Majtur till Karlstad

I maj for jag upp till Karlstad en långhelg för att hälsa på barnen som pluggar där. Vi skulle egentligen åka upp både jag och min fru, men så blev hon rejält förkyld och det slutade med att jag körde upp själv. Jag gillar Karlstad. Det är en fin stad.

Vi var bl a på Värmlands museum och tittade på en utställningen "Strangers to Ourselves" av den iranske fotografen Hashem Shakeri. En intressant och tankeväckade utställning med bilder ur vardagen i Iran. Vi passade även på att se Katja Pettersons utställning Glitch

#2

Det var som sagt fint väder i maj och i Karlstad finns  det många fina strövområden. Ett av dem; Skutberget, ligger precis vid Vänern. Hade jag gått här själv hade det förmodligen blivit andra bilder, men umgänget med barnen var det viktigaste och det trevligaste den här dagen. Det är kul att hälsa på sina vuxna barn och se hur de har det. 

#3

#4

#5

Grönsnabbvinge

I blåbärsriset hittade jag den här lilla krabaten som smälte väl in.

#6

I det här friluftsområdet finns det även en s k höghöjdsbana. En bana som tar runt ibland träden på äventyrlig sätt. Allt som behövs är en hjälm och lite annan klätterutrustning samt; och kanske det viktigaste, knän som inte skälver vid höga höjder.

#7

I yngre hade den här repstegen framstått som mycket lockande. Numera nöjer jag mig att mest titta på den.

#8

#9

#10

På söndagen körde jag hemåt igen. Efter att ha stannat och sträckt på benen vid en lite sjö någonstans på vägen bestämde jag mig för att ta en annan väg hem. En väg som skulle ta mig förbi Karlsborg. Det var ganska precis 40 år sedan jag muckade från regementet där och jag kände att det kunde vara kul att återse det. Då det råder fotoförbud lite här och var inne på regementsområdet lät jag bli att ta några bilder. Jag besökte museet och såg bland annat några bilder från den tiden det begav sig. Regementet jag låg vid är nerlagt sedan länge. Jag har heller aldrig gjort någon repmånad. 

TheInvisibleJackal

På promenad i hembygden

Påsken i år tillbringade vi några dagar hos mina föräldrar i Småland. Precis som många gånger förr blir att man går en liten sväng i samhället. Oftast blir det många gånger samma väg man går med lite variationer.  Platserna som vi passerar under vår promenad är i mångt mycket sig lika. Det sker dock en förändring. Ibland märkbar, ibland har inget förändrats ser som det set ut. 

När jag går här, går jag lika mycket på minnets s k stigar. Jag tittar lika mycket hur det har sett ut. I varje fall så som jag minns det. 

Bilden ovan visar Kommunhuset i bakgrunden. En byggnad som uppfördes i samband med kommunsammanslagningen i början av 70-talet. Jag minns platsen också som en stor hed på vilket den årliga vår - och höstmarknaden brukade hålla till på. Marknaden pågår alltjämt på en annan plats. Mina föräldrar säger att den har blivit mindre och det har den säkert. Själv kan jag inte minnas när jag var på en senast. Tjugo år sedan? Jag minns eller snarare tyckte att marknaden var gigantisk när den låg där idag kommunhuset ligger. Visserligen är det dryg 50 år sedan.

Dessutom hade den air av; jag skulle inte vilja kalla det exotiskt, men den förmedlade ändå på något sätt  något som var annorlunda gentemot den vanliga vardagens betingelser. Svårt att säga vad det kan ha varit som ingav mig den känslan. För de som är 5- 10 år yngre än jag själv har marknaden på den platsen aldrig existerat mer än i berättelser. Istället är det platsen där biblioteket finns och tandläkaren. Och bion inte allra minst. 

Bion ja. På 70-talet när jag började gå på bio visades det film tisdag-onsdag och lördag-söndag.  På helgen visades det diverse actionfilmer och på tisdagar och onsdagar visades det porrfilm. Ett filmutbud som idag skulle vara helt otänkbart, men som då i 70-talet småländska bibelbälte var helt ok. Biografägaren såg det som en lukrativ kombo. Jag vet inte när den försvann och bion kom att börja visa ett mer blandat utbud av filmer.

#2

#3

Byggnaderna skvallrar om här har det skett förändringar

#4

och här det inte ändrats särdeles mycket eller knappt något alls.

#5

För att göra det säkrare att passera järnvägen byggdes den här undergången. Ett annat skäl kan ha varit de "trafikstockningar" som uppstod när bommarna fälldes ner en längre tid, vilket hände lite då och då. Både en och två gånger har jag stått där både med cykel och moped och väntat vid bommarna på väg till skolan. Det fanns de som satte lite i system att skylla på Statens Järnvägar för att de var sena till morgonlektionen. Vilket med tiden inte blev en godtagbar ursäkt eftersom en kvarts tidigare uppstigande hade eliminerat risken att behöva vänta vid bommarna. De bästa tillfällena var om man råkade hamna vid bommarna samtidigt med den lärare som man senare skulle ha lektion med. Då kunde man i ett tyst samförstånd tänka - "Jävla bommar!" eller såtillvida att inte läraren ifråga tillhörde den skara samhällsinnevånare som på helgen låg på knä med knäppta händer och lyss till strängaspel och Herrens förmaningar. Då kanske det istället tänktes - "Attans bommar!", "Rackarns bommar!" eller något mindre svavelosande. Oavsett vad var det nog ingen som direkt upplevde stunden vid bommarna som ett litet plus tillvaron.

#6

Så länge jag kan minnas har de legat ved på den här platsen. Antingen eldar de i smyg eller också är det bara skådeved. Jag antar att om man satte upp en åtelkamera och lät den sitta uppe ett antal månader under de mest vedintensiva månaderna, skulle få en bild över huruvida veden används eller inte. Ett i sanning intressant projekt som skulle kunna mynna ut i en liten skrift om - "Eldningsmönster och vedanvändning på Småländska höglandet vid seklets början".

#7

Förr bodde här ett äldre par. Båda är borta sedan länge. Jag tror han gick bort först. De hade en gammal oklanderligt skött vit SAAB 96. Nu vet jag inte vem som bor här. Inte för att jag kände det äldre paret, mer än att jag någon bedyrat för henne att vi tog försiktigt och att vi hade hjälm på oss  när vi susade ner för backen ovanför deras hus på våra skateboards. Hjälmar som mer var ett symboliskt skydd än ett reellt. Det hade säker varit lika bra skydd att ha en bit målad kartong på huvudet. 

TheInvisibleJackal

På besök

I höst har båda barnen börjat plugga på Karlstad Universitet. Efter att ha kört upp ett digert flyttlass i augusti var det det dags för min fru och jag att köra upp för att hälsa på och se hur de har det. En fredag i oktober, efter att ha slutat jobbet tidigt styrde vi kosan norröver mot Karlstad. Färden gick betydligt snabbare nu än förra gången. Mycket givetvis beroende på att nu slapp vi ha en hästkärra på släp. En kärra vi lånat av en vän. Jag brukar sällan köra med kärra. Undviker det helst om jag kan. Har ingen aning om hur man gör när man backar med en kärra. Rent teoretiskt vet jag, men i praktiken funkar det bara inte. Får inte ihop det. Det är väl egentligen inte direkt manligt att inte kunna backa med en släpkärra. Fast bryr jag mig om det? Nej inte ett dyft. Fast jag kan medge att det bland kan vara lite knepigt att köra med kärra och se till att man inte hamnar i situationer där man inte behöver backa, men nöden är uppfinningarnas moder så det brukar lösa sig. Både jag och min fru har ibland fått för oss att vi skulle kolla med någon körskola om det är möjligt att ta några lektioner i att backa med släp. Hur tråkigt låter inte det? Spenderar hellre några timmar på ett konstmuseum eller läser ett verk om grekisk 19oo-tals poesi. Föreställer mig att jag under sådan släpkärrebacklektion skulle känna mig mycket s0m Manuel i Fawlty Towers.

"Och så vrider du ratten åt höger"

"Que?"

"Se hur kärran nu svänger åt vänster"

"Que?"

Åt höger. Du måste vrida åt höger!"

"Que?"

Nej, nej du kan inte vrida åt vänster. Använd backspegeln!"

"Que?"

"Kan du ens skilja på höger och vänster!?"

"Que?"

#2

Barnen hade klurat på vad som skulle kunna roa de gamla föräldrarna på besök i Karlstad och kom fram till att ett besök i Mariebergsskogen skulle nog funka. Och det gjorde det. Den parken eller vad man nu kan definiera det var en trevlig upplevelse. Jag hade med mig en kamera och förutom att ta lite bilder blev det tid att på ett avslappnat vis umgås med barnen. 

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

Bilderna i det här inlägger härrör från både lördagen och söndagen. På Söndagen bestämde vi oss för att äta ute någonstans, men först ville vi se lite av stan. Den östra bron beskådades och avporträtterades på både det ena

#12

och andra viset.

#13

Även moderna broar blev föremål för ett porträtt.

#14

Fast även ibland tegel, glas och betong kom mitt kameraöga dra sig emot träden. Hur mycket jag än kan uppskatta byggnader och annat i staden är det till dess träd som jag många gånger först och främst ser. 

#15

Denna första gång blev det ett nog så hastigt besök. Det är lätt att glömma att det ändå tar sin lilla tid att köra upp. Även om tiden blev kort, kändes det bra att hälsa på barnen och se att de har det bra. Nästa gång får det bli ett längre besök.

TheInvisibleJackal

Norröver XI - Av yttersta nöd

Att sitta i bilen innebär oftast att man ser landskapet svepa förbi i mer eller mindre utsträckning. Man tänker att där eller här vore fint att stanna till lite, men så finns det ingen plats att parkera. Kanske har man precis stannat och tagit en rast. 

Vårt nästa mål på vår resa norröver var Mörkret. Vi hade knappat in destinationen i gps:en och följde nu anvisningarna. Dessa förde oss på bland annat väg 66. Ett vägnummer som klingar av musikaliska hågkomster. 

"It winds from Chicago to LA
More than two thousand miles all the way
Get your kicks on Route 66"

#2

Efter ett antal timmars färd kom vi fram till Berg by. I vilken själva starten för Vasaloppet äger rum. 

#3

Vi beundrade de plogar som enligt skylt tillverkats i Lima.

#4

Begrundade Sixten Jernberg evigt på språng i skidspåret. Jag är för ung för kunna att minnas Jernbergs bravader i skidspåret. För mig kommer hågkomsten av våra skidhjältar först med Sven-Åke Lundbäck och Thomas Wassberg. 1960 segrade Sixten Jernberg i Vasaloppet med en tid på 5.13.26. År 2021 åkte segraren Tord Asle Gjerdalen, Norge samma sträcka på 3.28.18. D v s 1.45 snabbare. En väldig utveckling på dessa 60 år. Många faktorer spelar förstås in. Bättre material, bättre preparerade skidspår, träning, kost och kläder, vädret och snöförhållandena. Och säkert en del annat jag inte har tänkt på.

#5

Här har tusenden och åter tusenden stått och väntat spänt på att få ge sig iväg de nio milen till Mora.

#6

Och här tar tyvärr loppet slut för många i form av stav- och skidbrott. Ett helt års förberedelser åt skogen, om man inte har möjlighet att få tag i reservgrejer. Det är säkert inte det lättaste om det ens är tillåtet.

"Äh. du Märta-Stina fly mig vänster reservskida är du hygglig!"

Nej, det är nog inte lätt alla gånger här i de osande svordomarnas dal.

#7

Själv föll valet på att besöka de bekvämlighetsinrättningar som fanns på plats. Tur att det inte var Vasalopp samtidigt. Jag kan riktigt föreställa mig köerna då. 

TheInvisibleJackal

Norröver V - Grythyttan

Efter att ha tillbringat morgonen i jakt på dimma och smålommar ute vid Knuthöjdsmossen kände vi göra något annat. Se något annat. Se oss omkring i närområdet. I kartboken såg vi att Grythyttan låg alldeles i närheten. Ingen av oss visste särdeles mycket om Grythyttan mer än att här ligger det s k Måltidens hus. Ett hus i vars uppförande Carl Jan Granqvist var involverad i.

Väl framme i denna lilla ort såg jag ganska omgående en bekant uppenbarelse.

#2

Och visst var det den holländskfödde trubaduren Cornelis Vreeswijk i tvådimensionell helfigur utanför en restaurang uppkallad efter honom. Lite otippat, men varför inte. En restaurang som dock inte hade öppet när vi var där, men genom fönstren kunde jag se en del foton och urklipp om Cornelis pryda väggarna. 

Jag såg Cornelis på Konserthuset i Stockholm ungefär ett halvår innan han gick bort. Han var märkbart tärd och jag kom ihåg att jag undrade om han var riktigt frisk. 

#3

Jag söker mig många gånger kyrkor på nya orter. Inte för att jag är särdeles troende utan mer för att arkitekturen lockar mig. 

#4

Särskilt när det som här rör sig om en vackert utformad träkyrka. 

#5

Uppförd samma år som Gustav II Adolf stupade vid slaget vid Lützen. Frågan är om han visste om det eller om han bland krutrök och vinande kulor på slagfältet fick höra -

"De bygger en kyrka i Hällefors."

#6

Självfallet fanns  Carl Jan förevigad i brons.

#7

#8

Ett gammalt intresse för fönster väcktes till liv i Grythyttan.

#9

Hade det inte varit för det lilla Securitasmärket ner till vänster i en av rutorna hade det varit svårt att riktig bestämt säga när den här bilden hade kunnat varit tagen. 

#10

#11

Plank och staket är också något om drar till sig mina blickar till sig emellanåt. Har läst en hel del böcker om staket. Själv är jag totalt ohändig och min alster i den vägen skulle troligen klassas som allmänfarliga.

#12

En bit ifrån själva centrum låg en liten kvarn med ett kafé. Jag kom att prata med ägaren när köpte fika och honung. Jag  brukar köpa honung av lokala biodlare när vi är ute och far. Jag frågade om det var mycket forsar och fall i området eftersom jag sett en del ortskyltar med ändelsen -fall i namnet. Kvarnägaren berättade då att det hade han också trott när han flyttade hit för 35 år sedan, men ändelsen fall syftade på avverkning av skogen - kalhyggen. 

#13

#14

I Hällefors fanns det hembygdsgård och den här dagen var någon slags begivenhet där den här dagen.

#15

Vi parkerade bilen och gick in i hembygdsparken. Där inne underhöll en glad speleman så gott han kunde.

#16

Inte alltför långt ifrån Hällefors ligger Krokbornparken. Den räknas som den första folkparken i Sverige och började anläggas redan 1796.

#17

Inne i parken står en mäktig fura, måhända har den sett hur folkparken kommit att växa fram och sett människor komma och gå. 

#18

Den här dagen levde parken upp med diverse aktiviteter. Starka män kämpade med att hålla sig kvar på en plasttjur under stor beundran.

#19

Fast även om man är stor och stark är det inte alltid att det räcker ibland. I mitt inre här Lennart Hylands röst väsa fram - "Den glider in i mål, den glider in i mål." fast nu utbytt mot "Han glider av tjur'n. Han glider av tjur'n." Underliga associationer man kan få ibland.

#20

I danspaviljongen spelar den tysta orkestern en sista vals. Ingen snubblar runt på parketten. Panelhönsen har för länge sedan lyft och dragit sin kos de också. 

TheInvisibleJackal