bild? Är det i kamerans sökare? Hemma framför datorskärmen? Eller fanns den djupt där nere i undermedvetna och väntade på att bli funnen?

Det är i skogen det osedda gömmer sig för våra ögon. Det undkommer dock inte vår fantasi. 

Det är märkligt denna svärta som träder fram utan att jag egentligen förstår varför. Samtidigt  behöver jag inte förstå den. Det räcker att jag bejakar den och gör den till min. En bundsförvant i bildskapandet.

Jag prövar ICM och  vardagsbjörken får nytt liv. Att försöka se bortom det omedelbara lär mig att det finns bilder bakom bilderna. Det gäller bara att våga nysta i trådarna och lita på det som träder fram ur skuggorna. Stå för det. 

Ibland bryter den gömda bilden helt med den vanliga verkligheten och skapar en ny och mer skimrande overklighet. 

Jag ser nu fram emot en period av ett bildskapande jag inte visst fanns mig tillgänglig. 

TheInvisibleJackal